Hon dansar vidare i livet

IMG_0223IMG_4389

Hov1. Vem älskar inte Hov1?! Just ”Hon dansar vidare i livet” är en sådan låt som är pricken över I. Finns så mycket rent känslomässigt som går att relatera till, på många olika plan. Jag älskar att deras texter är så nakna och öppna, om kärlek, relationer, vänskap, sex och bara livet helt enkelt. Det är musik för mig, när man kan relatera och nästan uppleva känslorna bara när man lyssnar. Men men, detta inlägget ska egentligen inte handla om Hov1 … utan tänkte mest bara sno deras slogan. 😉

Jag är så sjukt stolt över mig själv. Detta är ett tillfälle för mig att ge mig själv en rejäl jävla klapp på axeln, för det är jag fan värd. Jag (och många andra) har gått igenom så sjukt mycket i livet trots att man är ung och inte har upplevt mycket alls egentligen. Men ändå har man så sjukt mycket i bagaget när det gäller vänskap, relationer, tankar om kropp och utseende, om kärlek, ja, om det mesta kan man väl säga. Ända sedan min senaste dipp, för cirka fem veckor sedan, då jag även beslutade att hoppa av skolan, har mitt största mål med livet och med mina dagar varje dag varit att ”idag ska jag må bra”. Jag brukar tänka att mitt mål är att jag ska bli en lycklig person – som ibland mår dåligt, istället för att vara en olycklig person – som ibland mår bra. DET är mitt största fokus varje dag. Så fort jag öppnar ögonen, kliver upp ur sängen, öppnar ytterdörren. Idag ska jag må bra, punkt.

Just nu idag känner jag efter lite extra mycket i kropp och själ. Det är något som inte stämmer, någonting har förändrats. Och vet ni vad det är? Jag är så sjukt jävla lycklig just nu. Idag, igår, i morgon. Jag är glad, jag känner mig lycklig, full med energi, men bäst av allt – jag känner att jag har pusslat ihop många, många av bitarna i mitt pussel som det senaste har legat över hela golvet. Jag är också så sjukt glad och stärkt i att jag har lyssnat på mig själv och tänkt bort alla som ska tycka en massa saker om det ena och det andra, nu har jag lyssnat på mig själv enda sedan jag bestämde mig för att ta en paus från allt. Och jag är så glad för det. Mitt mål hela tiden har varit att få tillbaka mitt driv och min glöd som jag alltid har haft, men som har kommit bort under mina jobbigaste perioder. Men nu det senaste har jag kunnat vara i stallet och varit på gymmet, varit fysiskt aktiv en hel del men sedan ändå vilja MER. Där är jag. Det här med att hela tiden vilja mer, det är nästan det som jag står för som person. Jag kämpar in i det sista och ger aldrig upp, och nu har jag äntligen hittat tillbaka till samma fighting spirit igen, där jag helt enkelt har hittat tillbaka till mig själv.

Det har varit så svårt men samtidigt enkelt att hitta vägen tillbaka. Det jag har gjort konsekvent är att faktiskt vara egoistisk. Tänka på mig själv och se vad JAG mår bra av för stunden och vad som gör mig glad. Jag har tagit bort så mycket press jag bara kan från alla håll och kanter och bara tagit det lugnt. Sedan har jag liksom väntat ut min hunger efter mer. Och visst blev jag hungrig, och nu är jag i full gång igen.

Jag tror att det som gör mig lyckligast just nu och det som har stärkt mig själv är att jag verkligen har hittat mig själv ännu lite till. Liksom fått chansen att bonda lite med mig själv och bara fått ta det lite lugnt. Jag tränar varje dag, rider mina hästar och umgås med mina fantastiska kompisar som har en förmåga att få mig på bra humör bara genom en kram. Där kan man säga att jag garanterat har världens bästa vänner.<3

Känner att mina tankar kanske blev lite flummigt nedskrivna, men det är i alla fall såhär jag känner just nu, och detta var egentligen bara en uppdatering om att ”Hej jag lever, och just nu är livet ganska bra faktiskt”. Jag är verkligen tacksam över så fina vänner, familj och alla er där ute som har hört av sig privat till mig för att verkligen höja mitt självförtroende till månen. Det slår mig ofta hur många fantastiska människor det finns där ute. Som är genuint snälla och som alltid vill andra människor väl. Det är ni som kommer gå långt i livet, just ni som har modet att stå upp för någon annan och inte välja att titta bort.

Kram på er,

Esther

blogstats trackingpixel

Älskade unge

IMG_E9588

Älskade unge, jag önskar att jag kan hålla dig under mina vingar livet ut, men det kan jag inte. Älskade unge, jag hoppas att du aldrig kommer behöva gå igenom det jag gjort, att hata sig själv och att bara se brister, men du är redan på god väg. Älskade unge, jag hoppas du förstår att min kärlek till dig är oändlig, trots att du ibland gör mig galen, precis som jag gör dig galen. Älskade unge, förlåt för alla de gånger som jag borde funnits för dig. Älskade unge, det enda jag vill är att du inte ska gå i samma spår som jag, men du hittar ingen annan stig. Älskade unge, jag önskar att du kan se hur sjukt vacker och unik du är på både in- och utsidan, och sluta se dig i spegeln och vara missnöjd. Älskade Selma, det här är till dig.

Jag går förbi ditt rum. Där sitter du, med ditt fina långa gyllenbruna hår, vackra mörkbruna ögon och ett av dina fina diadem ur din samling. En sådan sjukt underbar och fantastisk tjej med hela livet framför sig. En sådan klok, smart och go tjej. Uppfinningsrik, ett öga för mode och en riktig svamp när det kommer till smink. Jag ser ditt ansiktsuttryck och blir bekymrad. Du ser inte glad ut, du ser olycklig ut, precis som när man är på väg att börja gråta. Jag frågar vad som har hänt. Du svarar att du hatar dig själv, att du är ful och inte känner dig fin i dina kläder. Nu kommer jag säga precis vad jag kände i den sekunden. När jag fick höra dig säga dem orden, kändes det som att någon sköt mig rätt i hjärtat. Det kändes som att någon slagit mig blå och jag ville bara skrika av ilska, av sorg, men framförallt, av förtvivlan.

Detta är något som gör så ont inuti mig så jag knappt finner ord. Att se min egen lillasyster säga de orden, var som att kolla mig själv i spegeln. Jag är så arg och frustrerad så att det känns som att jag ska gå sönder just nu, för vad ska jag säga? Jag kan säga till henne 100 gånger hur vacker och fantastisk hon är, men jag vet själv att hon inte tar emot mina ord innerst inne. Hon är 9 år gammal. 9 ÅR. Ska man hata sig själv när man är 9 ÅR? Nej. Det ska man för övrigt aldrig, för att man är fin precis som man är, men detta gör mig så sjukt orolig, att min fina lillasyster redan har kommit i sådana tankar. Det känns lite som att någon häller en hink kallt vatten över mig, för på något sätt känns det som att det är mitt fel. Att ha en lillasyster eller lillebror innebär oftast att man har någon som ser upp till en, och det hon läser av hos mig just nu är min psykiska ohälsa och mitt hat mot mig själv. Ett barn i den åldern som hon snappar upp precis ALLT. Och nu är hon på väg in i den cirkeln som jag sitter fast i. Wow, detta var jobbigare att skriva än jag väntat mig … jag andas ut, hämtar ny luft och kör igen.

Känslan av att vara en udda fågel. Ett svart får, en outsider eller vad man nu vill kalla det. Så har jag känt mig genom hela livet, men det som stärkt mig samtidigt som jag blivit mobbad och hånad – är just att jag inte har skämts för att vara just en udda fågel. Jag har aldrig gömt något, klätt mig på ett visst sätt för andras skull eller sminkat mig för att känna mig fin. Jag har alltid gått på min egen magkänsla och gjort det jag själv trivs med. Jag har aldrig någonsin känt att jag får styrka genom att göra som alla andra, utan snarare känt mig stärkt av att gå min alldeles egna väg. Det har liksom känts lite coolare.

Men, som man bäddar får man också ligga.

Genom att jag har gått min egna väg har jag också fått så mycket stryk psykiskt. Blivit mobbad och skrattad åt, folk har kallat mig för en gris och för en av töntarna. Såklart tar jag åt mig, men jag försöker ändå stöta bort det mesta. Men just att kunna vara sig själv och att jag har valt att vara det är jag mig själv evigt tacksam. Trots all smutskastning. Men, det finns så sjukt mångla fler udda fåglar än vad man tror, men det är alldeles för många som inte har självförtroendet att bara vara sig själv och sluta försöka passa in i något fyrkantigt och svartvitt samhälle. För mig är det som att jag rör mig i ett helt annat universum, för att jag är så glad av att jag är stärkt av att vara mig själv och skita blankt i vad andra tycker.

Just detta är jag och mina syskon så sjukt lika i, att alla tre är udda fåglar. Och, det är precis därför alla tre också blir utsatta, eftersom att vi sticker ut i förhållande till alla andra som håller ihop för att de inte vågar göra något annat.

Jag kan inte räkna alla de gånger Selma kommit hem och brustit ut i gråt, för att hon antingen fått någon elak kommentar om någon tröja hon haft på sig eller för att hennes kompisar ska hem och leka, men hon får inte följa med, för i just den leken de skulle leka kan man inte vara en person till … jävla snorungar ursäkta mig. När jag skriver detta känns det som att jag förklarar min barndom fram tills nu, vilket är ganska obehagligt. VARFÖR kan inte alla barn vara snälla mot varandra och ha en grundkänsla för vad som är rätt och vad som är fel? Många kommer nu säga att ”de förstår inte bättre än så, de är bara barn”, men, ursäkta mig ett tag, bara för att ett barn är ett barn, behöver det inte vara osmart, det handlar snarare om hur kompetenta barnets föräldrar är när det kommer till att faktiskt visa vad som är rätt och fel. I många fall är barn mycket smartare än en vuxen, så att skylla på att barn är barn funkar inte.

Det största problemet är föräldrar som bara lyssnar på sitt egets barn version av historien och intygar att ”mitt barn skulle aldrig någonsin göra något sådant”. Hm, kanske dags att lära känna din unge bättre då. Om man inte har visat rätt och fel från första början, kan man inte heller lita på att din unge vet att det inte är ok att ljuga eller att lämna någon utanför leken. Det de ska lära sig från det att de säger sina första ord är att ALLA får vara med, ALLA är lika värda och ALLA är perfekta precis som de är. Tycker man att någon kompis i klassen har en ful tröja, håll det för dig själv och ingen annan. Tycker du att killen i hörnet alltid beter sig så konstigt och har fula skor, håll det för dig själv.

Det ingen vet är att just den killen har ett självskadebeteende och har försökt ta sitt liv två gånger. Två gånger.

Selma, du är den finaste tjejen jag vet i hela detta universum, och jag älskar dig mer än alla Ben and Jerrys smaker.<3

/Din storasyster och beskyddare livet ut, Esther

IMG_E9589 IMG_E9590 IMG_E9591

blogstats trackingpixel

Ett tufft beslut

IMG_E8513IMG_E8614IMG_8637

Wow. Är verkligen så sjukt mållös kring all den feedback jag har fått på mina sociala medier nu det senaste – kring mina inlägg om denna ständiga kamp med den psykiska ohälsan och hatet mot en själv. Är så djupt imponerad över hur många fantastiska människor det finns där ute, som verkligen kan ta sig tid att skriva något till mig, för att jag helt enkelt ska få energi och må bättre. Att skriva så öppet om detta är både tufft och stärkande för mig, det känns som att bara spy upp en massa känslor och liksom ge mig chansen att bara få gråta, slå i kuddar och bara få andas ut, och helt enkelt bara släppa ut smärtan. För ont, de gör det.

I denna stormen nu det senaste när jag inte har kunnat hitta tillbaka till mig själv på något plan så valde jag att ta ett drastiskt beslut. Jag har tre hästar som de flesta vet, men just nu har jag en av dem i stallet. Anledningen till detta är kort och inte alls svår att förstå för dem flesta, men förstår att det kommit en hel del frågetecken. Jag har helt enkelt tagit en kortare paus. Inte från hästarna, så ni inte missförstår mig nu, utan snarare en paus från livet. Bara andats, umgåtts mycket med mina vänner, legat på soffan och käkat chips till en bra film, ja, jag tror att ni förstår. Jag har behövt denna tiden för att få bli människa igen. Trolle står i stallet, Wille tog jag ett tufft beslut kring för kanske en månad sedan, vilket var att släppa taget om honom och låta honom stå till försäljning hos mina tränare kort och gott. Jag tror att ni kan förstå hur tungt det har känts för mig kring beslutet att sälja Wille … och då kände jag att jag inte skulle klara av att gå ut till stallet varje dag och se in i hans mörka fina ögon, och bara känna att jag sviker min allra bästa vän. Kanske lite cheesy kan ni tycka, men för mig är mina relationer till mina hästar lika viktiga som till mina bästa vänner i de mänskliga livet.

Och min sötaste Barris då? Hon står hos en god vän till oss som är en helt grym hoppryttare och idrottskvinna från topp till tå. Där rids hon och trimmas som vanligt och planen är att ta hem henne igen om två veckor, vilket jag ser väldigt mycket fram emot. Så nu har jag helt enkelt fått andrum att tänka igenom allt, ja, allt. Livet, skolan, hästarna och rubbet. Vad är det jag vill göra här, just nu, för att kunna vara glad, lycklig, sprallig och bara vara mitt bästa jag? Vad är det som får mig att må sådär jädra bra så att jag har energi för fem pers? Där har jag startat diskussionerna med mig själv nu varje dag i ett par veckor. För nu är det dags för förändring.

För att kunna leva ett lyckligt liv måste man först se till att man själv mår bra. Ibland måste man göra saker som man tycker är mindre roliga, för att sedan kunna göra det som är lite roligare. Men, jag som människa tror ändå på att om man hittar något i livet som man brinner för och som gör en lycklig rakt in i själen, då kommer man lyckas på ett eller annat sätt. Det finns ingenting som säger till mig att mitt liv kommer vara hur bra som helst bara för att jag går gymnasiet och högskolan nu, det är jag själv som bestämmer det.

Jag har hoppat av gymnasiet. Under hela grundskolan har jag ständigt känt mig som det svarta fåret som aldrig får andrum, jag har inte passat in, jag har klätt mig fel, sagt fel saker, inte varit dedär A-barnet som verkligen satsar fullt ut i skolan för att det är det man ”ska göra”. Jag har känt mig som en outsider genom hela livet. Och som många av er vet så gick jag in i väggen i nionde klass, 16 år gammal. 16 ÅR GAMMAL. Finns det något i detta jag skriver nu som säger er vuxna där ute någonting? Jag gick alltså in i väggen och blev deprimerad, när jag va 16 ÅR. För mig är detta jobbigt att ens sitta och skriva, för det var en sådan tid i mitt liv där jag funderade på om det vore mindre smärtsamt att inte leva. Jag fann ingen glädje i något längre, det ända jag såg var mörker.

Nu är jag otroligt glad eftersom att jag tog mig ur min depression med hjälp utav kunniga vuxna men framförallt med hjälp utav underbara vänner och familj. Så att med nöd och näppe ens klara nionde klass i grundskolan var för mig som att klättra upp för Mount Everest. Sedan svor jag för mig själv att aldrig mer gå i skolan. Jag ville åstadkomma annat med mitt liv, men framförallt, inte må så dåligt som jag gjorde när jag gick i skolan. Sedan kom pressen – alla sökte till olika gymnasier som skulle sätta någon form utav ”status” på om man var en duktig eller en mindre duktig människa i skolan. Man skulle välja rätt linje, och valde man natur ansågs man som en ”såndär smart jävel” och valde man samhäll så ”tog man de enklaste”. Vill bara kräkas av att tänka på detta. I all hast klickade jag i några gymnasier med inriktning ekonomi bara för att ha något att välja mellan, fast jag egentligen visste att ”jag ska inte gå gymnasiet”.

Sommarlovet va fantastiskt. Att vara fri och ha gått ut grundskolan va som att få flyga fritt för mig. Jag var lycklig, mådde så sjukt bra och kände mig hel igen som människa, speciellt efter att ha klättrat upp ur en depression. Men sedan kom hösten. Alla kompisar började olika gymnasier hit och dit, och jag hade bestämt mig för att ta min plats jag fick på Korrespondensgymnasiet, ett gymnasie på distans, för att ge det ett försök då det var bästa alternativet när jag samtidigt elitsatsade med hästarna. Men efter att ha klättrat upp och ner sedan augusti nu så har jag tagit ett beslut som både varit tufft men egentligen alldeles självklart för mig från allra första början – vilket är att jag har hoppat av gymnasiet. Vet att många, många kommer slänga ur sig en del dumma kommentarer om att ”är du dum eller?” ”det är klart att man måste gå gymnasiet” ”ska du bli uteliggare eller?”. Wow. Ser framför mig all skit jag kommer få, men samtidigt all den positiva feedback jag kommer få från er som faktiskt förstår mig.

Beslutet har egentligen legat och väntat enda sedan skolstart, men jag har liksom varit för rädd för att bara tro på mitt beslut och helt enkelt göra det. Men nu är det gjort. Jag är en sådan person som inte tror ett dugg på samhällsformer och att alla människor ska stöpas efter samma form. DET om något är old school och det är trist att dagens samhälle fortfarande ser ut på samma sätt. Jag har sett en så sjukt inspirerande bild (klistrar in den här om jag hittar den) där man har målat ett stort träd och så står det en massa djur runt om trädet. Bland annat en elefant, en orm, en katt, en fågel och så vidare. Toppen på trädet är det skolan kräver av alla djuren, som alltså symboliserar elever, och skolan kräver att alla elever ska klättra upp för trädet lika snabbt och enkelt. Men hur ska en elefant kunna klättra likt en katt upp för trädet? Jag hoppas ni förstår hur jag menar.

Jag tror helt enkelt på förändring, och jag tror på att människor som jag kommer lyckas på något sätt ändå. Det är jag mer än övertygad om. Kanske att det inte är det vanligaste, för nu för tiden går ju i princip alla svenska ungdomar både grundskola och gymnasie, men, jag är inte en av dem.

En massa tankar samlade från en väldigt tankspridd men för stunden glad tjej. Jag hoppas ni förstår och kan komma med klok feedback.

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

En helvetes färd

IMG_E8173IMG_7954IMG_8214

La upp ett känsloladdat inlägg på min Instagram igår. Mest för att jag känner mig så sjukt hjälplös, ledsen och uppgiven. Bara skrev rakt från hjärtat – om min situation just nu och hur jag mår rent utav. Och det är för jävligt. Om jag skulle beskriva min vardag för er just nu, så skulle jag beskriva det som en ständig kamp mot mig själv. Där jag förbjuder mig själv att få vara glad, på grund utav att när jag varje dag ställer mig framför spegeln så ser jag något jag inte vill se. Jag ser mig själv. Just det gör ont i mig. För när jag ser en bild på mig själv, som den jag la upp, så ser jag en lycklig, glad, sprallig och motiverad tjej med hjärtat på rätt ställe. Visst kan jag vara envis som en åsna, råka säga saker till mamma som jag ångrar bara för att jag i stunden var irriterad, och visst är jag bara en människa – vilket jag inte kan begära att jag ska vara mer än. Men just det – att jag inte kan identifiera mig som tjejen på bilden längre, det gör nog som mest ont i mig.

Varför är det såhär? Varför mår jag såhär? Vad är det som får mig att må såhär? Jag har så sjukt många funderingar i mitt liv just nu så det är sjukt. Det är som om min hjärna går på högvarv utan pauser. Jag bara tänker och tänker – på precis allt. Och jag känner mig orolig. De två senaste veckorna skulle jag beskriva som min nedgång till botten av allt. Jag har slutat äta helt. Äter ytterst lite, bara för att jag ska tuffa på med 1% batteri liksom. Men annars ingenting. Jag förmår mig inte att bara leva som en normal tonåring i min ålder, för att när jag ställer mig framför spegeln igen så ser jag inte det jag vill se. Jag ser en tjock tjej som inte är värd ett skit. Och då tvingar jag mig själv att leva efter det också. Jag försöker svälta mig själv, för att jag tror att jag kommer bli lyckligare då. ”Bara jag var lite smalare” eller ”bara jag hade lite mer muskler” då skulle jag vara lycklig … men vet ni vad. Denna striden med mig själv har inget slut, för att när jag väl har kommit dit så kommer jag fortfarande inte vara nöjd. Och är striden då verkligen värd att strida? Knappast.

Jag blir så sjukt ledsen över den självbilden jag har av mig själv. Varför ser jag saker som ingen annan ser? Om jag skulle fråga mina vänner, nära och kära skulle ni alla påpeka vilket fin och härlig tjej jag är, och att jag är perfekt precis som jag är, medan jag själv ser något helt annat. Varför kan jag inte bara ta emot era kommentarer med glädje och faktiskt TRO PÅ DET?

Det finns så sjukt många underbara tjejer och killar där ute som känner precis som jag gör, kanske att alla inte är lika öppna som jag är, men jag är ju sådan som person, jag är liksom lite ”who cares?” och så skriver jag från hjärtat och låter alla som vill ta del av mina känslor. Men jag tror att det är viktigt att det finns någon som jag, som vågar dela med sig, för att jag tror att det är just det som kommer göra att kroppshetsen och alla jobbiga tankar kommer att minska – och att man någon gång kommer att kunna acceptera en själv för den man är. Det finns inga quickfix, vilket jag har sagt tidigare, du kommer inte bli lyckligare av en annan frisyr, av att gå på sjuka dieter eller genom att försöka svälta dig själv. Du måste försöka acceptera dig själv för den du är och försöka älska dig själv helt enkelt för den du är. Och om det kanske känns jobbigt, amen börja med att försöka gilla dig själv då i alla fall. Man behöver inte älska precis allt med sig själv, för alla har sina brister såsom dem har sina solstrålar, men jag tror att det är viktigt att börja hylla sig själv och sin kropp mer än vad man sätter käppar i hjulet.

Du är fin precis som du är, du är unik, vacker och har en fantastisk personlighet, just för att DU är DU och ingen annan. Och egentligen är det ju sjukt häftigt att det inte finns någon mer som är precis som DU. Alla människor är unika, och jag vill så gärna att alla själva ska kunna se det också och sluta klanka ner på sig själva. Precis så ska jag göra nu. Så fort jag får någon negativ tanke så ska jag bara påminna mig själv om hur fantastiskt fin jag är, och bara försöka stöta bort dem jobbiga tankarna. Dem förtjänar inte att ta mer energi från mig som de redan har gjort.

När jag har mått såhär dåligt det senaste har jag på fullaste allvar pratar med mina vänner och familj om att sluta rida, eller ta det till en helt annan nivå. Jag har alltid haft stallet och hästarna som en räddning när jag mår dåligt, men nu har det varit så pass illa att jag till och med har vart ledsen och nästan illamående i stallet också. Där började min rädsla komma … vad har hänt med mig? Jag har inte kunnat identifiera vem jag är längre, och det har varit så sjukt jobbigt för mig. Jag har inte kunnat sova, inte velat prata med någon, jag har bara legat i min säng och bokstavligt talat velat dö. Det räcker nu, jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen längre. Min motivation i stallet var nu också helt borta. Vem är jag egentligen längre?

Men nu vet jag vad allt beror på och hur allting faktiskt hänger ihop. Att ha kroppskomplex är något som förföljer en varje dag, när man äter (eller inte), när man går förbi en spegel, ja, det följer med en överallt. Det är som en påse full med sten som man går runt och bär på varje dag. Och när jag då går runt med dessa tankarna om hur mycket jag ogillar mig själv, och samtidigt inte ger mig någon energi genom att sluta äta, då går det självklart ut över hästarna till slut också. För vem som helst vet att kroppen och framförallt hjärnan slutar fungera om den inte får något bränsle att gå på. Jag har fullständigt dödat mina känslor inifrån, genom att vara elak mot mig själv och nästan genom att ha ljugit för mig själv hela tiden. Jag har börjat tvivla på mig själv och på mitt intresse till hästarna, bara på grund utav att jag hatar mig själv och inte låter mig äta för att kunna få ett bränsle att leva på och för att kunna vara glad där jag alltid annars är glad – i stallet hos mina hästar.

Men fan vad det är slut på detta nu. Jag ska göra allt i min väg för att få mig själv att må bättre nu. Jag ska försöka leva som en normal människa, och se hur fantastisk jag är även om jag hela tiden försöker påpeka något annat. För jag är fin precis som jag är, och det är alla NI också. Och jag vill tillsammans med alla er som läser verkligen försöka övervinna kampen om hatet mot oss själva. Vi har alldeles för mycket i livet som vi kan vara glada över för att låta detta stå i vår väg. Så snälla, försök vara med mig och tänka som jag ska göra nu, så kommer vi tillsammans att ta oss ur detta och bli ännu starkare än innan.

Jag är beredd att ta striden med er.

Kramar,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Hur får man en hållbar häst?

IMG_6592IMG_8021

Roligt ämne, eller hur?! Här finns det ju självklart en massa rätt och fel, men det är ju bara du som kan bestämma vad som är vad för just dig och din ponny eller häst. Men hur får man egentligen en hållbar häst? Vad innebär det när man säger att man ska träna och tävla lagom? Och vad innebär det när någon säger att det är viktigt med varierande träning för att få en hållbar, stark och välmående häst? Just detta tänkte jag snacka lite om nu …

Först och främst tycker jag verkligen att det finns flera nycklar i att faktiskt variera träningssätt och underlag för att bygga ett hållbart koncept. Och ja, det är vetenskapligt bevisat (borde jag ej egentligen nämna med tanke på att jag inte kommer med en källförteckning på slutet, men men, detta är ingen faktatext utan bara lite slarvigt nedskrivet av en hästtokig tonårstjej …). I alla fall, samma är det med människor. För att förhindra skador eller liknande så gäller det att man varierar underlag och träningssätt för att inte tära på samma muskler hela tiden. Att varje dag i veckan trimma på samma underlag kanske inte skulle ses som slitage om man ser över en månad, men jag lovar – efter ett år kommer din ponny både löpa större risk för skador (om den inte redan är skadad) men även för ett nermalet psyke – för vem vill egentligen jogga samma runda varje dag i ett år? Visst kan man göra det om jag ger sig fan på att bara göra det, men man blir inte direkt exalterad av det. Tvärtom. Precis som en människa behöver variation i livet behöver hästen variation i livet.

Och just det med underlaget – säg att du hela tiden skulle rida på grus. Då anpassar sig hästens leder och ben för just det underlaget, men om du då helt plötsligt byter miljö och underlag när du ska tävla så är hästens styrka i benen bara uppbyggda utifrån ett enda underlag. Därför måste du variera mellan sand, grus, asfalt, fibersand osv för att hästen ska bygga upp styrkan utifrån flera underlag och därför inte skada sig när man väl byter underlag.

Steg 1. När du satt upp dina mål och delmål gällande det du pysslar med – hoppning, dressyr, fälttävlan etc – då är det dags att sätta upp en plan på hur ofta du behöver träna för att kunna nå dina mål. Ibland kan det ju självklart variera med att man vissa veckor bara tränar en gång, andra veckor tränar man tre gånger och ibland inte alls. Men säg att du har som standard att du åker och tränar en gång i veckan. För att kunna göra så bra ifrån dig som möjligt på ditt träningstillfälle måste både du och hästen vara väl förberedda – genom att ha lagt upp rätt plan under veckan.

Steg 2. Se över hur du ska träna i veckan för att känna dig väl förberedd inför din träning. Om du har en väldigt pigg häst kan det kanske vara bra att trimma ett par dagar innan träningen för att bli av med lite energi och liksom ha rastat ponnyn innan träningen, medan en annan ponny kanske känns bäst på träningen om du trimmar i början på veckan och rider ut dagen innan träningen. Se alltså till att scanna av vad din ponny trivs bäst med och hur ni är i bäst form helt enkelt. Sedan är det självklart så att träningarna kanske inte alltid är perfekta ändå, men det är ju precis därför man tränar. För att kanske få detdär stoppet eller att öva på titthinder trots att man kanske hellre hade gjort det enkelt för sig och gjort det man redan kan – för att åka hem med en go känsla i kroppen. Men, du vill ju trots allt hitta de svaga länkarna som gärna får visa sig på träning så att du och din tränare gemensamt kan jobba mot att era svaga länkar ska bli lika starka som era redan starka sidor.

Steg 3. Nu har du alltså funderat över hur du ska rida din ponny innan träningen för att vara så väl förberedd som möjligt. Men efter träningen då? Om man har hoppat ett hårt pass med tekniska linjer och annat så kommer din häst mer än troligen ha träningsvärk en eller ett par dagar efter. Oftast brukar man säga att den värsta träningsvärken kommer ett par dagar efter. Alltså om du tränar på onsdagen så kommer träningsvärken på fredagen. Då brukar jag gilla att göra som så att jag kanske rider ut eller promenerar ute med mina hästar på hårt underlag dagen efter. Gärna långt och länge. Det gör jag för att dem ska sträcka ut benen och gå ur sig mjölksyra. Sedan väljer jag att dag två efter träning jogga dem lite lätt. Antingen uppsuttet eller från marken. Här kan man göra olika.

Om jag då har en pigg ponny som mår bra av att röra på sig ofta, som jag har min ponny Wille, då väljer jag att jogga uppsuttet. Kravlöst men lösgörande och man får gärna jogga dem länge och sträva efter en lång och låg form – gärna så att dem är så pass avspända så att dem nosar lite i backen. Medan jag kanske skulle välja att longera mina andra hästar – Trolle och Barris. Trolle och Barris är pigga, men skillnaden är att Wille är åt det hetare hållet. Därför longerar jag dem. Utan inspänning är vad jag föredrar.

Steg 4. Nu har vi gått igenom träning och upplägg både innan och efter träning, och detta skulle jag säga är den stora nyckeln. Det som sliter mest på hästarna är träning och tävling, eftersom att det oftast är då man pressar hästarna lite mer än vanligt. Och många pratar om att en tävlingshelg sliter mycket på hästarna, men jag skulle mer specifikt vilja påstå att det inte är själva tävlingen som påverkar i vilken grad slitaget utgör – utan hur man lägger upp arbetet innan och efter tävling. Just där sitter det. Jag menar att man självklart lägger upp tävlingshelgen på ett smart sätt tillsammans med sina tränare. Oftast brukar man säga att om man tävlar ett meeting på tre dagar så tävlar man lika många klasser som dagar. Alltså en om dagen. Men, om man tävlar på en lägre nivå så brukar man säga en klass om dagen plus en till, så att man tävlar totalt 4 starter. Jag skulle säga att ”regeln” med en start om dagen är när man tävlar MsvB/MsvA, respektive 125/130 och högre på häst.

Alltså, lägg upp en tydlig och konkret plan tillsammans med dina tränare. Läs av din häst eller ponny vilket förarbete som gör att den är glad och positiv dagen då det är dags för träning eller tävling. Och tänk på att hållbart är också långsiktigt. Jag tror inte för inte att mina hästar (peppar, peppar, peppar …) har hållt sig helt sunda och friska utan skador om jag inte hade fått den kunskapen som jag har kring hur man faktiskt får en hållbar häst.

Hoppas ni förstår hur jag tänker, och samtidigt tar det med en nypa salt. Jag är ingen expert på något plan, men jag är lite utav en hästnörd och det är just det som jag tror kommer ta mig någonstans också.

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Tillbaka efter hjärnskakningen

IMG_7064IMG_7062IMG_7063 (1)

Suttit stabilt i sadeln nu sedan cirkus två veckor tillbaka ”peppar peppar”. Känns lite som att jag liksom har gjort mina avramlingar nu för hela detta året också, kan i alla fall hoppas på det … De flesta som följer mig på Instagram känner nog till att jag för cirka tre veckor sedan flög av en av mina hästar och fick en ordentlig hjärnskakning. Inte varianten med vila en vecka och sedan är det bra, utan den lite jobbigare varianten med att spy tre dagar i sträck och sova hela dagarna på grund av huvudvärk … men ”tur i oturen” så passade det ju bra när dem ändå skulle ha någon slags vintervila, även om jag helst hade sluppit flyga av såklart …

Nu känns det i alla fall som att jag har kommit igång igen. Alla tre känns toppenfina och jag har precis kommit hem från två dagars intensivträning för Klara och Robban på Västergården med Trolle och Barris. Valde att lämna Wille kvar hemma då han fortfarande är som en kanonkula att rida (han är ju väldigt känslig) så han har ju helt klart vinter och kyla emot sig. Men han rastas genom lösgalopp och mycket lösgörande trim på marken, så ska han nog vara mer i form för lite hoppning om ett par veckor. 😉

Barris eller som jag nu kallar henne – Berra – känns väldigt fin just nu. Jag har haft henne drygt två månader, men när jag och mamma räknade efter så har jag faktiskt bara ridit henne i en månad … Med tanke på hjärnskakningen och att vi var iväg i Hemsedal över julen och åkte skidor. Jag har ändå på så pass kort tid och få timmar i sadeln på henne hittat en massa knappar. Det känns så sjukt kul nu med att börja rida storhäst och det är verkligen en stor omställning från ponny … Jag har alltid trott att det inte skulle vara så stor skillnad, och inte vara så svårt att rida in sig på storhäst – men ack jag hade fel, haha. Barris mäter inte mer än 1,64 (väldigt lagom) i mankhöjd och är väldigt nätt och fin i modellen – men trots detta känns det som att rida en stenabåt jämfört med Trolle och Wille. Men jag hittar fler och fler knappar efter varje pass med henne – superkul!

Klara har fått sitta upp på henne ett par gånger och fått känna lite på henne. Hon är verkligen förtjust i henne och det märks att Klara och Robban är taggade på att se vart vi kan komma med henne. Klara kan ju såklart få ihop Berra på ett helt annat sätt, men jag har ju verkligen inte speciellt många timmar i sadeln på storhäst. Känns i alla fall som att vi verkligen har potential att utvecklas tillsammans. Vi får se vart framtiden tar oss – men just nu ligger fokus på att lära känna henne och börja tävla när jag har koll på alla delar. Jag har verkligen igen stress med henne.

Trolle skötte sig exemplariskt. Man märker verkligen att han mår bra av att få vila ett tag efter en intensiv tävlingssäsong med en massa nya erfarenheter och intryck. Vi debuterade ju både MsvB och MsvA år 2017, fast MsvB på våren och MsvA på hösten.

2017 för mig och Trolle har i helhet varit ett väldigt bra år, men även med en del motgångar. När det gäller vår utveckling så har vi (jag) varit väldigt mycket upp och ner och fram och tillbaka. Med det menar jag att vi antingen har vunnit eller så har vi gjort magplask. Vi har alltså haft många toppar men även en hel del dalar under året. Just detta är planen att få bort under det nya året. Jag vill vara mer jämn i min ridning och genom det få jämnare resultat. Alltså hellre att jag har nollrundor varvat med någon fyrafelsrunda än att jag varvar mellan vinst och uteslutning. Kan nästan beskriva mina resultat som humörsvängningar. 😉 Haha.

En sak som jag under tidigare ponnytid med min C-ponny alltid strulade med var att jag red för att vinna. Red liksom starten med tanken hela tiden på att vinna. Vinna över den personen och den personen. Det var liksom det som hade mest betydelse, och ja, såklart är ju känslan av att vinna riktigt härlig. Men, med tiden som jag själv har blivit klokare och lärt mig mer på hästfronten så har jag insett att man inte alltid kan rida för att vinna. Visst kan man ha tanken på att det kan vara kul att vinna en och annan klass, och man kan absolut ha det som mål. MEN, egentligen kan inte du som ryttare bestämma vilka starter som du väljer att rida för att vinna.

Det handlar hela tiden om hur banan ser ut. Hur den är byggd och vilka tekniska svårigheter den har. Men det är alltid så att en bana kanske passar dig hur bra som helst och då vinner du, medan en annan bana kanske passar någon annan bättre och då vinner den personen istället och du hamnar på 6:e platsen. Du ska fokusera på att hela tiden rida dina rundor. Hålla din plan som du har satt tillsammans med dina tränare och hålla samma spår hela tiden. Skit i intryck från andra, du måste behålla lugnet och känna dig trygg i det ditt team har bestämt.

Mina tränare är kloka, och brukar säga till mig att det tar minst fyra starter att vinna den femte. Det finns INGEN som vinner start efter start efter start, utan det är just de fyra starterna (ibland två och ibland fler) innan din femte start som förbereder för din vinst. Visst finns det undantag med personer som faktiskt vinner många starter efter varandra … men detta är på en helt annan nivå än vad vi pratar om. Det är en sak att rida runt LC/LB på ponny och vinna respektive 1 meter 1,10 på häst. Det är på en lägre och enklare nivå. Men faktum kvarstår, att de ryttare som fortsätter försöka vinna start efter start fast på LA/MsvB till slut kommer att ”gå in i väggen”. På högre nivå kräver det mer av både häst och ryttare, och då handlar inte allt om att vinna alla starter och cuper som man deltar i, utan då fokuserar man på dem stora och saftigare målen med de andra klasserna i förberedande syfte.

Ett exempel är om jag är på ett meeting i tre dagar och startar en klass per dag. På söndagen är det en MsvA som jag verkligen vill prestera på topp i, därför väljer jag att hoppa en LA på fredagen som en lätt uppvärmning. Lite mer för att bara känna av formen och få min häst att tycka att det är enkelt. För att sedan starta MsvB+ på lördagen och toppa med MsvA på söndagen. Här tänker många andra, som inte är jag, att dem istället för LA på fredagen väljer att starta MsvB för att det ska vara ”mer likt i höjd och svårighet” som helgens större klasser. Visst kan man tänka så, men mina hästar hade sagt upp sig efter ett tag. En häst har inte samma slutledningsförmåga som en människa – no way. Dem kommer inte tänka på att det är ett lite större kliv från LA till MsvB+ än från MsvB till MsvB+, utan om dem får en känsla av att det var enkelt och roligt att rulla runt en LA på fredagen så kommer dem gå in med exakt samma känsla på banan på lördagen, trots att det är högre och mer tekniskt. Det är ju trots allt så att du ska som ryttare känna dig 110% säker på att hoppa dem högsta klasserna sista dagen och inte känna att du måste hoppa en teknisk bana samma helg som förberedelse, för då har du kommit helt fel. När du sätter dig i bilen med släpet och ponnyn där bak och åker mot tävlingen ska du vara mer än redo att anta dina utmaningar.

Det absolut viktigaste hos både häst och ryttare tillsammans som ekipage är självförtroendet. Man kan göra i princip vad som helst (ta det jag säger med en nypa salt …) bara häst och ryttare tillsammans har självförtroende för det. Om jag ska åka och hoppa höga klasser med Trolle på ett meeting så hoppar inte jag som en dåre hemma och maxar fullt ut. Jag hör så otroligt många som säger att dem på hoppträning hoppar lite högre för att det ska kännas enkelt på tävling. Detta är så märkligt för mig, känns som helt omvänd psykologi. En ponny tänker inte som så att – om den får ta i som bara den och hoppa högt på träning – så känns tävlingen superenkel. Tvärtom! Det gäller att ladda våra hästar med en massa massa självförtroende. Därför hoppar jag ytterst sällan högt på träning. Oftast ligger hindrena max på 1 meter på träning trots att jag ska hoppa 1,30 på tävling.

Varför jag jobbar så är därför att det istället ska vara enkelt för hästarna på träning. Man ska boosta dem med sköna språng och att allt liksom rullar på. Man kan öva teknik på låga hinder och få dem att slappna av och liksom hela tiden känna att det känns lätt och enkelt. Man övar elasticiteten i galoppen – övar på att korta och länga – rida i högre och lägre tempo. Och om du behöver öva på att hoppa i den galoppen du behöver i högre klasser kan du göra det på hoppträning på lägre hinder men med ett längre avstånd mellan hindrena. Du behöver alltså inte anpassa metrarna mellan hindrena mot vilken höjd det är, utan välj istället att medvetet länga lite med någon halvmeter/meter och rid successivt upp i samma tempo som på tävling. Då kommer dem ta med sig sin sköna känsla och självförtroende till tävling.

 

Och snälla – fokusera på människor inom din sport som gläds med dig, och rensa bort de som inte gör det. Ditt fokus inne på banan ska ligga på din runda, din häst och dig själv. Inte på vilka som sitter på läktaren.

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Ibland mår jag inte så bra

24174794_1998415250437439_6730444422640566272_n 24254472_133686170651919_2573041798100287488_n

Wow, inne på ännu ett inlägg om detta ämnet nu. Jag hoppas att ni står ut med mig ändå … Anledningen till att jag delar med mig av mina känslor och mitt mående är för att jag känner att ingen annan har modet att själva göra det. Det handlar absolut inte om att personerna i fråga är svaga, utan att det antagligen är rädda för att ses som, ”outsiders”. Lite så känner jag mig, typ alltid. För jag är absolut inte den enda som faktiskt ibland inte mår så bra, och det är ok. Ibland mår man inte så bra, och vissa kanske mår dåligt mer sällan än andra. Det känns i alla fall för mig som att jag har andrum här. Där jag kan skriva av mig och bara andas ut liksom, för just nu känns det precis som att jag har andnöd, och det sitter kvar, i dagar.

Jag har alltid haft mycket prestationsångest. Inte sådär som man ibland får när man ska in på banan och vill prestera på topp, utan lite mer invecklat än illamåendet som uppstår innan startsignal. Jag har en sådan sjuk prestationsångest kring precis allt. Vare sig det gäller att gå in på banan, trimma hemma eller skriva ett referat i skolan. Jag får liksom ångest kring att jag är rädd för att misslyckas och för att allt inte är perfekt. Jag har alltid varit en person som är så sjukt noggrann när det gäller ALLT, vare sig det är en hörnpassering eller en höpåse som väger 0,3 kg över vad den ska. (kalla det lite sjukt, haha). Men just det som jag pratar om … rädslan över att misslyckas. Vad är ens att misslyckas? Egentligen så kan man inte kalla ett sämre pass hemma eller på träning för att misslyckas. Man kan ju faktiskt inte kräva av sig själv att allt hela tiden ska klaffa och vara helt och hållet perfekt, för då är man ju mer än människa. Och det vet jag att ingen av oss är, för vi är bara helt vanliga människor – med höga ambitioner för att få leva ett lyckligt liv utifrån vad man själv anser ger en glädje.

Jag har alltid gett mig själv så otroligt mycket skit för när jag det minsta lilla tar ett kliv åt fel håll. Har liksom mentalt slagit skiten ur mig själv kan man säga. Det är precis som att jag känner mig sönderslagen – fast på insidan. Jag känner att mina krav och förväntningar på mig själv måste ta och vila lite. Jag är alltid den personen som sätter ribban lite högre än vad andra gör, för att jag vill så jädrans mycket med mitt liv. Jag vill det ena med det andra – men helt plötsligt kommer jag till en punkt där jag tänker – men tänk om jag misslyckas? För att man ska kunna nå sina mål, oavsett hur stora eller små dem är, så måste man hitta rätta vägen dit. Man sätter upp sina mål och delmål, och ibland känns vägen dit helt krokig och rent ut sagt för jävlig. Men det är nu det är dags att kanske byta väg … för målen är ju fortfarande desamma. Men vägen dit kan fortfarande förändras.

Jag är en så otroligt känslig person, från topp till tå verkligen. Att jag ibland får tillbaka mina panikångestattacker (som jag började få under 9:an i grundskolan) beror ju på att jag är så driven så att jag gärna gör allting samtidigt och saker jag kommer på att jag vill göra ska helst vara gjorda igår. Men, jag har hört att det i många fall är så att dem mest drivna och målinriktade personerna även är dem som är mest känsliga.

En stor förebild för mig är youtubern Therése Lindgren. Haha, många undrar nog över varför jag inte nämnde Peder eller Roffe … men lugna, de är stora förebilder dem också, fast på hästfronten. Anledningen till att jag har fått upp ögonen för Therése och följt hennes kanal på youtube så länge jag kan minnas, är därför att hon är precis som jag. Hon gick in i väggen för ett antal år sedan och har ibland panikångestattacker – som hon vågar dela med sig av. Så att se på hennes videos där hon säger sanningen när alla tror att hennes liv är glamoröst och perfekt, är som en stor lättnad för mig. Att få lyssna på någon som har samma känslor och som vågar säga att hon inte alltid mår så bra, för att så är det faktiskt.

Något hon har sagt som jag blir så sjukt inspirerad av är att hon hela tiden har jagat lyckan i sitt liv. Hon har jagat den genom att byta klädstil, färga håret, gå på olika dieter, använda sig utav quick fix, men ingenting av detta har i slutändan gjort henne lyckligare. Det som har gjort henne lycklig är att vara sig själv – utan alla quick fix. Och hon säger att hon fortfarande söker lyckan, men att hon är en bra bit på väg. Och istället för att vara en person som mår dåligt och ibland mår bra, så jobbar hon för att vara en person som mår bra och som ibland mår dåligt.

Hoppas ni förstår mina tankar …

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Det är uttrycken utifrån som startar stormen

IMG_3036IMG_0588

Hej på er där ute i Sveriges härliga väder … Typ sisådär lera blandat med regn och storm just nu i Kungsbacka trakterna … Men livet rullar på ändå. Drömmer mig lite bort till sommaren just nu … alltså tänk när träden är alldeles sprängfyllda med en massa gröna blad och man kan rida ut och trimma hästarna i kortärmat. Dröm! Men vi har ett tag kvar tills dess, men jag är inte bitter. Just nu är jag faktiskt på sjukt bra humör. Hela jag mår bara bra just nu liksom. Vet inte riktigt varför med tanke på att jag för cirka två veckor sedan fick en hjärnskakning och häromveckan höll jag på att skära av mig fingertoppen … haha.

Blev så otroligt glad häromdagen när min kompis ringer mig och säger till mig att snabbt gå in på Facebook. What? Varför var det så viktigt att kolla Facebook? Kikade in där i alla fall och fick syn på något som gjorde mig så sjukt glad! Alltså jag ville bara hoppa och skrika av glädje haha. Min krönika om elaka kommentarer om kroppen som publicerades på Hippson i Juli i år var publicerad igen. Hippson hade repostat den för att min krönika tydligen var det mest lästa inlägget 2017 på gästbloggen?! Vänta va … läste jag rätt? Hur sjukt är det inte … att lilla jag kunde få nå så långt med min krönika inom hästbubblan. Inlägget har i skrivande stund lästs över 92 000 gånger och jag har verkligen försökt läsa all respons som jag har fått på inlägget på alla mina sociala medier, och jag blir så sjukt glad över hur många fantastiska människor det finns där ute. Ibland kan livet kännas jobbigt och mörkt, men då är det just dessa människorna som behövs för att ljusa upp dagen igen. Samhället behöver fler som DU som läser just nu.

Om vi ska prata lite mer om dethär med kroppskomplex och en liten uppföljare på hur jag mår i dagsläget, efter att jag skrivit min krönika till Hippson. Jag har länge kämpat med mina kroppskomplex, och jag är ändå bara 16 år gammal. Att vara 16 år och redan ha dessa komplexen som påverkar min vardag mer än många tror tycker jag är väldigt sorgligt, och jag vet att det inte bara är jag som lever med komplexen. Att gå varje dag och tänka på hur man ser ut och att man kanske inte passar in är som att bära på en ryggsäck full med sten varje dag. En ryggsäck med sten låter inte dödligt direkt, men efter att ha burit på ryggsäcken varje dag så börjar man bli sliten. Man tänker på hur skönt det hade varit att slippa bära på dendär tunga ryggsäcken, och därför börjar man med så kallade quick fix. Quick fix som innebär att man ska komma på något som gör att man kommer att gilla sig själv mer, bara man ändrar på just den saken som tynger ner en. Gå på dieter, tvinga sig själv att inte få äta vissa saker, träna tills man faller ihop. Ni hör, galna saker som inte kommer att göra dig lyckligare. Och galna saker som du inte gör för din skull, utan för ”andras”.

Men vet ni vad, man kommer ingen vart med quick fix. Quick fix är ett dumt begrepp som numera kommer suddas ut ur mitt ordförråd, för jag är så jädrans trött på just det ordet. Det är slut på att jag ska gå runt och tänka på vad andra har att säga om mig och min kropp, jag älskar min kropp precis som den är och med tiden, som jag har pratat med mig själv och en enorm stöttepelare i mitt liv, min mamma, så har jag lärt mig att acceptera mig själv för den jag är. Jag har varit extremt elak mot mig själv. Jag har kallat mig själv för fula saker och känt mig otillräcklig, på grund av att andra tycker att jag inte följer ”samhällets ram”. Men vet ni vad? Jag är min egna ram, och jag är så sjukt jäkla glad över att jag har min alldeles egna ram. Jag har länge kämpat mot mig själv, precis som om jag boxats med mitt inre liksom. Jag har haft för stor rumpa, varit för tjock, för runt ansikte och en massa mer som jag bara inte orkar ta upp ännu en gång för mig själv … och nu har jag en fråga till alla er där ute.

Tror ni på att jag och många andra där ute har fått dessa tankarna och komplexen om oss själva helt utan intryck utifrån? Eller vad är det som har startat denna stora stormen egentligen? Vi säger såhär … inte skulle ett rum med tio människor som inte har några som helt intryck från andra tycka något speciellt om varandras utseende. Dem skulle kunna se helt olika ut i form och storlek, men dem skulle liksom inte ha något att klanka ner på varandra för. Eftersom att just dem människorna inte vet hur ramen för en människa ska se ut. Med detta sagt så vill jag bara säga att det är inte hos dig som komplexen startar, det är från dem runt omkring dig. Dem som slänger ur sig en elak kommentar om någon som anses ”för tjock” eller någon som gör narr av hur någon pratar. DÄR är början på komplexen, och det är just dem människorna som DU måste ta ansvar över att rensa bort ur ditt liv. Antingen så säger man till och visar att man inte tycker att det är ok, och om responsen är negativ så är det dags att sålla i dina vänskapskretser. Och kom ihåg, om du råkar hamna i en sits med någon som mobbar och du inte säger ifrån – då är du också med på att mobbas.

Till idag. Idag mår jag som sagt väldigt bra. Jag är nöjd med mig själv och tycker att jag är snygg, stark och en driven person som har gett sig fan på att nå mina mål hur lång tid det än kommer att ta. Nu är det nytt år för fasen, 2018 har anlänt och jag är mer än redo att bara ge allt jag kan för att nå dit jag vill. Nu tycker jag att du och jag tillsammans bara rensar ur människor som ändå bara tynger ner dig, omge dig med människor som bara får dig att må bra istället. Släpp dina jobbiga tankar – du är perfekt precis som du är. Det är personligheten hos en människa som är betydelsefull, aldrig hur man ser ut på utsidan.

Jag önskar er ett stort lycka till i fortsättningen så hörs vi mer framöver.

2018 – give me my cards, I´m ready to play !

Kram,

Esther Högdahl

 

 

blogstats trackingpixel

Till slut brast det …

IMG_0169 IMG_2312

Häromdagen brast det. Något som äter så sjukt mycket energi från mig varje dag och till slut svämmade det över och jag kunde inte hålla inne alla jobbiga känslor längre. Jag grät och jag grät, visste inte vart jag skulle ta vägen och vad jag skulle göra åt saken. Nu undrar ni vad jag pratar om … jo, kroppskomplexen. Dom förbannade, jädra, helsikes kroppskomplexen. Att dem ska sätta stopp för så mycket och påverka mig och många andra så mycket i vardagen är tragiskt … men vi tar en omgång och pratar ut. Vi reder ut en hel del.

Jag tror att jag som person uppfattas ganska stark och driven, målmedveten och jävlar anamma känsla. Bestämmer jag mig för något som jag ska klara av, vare sig det handlar om att klå morfar i kortspel eller vinna meetingpriset då fasen ser jag till att göra det, eller i alla fall göra mitt allra bästa och hoppas att det håller hela vägen och lite till. Såhär uppfattas jag, utifrån sett. Men jädrar vad svårt det är att bedöma en människa egentligen … utan att ha pratat på djupet om livet och känslor.

Händelsen som fick allt att brista utspelade sig häromdagen. Vi skulle på middag tillsammans med några jättegulliga vänner som jag verkligen sett fram emot att träffa. Jag duschar av mig och tvättar bort smutsen under naglarna (suck haha) och ska välja kläder. Vad ska jag ha för kläder? Jag har en massa fina kläder, men … jag är inte fin i någonting. Jag är ful, jag är tjock och har alldeles för mycket kurvor för att kunna bära något av dem plaggen jag skulle vilja. Jag bara grät. Det kändes som att allt brast och jag mådde så sjukt dåligt psykiskt. Jag ville verkligen inte följa med längre på middagen då jag kände mig ful, tjock och fet. Kanske att det som alla sagt till mig ändå stämmer …

Detta börjar längre tillbaka. Jag har aldrig varit överviktig på något sätt, men jag har alltid varit lite kurvig med rejäla lår och rumpa. I tidig ålder fick jag höra dem fruktade orden, orden som ansågs negativa och som en skam för en människa, och speciellt ett barn. Jag blev kallad tjock, ful och för en fet gris. Kanske att jag ska tillägga att detta var mina ”bästa vänner” som så snällt berättade det för mig. Det var här det tog fart. Ända sedan första gången dem kallade mig för tjock har det satts på mitt minne. Är jag tjock? Tycker folk att jag är ful för att jag är tjock? Och det fortsatte. I min förra klass blev jag kallad tjock, mina ”kompisar” kallade mig för tjock. Till slut kändes det som att det helt enkelt var en stämpel som var satt på mig, och inte gick det heller bort. Jag började själv tro på det dem sa. Under alla dessa åren har det brutit ner den starka person jag egentligen är och som jag är nöjd med. Andras åsikter och skitsnack har fått mig att halta, och till slut fått mig att balansera på ett ben.

Jag är slutkörd. Jag pallar verkligen inte mera nu. Alla dessa ord och slag i magen har fått mig att inte kunna bara få vara mig själv och vara glad, elitsatsa och vara nöjd med mig själv. Det känns som att jag går och bär på en tung sten som bara sänker ner mig till botten hela tiden, för varje gång nu för tiden när jag tvivlar på mig själv, då finns det verkligen inget som drar upp mig, för allas sårande kommentarer har skurit mig i hjärtat. Dem som orsakat skadan har fått mig att må psykiskt dåligt. Dem har orsakat att jag ibland har tendenser till ätstörningar och det har gjort mig till någon jag inte är. Dem har gjort mig svag, när jag egentligen är stark.

Jag vill sätta stopp för detta. Sätta stopp på mobbning, skitsnack och människor som är så osäkra på sig själva så att dem måste trycka ner andra. Jag tycker att det är sjukt hur vårt samhälle ser ut idag. Borde vi liksom kommit längre när det gäller kroppskomplex och utseendefixering? Tydligen inte. Samhället pressar hela tiden på alla känsliga punkter. Ingenting förbättras utan det finns så sjukt tydliga drag som gör att det faktiskt inte är svårt att förstå varför så många ungdomar i dagens samhälle har problem med ätstörningar och mycket mer. Jag pratade med en gullig mamma som har en dotter på tre år nu. Om ni kommer ihåg så var man ju alltid på hälsokontroller när man va mindre för att se att man följer kurvan i längd och vikt m m. I alla fall, mammans dotter är precis normalviktig. Superfin liten tjej, som ser helt normal ut. Under alla hälsokontroller har läkaren varit nöjd och sagt att hon följer sin kurva, tills senaste kontrollen. Allt såg bra ut, men så kunde hon ändå trycka ur sig att ”Ja, men jag måste ju bara säga att om man kollar på skalan här så är det faktiskt så att hon ligger i överviktig/fetma zonen”. Detta är sjukt. Det kom som en käftsmäll och detta är ju svaret på varför så många ungdomar mår dåligt.

Visst är barn små och förstår inte alltid allt, men att man redan som tre år hör att mamma pratar med läkaren om fetma och överviktighet är tragiskt. Små barn snappar upp mer än vad man tror, och så drar karusellen igång för ytterligare ett utsatt barn. Tragiskt. Sedan finns det en sak till som drar i detta, och det är alla dessa pinnsmala personerna som klagar på att dem är så ”tjocka”. Ehm, ok, men om du tycker att du är tjock när jag är dubbelt så stor, vad är då jag?

Nu är det slut på detta alltså. Jag har en klok mamma som sagt till mig att det viktigaste i detta är inte att gå på dieter och tro att man ska gilla sig själv bättre om man förändrar på sig, utav det viktigaste är att lära sig att gilla sig själv. Man ska sluta med att jämföra sig med andra och utesluta elaka och taskiga kommentarer. Jag vet att det är lätt att ta åt sig, men skit i mobbarna, det är dem själva som inte mår bra. Nu är det dags att ta ett nytt steg i livet. Och tack för att jag har en så klok mamma.<3

Jag är sjukt jädra snygg, jag älskar mina kurvor och jag hade aldrig någonsin velat vara någon annan än mig själv. Jag gillar mig själv precis som jag är.

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

En tanke slog mig …

IMG_E5096IMG_0983

Dethär med grundridningen. Vi vet ju att det är grundridningen som ger oss framgång – att man är noga med detaljer och sätter hästen inom ramen. Men en tanke slog mig efter en upplevelse från hästryggen häromdagen. Hur rider man en häst korrekt i grundridningen egentligen? När vet jag att jag inverkar på rätt sätt, vid rätt tillfälle och med rätt hjälper? Det är frågan.

När jag sitter och tittar på Världscuperna i hoppning och ser alla världens elitekipage flyga över hinder på 1,60, så sitter jag ofta och tittar på detaljer. Jag är något som kallas för överanalytiker. (Ok, måste erkänna att jag inte ens vet om det är ett begrepp) men i alla fall, jag är otroligt duktig på att överanalysera saker. I grund och botten har det att göra med att jag är extremt ambitiös och driven. Jag sätter ögonen på något som jag blir intresserad av och måste genast veta mer. Varje dag när jag hoppar av mina hästar så har jag svårt med att vara nöjd, om jag inte övertalar mig själv. Jag skulle inte kunna säga att jag är en negativ person, för det är jag verkligen inte, men jag har däremot svårt för att nöja mig. Jag vill åstadkomma MER, utvecklas SNABBARE. Men samtidigt, ja, jag har fått ett par smällar på käften nu som ett tecken på att jag borde lugna mig och inte bara se mina mål och ambitioner, utan börja lyssna in vad andra i teamet runt om kring mig säger. Än en gång, ja, jag är en envis jävel. Men jag är övertygad att det är just det som kommer att ta mig dit jag vill.

Åter till ämnet … när jag trimmade Wille häromdagen kom jag på mig själv med att jag satt mycket ner i sadeln och klämde med benen. Så fort jag släppte benen så bröt han av. Hm … var det så jag ville att min häst ska vara skolad? Fortsatte rida. Lättade lite i sitsen och ställde mig i en lodrät lätt sits, och här kan man säga att båten sjönk. Herregud, att jag inte har känt av detta innan! Vad är det jag har gjort för fel? Vad ska jag göra annorlunda? Inte konstigt att mina hästar blir alldeles vingliga och ”övergivna” när jag lättar i sitsen i en omhoppning. Dem lutar ju all sin balans och alla fyra ben ”mot mig”. Ok, dags att tänka om.

Mitt scenario just nu … Jag rider och trimmar på. Men jag rider med alldeles för mycket säte och ben. För om jag skolar mina hästar så att dem går stadigt för mina ben, då är det ju klart att dem vinglar iväg och tappar balansen när jag ställer mig i lätt sits … för då släpper jag ju benen helt och dem undrar vad stödet tog vägen. OK, dags för omskolning. När jag var och tävlade på Elmia för några veckor sedan passade jag och mamma på att titta och ta in allt nyttigt som Henrik Von Eckermann och Peder Fredricson hade att säga. En mycket lärorik clinic som gav mycket. Jag tänkte på hur Henke red sin häst. Han satt upp, tog en tydlig men mjuk kontakt med hästens mun och red sedan framåt. Hela tiden. Han red framåt i samlingarna också, om ni förstår vad jag menar, och här tror jag att nyckeln finns. Jag har sagt detta innan, men ridning är positivt och för att det ska vara positivt måste man också rida framåt. Om man hela tiden backar och ska ”sätta hästen på plats” innan den hunnit andas så blir ridningen med en gång negativ. Alltså, framåt ridning är positiv ridning, och backande ridning är negativ ridning. Simpelt – rid framåt.

Vi fortsätter … Henke beskrev hur han inverkar på sin häst. Han vill aktivera bakdelen och vartenda muskel, och det gör han genom att han rider med ”underbenen och skänklarna” Hm, okej, nu får jag tänka. Han rider alltså med sina ”vader” eller vad man nu ska säga, och så rider han med skänkeln. Han låter bli att rida med benen och sätet, eftersom att det är just ben och säte som han kommer att behöva sedan i hoppningen. Detta gjorde det hela lättare … för att om man rider istället med sina vader så att säga och med en stabil sits och lätt inverkande skänklar fram till handen, så kan man ju rida precis likadant i lätt sits. När du lättar i sisten så stannar ju både skänklar och underben kvar, och därför kan du skola din häst så att du kan rida den på samma sätt djupt i sadeln som i en lättare fjädrig sits. Underbart!

Jag testade detta på mina hästar, och jäklar vilken skillnad! Det blir ju såklart en successiv omställning eftersom att det är ett helt nytt sätt att rida på, men det är så sjukt underbart att hela tiden kunna variera mellan olika sitser och samtidigt rida på samma sätt hela tiden. Det är ju precis så det ska kännas, och hästen ska ju inte känna att den förlorar ett ben så fort man lättar från sadeln.

Wow, detta var verkligen något helt och hållet nytt för mig, men jäklar vilket skillnad det gör. Det är precis som att man sedan kan sammankoppla sin grundridning med underben och skänklar, med hoppningen sedan. För i hoppningen behöver man ju inverka mer med ben och säte, och då ger ju benen och sätet en större effekt när man ”låtit det vara” på marken och så får man en ännu mer lyhörd häst.

Så, som en liten sammanfattning. Rid mer med underben och skänklar (hästen ska kunna hålla igång utan att du sitter och klämmer!) och variera mellan tyngre och lättare sits. Det är otroligt positivt och skönt för hästen att bli riden framåt. Och, detta är inte skrivet utav ett proffs, utav utav en ryttare med stora ambitioner i livet. 😉

Kram!

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel