Hur får man en hållbar häst?

IMG_6592IMG_8021

Roligt ämne, eller hur?! Här finns det ju självklart en massa rätt och fel, men det är ju bara du som kan bestämma vad som är vad för just dig och din ponny eller häst. Men hur får man egentligen en hållbar häst? Vad innebär det när man säger att man ska träna och tävla lagom? Och vad innebär det när någon säger att det är viktigt med varierande träning för att få en hållbar, stark och välmående häst? Just detta tänkte jag snacka lite om nu …

Först och främst tycker jag verkligen att det finns flera nycklar i att faktiskt variera träningssätt och underlag för att bygga ett hållbart koncept. Och ja, det är vetenskapligt bevisat (borde jag ej egentligen nämna med tanke på att jag inte kommer med en källförteckning på slutet, men men, detta är ingen faktatext utan bara lite slarvigt nedskrivet av en hästtokig tonårstjej …). I alla fall, samma är det med människor. För att förhindra skador eller liknande så gäller det att man varierar underlag och träningssätt för att inte tära på samma muskler hela tiden. Att varje dag i veckan trimma på samma underlag kanske inte skulle ses som slitage om man ser över en månad, men jag lovar – efter ett år kommer din ponny både löpa större risk för skador (om den inte redan är skadad) men även för ett nermalet psyke – för vem vill egentligen jogga samma runda varje dag i ett år? Visst kan man göra det om jag ger sig fan på att bara göra det, men man blir inte direkt exalterad av det. Tvärtom. Precis som en människa behöver variation i livet behöver hästen variation i livet.

Och just det med underlaget – säg att du hela tiden skulle rida på grus. Då anpassar sig hästens leder och ben för just det underlaget, men om du då helt plötsligt byter miljö och underlag när du ska tävla så är hästens styrka i benen bara uppbyggda utifrån ett enda underlag. Därför måste du variera mellan sand, grus, asfalt, fibersand osv för att hästen ska bygga upp styrkan utifrån flera underlag och därför inte skada sig när man väl byter underlag.

Steg 1. När du satt upp dina mål och delmål gällande det du pysslar med – hoppning, dressyr, fälttävlan etc – då är det dags att sätta upp en plan på hur ofta du behöver träna för att kunna nå dina mål. Ibland kan det ju självklart variera med att man vissa veckor bara tränar en gång, andra veckor tränar man tre gånger och ibland inte alls. Men säg att du har som standard att du åker och tränar en gång i veckan. För att kunna göra så bra ifrån dig som möjligt på ditt träningstillfälle måste både du och hästen vara väl förberedda – genom att ha lagt upp rätt plan under veckan.

Steg 2. Se över hur du ska träna i veckan för att känna dig väl förberedd inför din träning. Om du har en väldigt pigg häst kan det kanske vara bra att trimma ett par dagar innan träningen för att bli av med lite energi och liksom ha rastat ponnyn innan träningen, medan en annan ponny kanske känns bäst på träningen om du trimmar i början på veckan och rider ut dagen innan träningen. Se alltså till att scanna av vad din ponny trivs bäst med och hur ni är i bäst form helt enkelt. Sedan är det självklart så att träningarna kanske inte alltid är perfekta ändå, men det är ju precis därför man tränar. För att kanske få detdär stoppet eller att öva på titthinder trots att man kanske hellre hade gjort det enkelt för sig och gjort det man redan kan – för att åka hem med en go känsla i kroppen. Men, du vill ju trots allt hitta de svaga länkarna som gärna får visa sig på träning så att du och din tränare gemensamt kan jobba mot att era svaga länkar ska bli lika starka som era redan starka sidor.

Steg 3. Nu har du alltså funderat över hur du ska rida din ponny innan träningen för att vara så väl förberedd som möjligt. Men efter träningen då? Om man har hoppat ett hårt pass med tekniska linjer och annat så kommer din häst mer än troligen ha träningsvärk en eller ett par dagar efter. Oftast brukar man säga att den värsta träningsvärken kommer ett par dagar efter. Alltså om du tränar på onsdagen så kommer träningsvärken på fredagen. Då brukar jag gilla att göra som så att jag kanske rider ut eller promenerar ute med mina hästar på hårt underlag dagen efter. Gärna långt och länge. Det gör jag för att dem ska sträcka ut benen och gå ur sig mjölksyra. Sedan väljer jag att dag två efter träning jogga dem lite lätt. Antingen uppsuttet eller från marken. Här kan man göra olika.

Om jag då har en pigg ponny som mår bra av att röra på sig ofta, som jag har min ponny Wille, då väljer jag att jogga uppsuttet. Kravlöst men lösgörande och man får gärna jogga dem länge och sträva efter en lång och låg form – gärna så att dem är så pass avspända så att dem nosar lite i backen. Medan jag kanske skulle välja att longera mina andra hästar – Trolle och Barris. Trolle och Barris är pigga, men skillnaden är att Wille är åt det hetare hållet. Därför longerar jag dem. Utan inspänning är vad jag föredrar.

Steg 4. Nu har vi gått igenom träning och upplägg både innan och efter träning, och detta skulle jag säga är den stora nyckeln. Det som sliter mest på hästarna är träning och tävling, eftersom att det oftast är då man pressar hästarna lite mer än vanligt. Och många pratar om att en tävlingshelg sliter mycket på hästarna, men jag skulle mer specifikt vilja påstå att det inte är själva tävlingen som påverkar i vilken grad slitaget utgör – utan hur man lägger upp arbetet innan och efter tävling. Just där sitter det. Jag menar att man självklart lägger upp tävlingshelgen på ett smart sätt tillsammans med sina tränare. Oftast brukar man säga att om man tävlar ett meeting på tre dagar så tävlar man lika många klasser som dagar. Alltså en om dagen. Men, om man tävlar på en lägre nivå så brukar man säga en klass om dagen plus en till, så att man tävlar totalt 4 starter. Jag skulle säga att ”regeln” med en start om dagen är när man tävlar MsvB/MsvA, respektive 125/130 och högre på häst.

Alltså, lägg upp en tydlig och konkret plan tillsammans med dina tränare. Läs av din häst eller ponny vilket förarbete som gör att den är glad och positiv dagen då det är dags för träning eller tävling. Och tänk på att hållbart är också långsiktigt. Jag tror inte för inte att mina hästar (peppar, peppar, peppar …) har hållt sig helt sunda och friska utan skador om jag inte hade fått den kunskapen som jag har kring hur man faktiskt får en hållbar häst.

Hoppas ni förstår hur jag tänker, och samtidigt tar det med en nypa salt. Jag är ingen expert på något plan, men jag är lite utav en hästnörd och det är just det som jag tror kommer ta mig någonstans också.

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Tillbaka efter hjärnskakningen

IMG_7064IMG_7062IMG_7063 (1)

Suttit stabilt i sadeln nu sedan cirkus två veckor tillbaka ”peppar peppar”. Känns lite som att jag liksom har gjort mina avramlingar nu för hela detta året också, kan i alla fall hoppas på det … De flesta som följer mig på Instagram känner nog till att jag för cirka tre veckor sedan flög av en av mina hästar och fick en ordentlig hjärnskakning. Inte varianten med vila en vecka och sedan är det bra, utan den lite jobbigare varianten med att spy tre dagar i sträck och sova hela dagarna på grund av huvudvärk … men ”tur i oturen” så passade det ju bra när dem ändå skulle ha någon slags vintervila, även om jag helst hade sluppit flyga av såklart …

Nu känns det i alla fall som att jag har kommit igång igen. Alla tre känns toppenfina och jag har precis kommit hem från två dagars intensivträning för Klara och Robban på Västergården med Trolle och Barris. Valde att lämna Wille kvar hemma då han fortfarande är som en kanonkula att rida (han är ju väldigt känslig) så han har ju helt klart vinter och kyla emot sig. Men han rastas genom lösgalopp och mycket lösgörande trim på marken, så ska han nog vara mer i form för lite hoppning om ett par veckor. 😉

Barris eller som jag nu kallar henne – Berra – känns väldigt fin just nu. Jag har haft henne drygt två månader, men när jag och mamma räknade efter så har jag faktiskt bara ridit henne i en månad … Med tanke på hjärnskakningen och att vi var iväg i Hemsedal över julen och åkte skidor. Jag har ändå på så pass kort tid och få timmar i sadeln på henne hittat en massa knappar. Det känns så sjukt kul nu med att börja rida storhäst och det är verkligen en stor omställning från ponny … Jag har alltid trott att det inte skulle vara så stor skillnad, och inte vara så svårt att rida in sig på storhäst – men ack jag hade fel, haha. Barris mäter inte mer än 1,64 (väldigt lagom) i mankhöjd och är väldigt nätt och fin i modellen – men trots detta känns det som att rida en stenabåt jämfört med Trolle och Wille. Men jag hittar fler och fler knappar efter varje pass med henne – superkul!

Klara har fått sitta upp på henne ett par gånger och fått känna lite på henne. Hon är verkligen förtjust i henne och det märks att Klara och Robban är taggade på att se vart vi kan komma med henne. Klara kan ju såklart få ihop Berra på ett helt annat sätt, men jag har ju verkligen inte speciellt många timmar i sadeln på storhäst. Känns i alla fall som att vi verkligen har potential att utvecklas tillsammans. Vi får se vart framtiden tar oss – men just nu ligger fokus på att lära känna henne och börja tävla när jag har koll på alla delar. Jag har verkligen igen stress med henne.

Trolle skötte sig exemplariskt. Man märker verkligen att han mår bra av att få vila ett tag efter en intensiv tävlingssäsong med en massa nya erfarenheter och intryck. Vi debuterade ju både MsvB och MsvA år 2017, fast MsvB på våren och MsvA på hösten.

2017 för mig och Trolle har i helhet varit ett väldigt bra år, men även med en del motgångar. När det gäller vår utveckling så har vi (jag) varit väldigt mycket upp och ner och fram och tillbaka. Med det menar jag att vi antingen har vunnit eller så har vi gjort magplask. Vi har alltså haft många toppar men även en hel del dalar under året. Just detta är planen att få bort under det nya året. Jag vill vara mer jämn i min ridning och genom det få jämnare resultat. Alltså hellre att jag har nollrundor varvat med någon fyrafelsrunda än att jag varvar mellan vinst och uteslutning. Kan nästan beskriva mina resultat som humörsvängningar. 😉 Haha.

En sak som jag under tidigare ponnytid med min C-ponny alltid strulade med var att jag red för att vinna. Red liksom starten med tanken hela tiden på att vinna. Vinna över den personen och den personen. Det var liksom det som hade mest betydelse, och ja, såklart är ju känslan av att vinna riktigt härlig. Men, med tiden som jag själv har blivit klokare och lärt mig mer på hästfronten så har jag insett att man inte alltid kan rida för att vinna. Visst kan man ha tanken på att det kan vara kul att vinna en och annan klass, och man kan absolut ha det som mål. MEN, egentligen kan inte du som ryttare bestämma vilka starter som du väljer att rida för att vinna.

Det handlar hela tiden om hur banan ser ut. Hur den är byggd och vilka tekniska svårigheter den har. Men det är alltid så att en bana kanske passar dig hur bra som helst och då vinner du, medan en annan bana kanske passar någon annan bättre och då vinner den personen istället och du hamnar på 6:e platsen. Du ska fokusera på att hela tiden rida dina rundor. Hålla din plan som du har satt tillsammans med dina tränare och hålla samma spår hela tiden. Skit i intryck från andra, du måste behålla lugnet och känna dig trygg i det ditt team har bestämt.

Mina tränare är kloka, och brukar säga till mig att det tar minst fyra starter att vinna den femte. Det finns INGEN som vinner start efter start efter start, utan det är just de fyra starterna (ibland två och ibland fler) innan din femte start som förbereder för din vinst. Visst finns det undantag med personer som faktiskt vinner många starter efter varandra … men detta är på en helt annan nivå än vad vi pratar om. Det är en sak att rida runt LC/LB på ponny och vinna respektive 1 meter 1,10 på häst. Det är på en lägre och enklare nivå. Men faktum kvarstår, att de ryttare som fortsätter försöka vinna start efter start fast på LA/MsvB till slut kommer att ”gå in i väggen”. På högre nivå kräver det mer av både häst och ryttare, och då handlar inte allt om att vinna alla starter och cuper som man deltar i, utan då fokuserar man på dem stora och saftigare målen med de andra klasserna i förberedande syfte.

Ett exempel är om jag är på ett meeting i tre dagar och startar en klass per dag. På söndagen är det en MsvA som jag verkligen vill prestera på topp i, därför väljer jag att hoppa en LA på fredagen som en lätt uppvärmning. Lite mer för att bara känna av formen och få min häst att tycka att det är enkelt. För att sedan starta MsvB+ på lördagen och toppa med MsvA på söndagen. Här tänker många andra, som inte är jag, att dem istället för LA på fredagen väljer att starta MsvB för att det ska vara ”mer likt i höjd och svårighet” som helgens större klasser. Visst kan man tänka så, men mina hästar hade sagt upp sig efter ett tag. En häst har inte samma slutledningsförmåga som en människa – no way. Dem kommer inte tänka på att det är ett lite större kliv från LA till MsvB+ än från MsvB till MsvB+, utan om dem får en känsla av att det var enkelt och roligt att rulla runt en LA på fredagen så kommer dem gå in med exakt samma känsla på banan på lördagen, trots att det är högre och mer tekniskt. Det är ju trots allt så att du ska som ryttare känna dig 110% säker på att hoppa dem högsta klasserna sista dagen och inte känna att du måste hoppa en teknisk bana samma helg som förberedelse, för då har du kommit helt fel. När du sätter dig i bilen med släpet och ponnyn där bak och åker mot tävlingen ska du vara mer än redo att anta dina utmaningar.

Det absolut viktigaste hos både häst och ryttare tillsammans som ekipage är självförtroendet. Man kan göra i princip vad som helst (ta det jag säger med en nypa salt …) bara häst och ryttare tillsammans har självförtroende för det. Om jag ska åka och hoppa höga klasser med Trolle på ett meeting så hoppar inte jag som en dåre hemma och maxar fullt ut. Jag hör så otroligt många som säger att dem på hoppträning hoppar lite högre för att det ska kännas enkelt på tävling. Detta är så märkligt för mig, känns som helt omvänd psykologi. En ponny tänker inte som så att – om den får ta i som bara den och hoppa högt på träning – så känns tävlingen superenkel. Tvärtom! Det gäller att ladda våra hästar med en massa massa självförtroende. Därför hoppar jag ytterst sällan högt på träning. Oftast ligger hindrena max på 1 meter på träning trots att jag ska hoppa 1,30 på tävling.

Varför jag jobbar så är därför att det istället ska vara enkelt för hästarna på träning. Man ska boosta dem med sköna språng och att allt liksom rullar på. Man kan öva teknik på låga hinder och få dem att slappna av och liksom hela tiden känna att det känns lätt och enkelt. Man övar elasticiteten i galoppen – övar på att korta och länga – rida i högre och lägre tempo. Och om du behöver öva på att hoppa i den galoppen du behöver i högre klasser kan du göra det på hoppträning på lägre hinder men med ett längre avstånd mellan hindrena. Du behöver alltså inte anpassa metrarna mellan hindrena mot vilken höjd det är, utan välj istället att medvetet länga lite med någon halvmeter/meter och rid successivt upp i samma tempo som på tävling. Då kommer dem ta med sig sin sköna känsla och självförtroende till tävling.

 

Och snälla – fokusera på människor inom din sport som gläds med dig, och rensa bort de som inte gör det. Ditt fokus inne på banan ska ligga på din runda, din häst och dig själv. Inte på vilka som sitter på läktaren.

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Ibland mår jag inte så bra

24174794_1998415250437439_6730444422640566272_n 24254472_133686170651919_2573041798100287488_n

Wow, inne på ännu ett inlägg om detta ämnet nu. Jag hoppas att ni står ut med mig ändå … Anledningen till att jag delar med mig av mina känslor och mitt mående är för att jag känner att ingen annan har modet att själva göra det. Det handlar absolut inte om att personerna i fråga är svaga, utan att det antagligen är rädda för att ses som, ”outsiders”. Lite så känner jag mig, typ alltid. För jag är absolut inte den enda som faktiskt ibland inte mår så bra, och det är ok. Ibland mår man inte så bra, och vissa kanske mår dåligt mer sällan än andra. Det känns i alla fall för mig som att jag har andrum här. Där jag kan skriva av mig och bara andas ut liksom, för just nu känns det precis som att jag har andnöd, och det sitter kvar, i dagar.

Jag har alltid haft mycket prestationsångest. Inte sådär som man ibland får när man ska in på banan och vill prestera på topp, utan lite mer invecklat än illamåendet som uppstår innan startsignal. Jag har en sådan sjuk prestationsångest kring precis allt. Vare sig det gäller att gå in på banan, trimma hemma eller skriva ett referat i skolan. Jag får liksom ångest kring att jag är rädd för att misslyckas och för att allt inte är perfekt. Jag har alltid varit en person som är så sjukt noggrann när det gäller ALLT, vare sig det är en hörnpassering eller en höpåse som väger 0,3 kg över vad den ska. (kalla det lite sjukt, haha). Men just det som jag pratar om … rädslan över att misslyckas. Vad är ens att misslyckas? Egentligen så kan man inte kalla ett sämre pass hemma eller på träning för att misslyckas. Man kan ju faktiskt inte kräva av sig själv att allt hela tiden ska klaffa och vara helt och hållet perfekt, för då är man ju mer än människa. Och det vet jag att ingen av oss är, för vi är bara helt vanliga människor – med höga ambitioner för att få leva ett lyckligt liv utifrån vad man själv anser ger en glädje.

Jag har alltid gett mig själv så otroligt mycket skit för när jag det minsta lilla tar ett kliv åt fel håll. Har liksom mentalt slagit skiten ur mig själv kan man säga. Det är precis som att jag känner mig sönderslagen – fast på insidan. Jag känner att mina krav och förväntningar på mig själv måste ta och vila lite. Jag är alltid den personen som sätter ribban lite högre än vad andra gör, för att jag vill så jädrans mycket med mitt liv. Jag vill det ena med det andra – men helt plötsligt kommer jag till en punkt där jag tänker – men tänk om jag misslyckas? För att man ska kunna nå sina mål, oavsett hur stora eller små dem är, så måste man hitta rätta vägen dit. Man sätter upp sina mål och delmål, och ibland känns vägen dit helt krokig och rent ut sagt för jävlig. Men det är nu det är dags att kanske byta väg … för målen är ju fortfarande desamma. Men vägen dit kan fortfarande förändras.

Jag är en så otroligt känslig person, från topp till tå verkligen. Att jag ibland får tillbaka mina panikångestattacker (som jag började få under 9:an i grundskolan) beror ju på att jag är så driven så att jag gärna gör allting samtidigt och saker jag kommer på att jag vill göra ska helst vara gjorda igår. Men, jag har hört att det i många fall är så att dem mest drivna och målinriktade personerna även är dem som är mest känsliga.

En stor förebild för mig är youtubern Therése Lindgren. Haha, många undrar nog över varför jag inte nämnde Peder eller Roffe … men lugna, de är stora förebilder dem också, fast på hästfronten. Anledningen till att jag har fått upp ögonen för Therése och följt hennes kanal på youtube så länge jag kan minnas, är därför att hon är precis som jag. Hon gick in i väggen för ett antal år sedan och har ibland panikångestattacker – som hon vågar dela med sig av. Så att se på hennes videos där hon säger sanningen när alla tror att hennes liv är glamoröst och perfekt, är som en stor lättnad för mig. Att få lyssna på någon som har samma känslor och som vågar säga att hon inte alltid mår så bra, för att så är det faktiskt.

Något hon har sagt som jag blir så sjukt inspirerad av är att hon hela tiden har jagat lyckan i sitt liv. Hon har jagat den genom att byta klädstil, färga håret, gå på olika dieter, använda sig utav quick fix, men ingenting av detta har i slutändan gjort henne lyckligare. Det som har gjort henne lycklig är att vara sig själv – utan alla quick fix. Och hon säger att hon fortfarande söker lyckan, men att hon är en bra bit på väg. Och istället för att vara en person som mår dåligt och ibland mår bra, så jobbar hon för att vara en person som mår bra och som ibland mår dåligt.

Hoppas ni förstår mina tankar …

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Det är uttrycken utifrån som startar stormen

IMG_3036IMG_0588

Hej på er där ute i Sveriges härliga väder … Typ sisådär lera blandat med regn och storm just nu i Kungsbacka trakterna … Men livet rullar på ändå. Drömmer mig lite bort till sommaren just nu … alltså tänk när träden är alldeles sprängfyllda med en massa gröna blad och man kan rida ut och trimma hästarna i kortärmat. Dröm! Men vi har ett tag kvar tills dess, men jag är inte bitter. Just nu är jag faktiskt på sjukt bra humör. Hela jag mår bara bra just nu liksom. Vet inte riktigt varför med tanke på att jag för cirka två veckor sedan fick en hjärnskakning och häromveckan höll jag på att skära av mig fingertoppen … haha.

Blev så otroligt glad häromdagen när min kompis ringer mig och säger till mig att snabbt gå in på Facebook. What? Varför var det så viktigt att kolla Facebook? Kikade in där i alla fall och fick syn på något som gjorde mig så sjukt glad! Alltså jag ville bara hoppa och skrika av glädje haha. Min krönika om elaka kommentarer om kroppen som publicerades på Hippson i Juli i år var publicerad igen. Hippson hade repostat den för att min krönika tydligen var det mest lästa inlägget 2017 på gästbloggen?! Vänta va … läste jag rätt? Hur sjukt är det inte … att lilla jag kunde få nå så långt med min krönika inom hästbubblan. Inlägget har i skrivande stund lästs över 92 000 gånger och jag har verkligen försökt läsa all respons som jag har fått på inlägget på alla mina sociala medier, och jag blir så sjukt glad över hur många fantastiska människor det finns där ute. Ibland kan livet kännas jobbigt och mörkt, men då är det just dessa människorna som behövs för att ljusa upp dagen igen. Samhället behöver fler som DU som läser just nu.

Om vi ska prata lite mer om dethär med kroppskomplex och en liten uppföljare på hur jag mår i dagsläget, efter att jag skrivit min krönika till Hippson. Jag har länge kämpat med mina kroppskomplex, och jag är ändå bara 16 år gammal. Att vara 16 år och redan ha dessa komplexen som påverkar min vardag mer än många tror tycker jag är väldigt sorgligt, och jag vet att det inte bara är jag som lever med komplexen. Att gå varje dag och tänka på hur man ser ut och att man kanske inte passar in är som att bära på en ryggsäck full med sten varje dag. En ryggsäck med sten låter inte dödligt direkt, men efter att ha burit på ryggsäcken varje dag så börjar man bli sliten. Man tänker på hur skönt det hade varit att slippa bära på dendär tunga ryggsäcken, och därför börjar man med så kallade quick fix. Quick fix som innebär att man ska komma på något som gör att man kommer att gilla sig själv mer, bara man ändrar på just den saken som tynger ner en. Gå på dieter, tvinga sig själv att inte få äta vissa saker, träna tills man faller ihop. Ni hör, galna saker som inte kommer att göra dig lyckligare. Och galna saker som du inte gör för din skull, utan för ”andras”.

Men vet ni vad, man kommer ingen vart med quick fix. Quick fix är ett dumt begrepp som numera kommer suddas ut ur mitt ordförråd, för jag är så jädrans trött på just det ordet. Det är slut på att jag ska gå runt och tänka på vad andra har att säga om mig och min kropp, jag älskar min kropp precis som den är och med tiden, som jag har pratat med mig själv och en enorm stöttepelare i mitt liv, min mamma, så har jag lärt mig att acceptera mig själv för den jag är. Jag har varit extremt elak mot mig själv. Jag har kallat mig själv för fula saker och känt mig otillräcklig, på grund av att andra tycker att jag inte följer ”samhällets ram”. Men vet ni vad? Jag är min egna ram, och jag är så sjukt jäkla glad över att jag har min alldeles egna ram. Jag har länge kämpat mot mig själv, precis som om jag boxats med mitt inre liksom. Jag har haft för stor rumpa, varit för tjock, för runt ansikte och en massa mer som jag bara inte orkar ta upp ännu en gång för mig själv … och nu har jag en fråga till alla er där ute.

Tror ni på att jag och många andra där ute har fått dessa tankarna och komplexen om oss själva helt utan intryck utifrån? Eller vad är det som har startat denna stora stormen egentligen? Vi säger såhär … inte skulle ett rum med tio människor som inte har några som helt intryck från andra tycka något speciellt om varandras utseende. Dem skulle kunna se helt olika ut i form och storlek, men dem skulle liksom inte ha något att klanka ner på varandra för. Eftersom att just dem människorna inte vet hur ramen för en människa ska se ut. Med detta sagt så vill jag bara säga att det är inte hos dig som komplexen startar, det är från dem runt omkring dig. Dem som slänger ur sig en elak kommentar om någon som anses ”för tjock” eller någon som gör narr av hur någon pratar. DÄR är början på komplexen, och det är just dem människorna som DU måste ta ansvar över att rensa bort ur ditt liv. Antingen så säger man till och visar att man inte tycker att det är ok, och om responsen är negativ så är det dags att sålla i dina vänskapskretser. Och kom ihåg, om du råkar hamna i en sits med någon som mobbar och du inte säger ifrån – då är du också med på att mobbas.

Till idag. Idag mår jag som sagt väldigt bra. Jag är nöjd med mig själv och tycker att jag är snygg, stark och en driven person som har gett sig fan på att nå mina mål hur lång tid det än kommer att ta. Nu är det nytt år för fasen, 2018 har anlänt och jag är mer än redo att bara ge allt jag kan för att nå dit jag vill. Nu tycker jag att du och jag tillsammans bara rensar ur människor som ändå bara tynger ner dig, omge dig med människor som bara får dig att må bra istället. Släpp dina jobbiga tankar – du är perfekt precis som du är. Det är personligheten hos en människa som är betydelsefull, aldrig hur man ser ut på utsidan.

Jag önskar er ett stort lycka till i fortsättningen så hörs vi mer framöver.

2018 – give me my cards, I´m ready to play !

Kram,

Esther Högdahl

 

 

blogstats trackingpixel

Till slut brast det …

IMG_0169 IMG_2312

Häromdagen brast det. Något som äter så sjukt mycket energi från mig varje dag och till slut svämmade det över och jag kunde inte hålla inne alla jobbiga känslor längre. Jag grät och jag grät, visste inte vart jag skulle ta vägen och vad jag skulle göra åt saken. Nu undrar ni vad jag pratar om … jo, kroppskomplexen. Dom förbannade, jädra, helsikes kroppskomplexen. Att dem ska sätta stopp för så mycket och påverka mig och många andra så mycket i vardagen är tragiskt … men vi tar en omgång och pratar ut. Vi reder ut en hel del.

Jag tror att jag som person uppfattas ganska stark och driven, målmedveten och jävlar anamma känsla. Bestämmer jag mig för något som jag ska klara av, vare sig det handlar om att klå morfar i kortspel eller vinna meetingpriset då fasen ser jag till att göra det, eller i alla fall göra mitt allra bästa och hoppas att det håller hela vägen och lite till. Såhär uppfattas jag, utifrån sett. Men jädrar vad svårt det är att bedöma en människa egentligen … utan att ha pratat på djupet om livet och känslor.

Händelsen som fick allt att brista utspelade sig häromdagen. Vi skulle på middag tillsammans med några jättegulliga vänner som jag verkligen sett fram emot att träffa. Jag duschar av mig och tvättar bort smutsen under naglarna (suck haha) och ska välja kläder. Vad ska jag ha för kläder? Jag har en massa fina kläder, men … jag är inte fin i någonting. Jag är ful, jag är tjock och har alldeles för mycket kurvor för att kunna bära något av dem plaggen jag skulle vilja. Jag bara grät. Det kändes som att allt brast och jag mådde så sjukt dåligt psykiskt. Jag ville verkligen inte följa med längre på middagen då jag kände mig ful, tjock och fet. Kanske att det som alla sagt till mig ändå stämmer …

Detta börjar längre tillbaka. Jag har aldrig varit överviktig på något sätt, men jag har alltid varit lite kurvig med rejäla lår och rumpa. I tidig ålder fick jag höra dem fruktade orden, orden som ansågs negativa och som en skam för en människa, och speciellt ett barn. Jag blev kallad tjock, ful och för en fet gris. Kanske att jag ska tillägga att detta var mina ”bästa vänner” som så snällt berättade det för mig. Det var här det tog fart. Ända sedan första gången dem kallade mig för tjock har det satts på mitt minne. Är jag tjock? Tycker folk att jag är ful för att jag är tjock? Och det fortsatte. I min förra klass blev jag kallad tjock, mina ”kompisar” kallade mig för tjock. Till slut kändes det som att det helt enkelt var en stämpel som var satt på mig, och inte gick det heller bort. Jag började själv tro på det dem sa. Under alla dessa åren har det brutit ner den starka person jag egentligen är och som jag är nöjd med. Andras åsikter och skitsnack har fått mig att halta, och till slut fått mig att balansera på ett ben.

Jag är slutkörd. Jag pallar verkligen inte mera nu. Alla dessa ord och slag i magen har fått mig att inte kunna bara få vara mig själv och vara glad, elitsatsa och vara nöjd med mig själv. Det känns som att jag går och bär på en tung sten som bara sänker ner mig till botten hela tiden, för varje gång nu för tiden när jag tvivlar på mig själv, då finns det verkligen inget som drar upp mig, för allas sårande kommentarer har skurit mig i hjärtat. Dem som orsakat skadan har fått mig att må psykiskt dåligt. Dem har orsakat att jag ibland har tendenser till ätstörningar och det har gjort mig till någon jag inte är. Dem har gjort mig svag, när jag egentligen är stark.

Jag vill sätta stopp för detta. Sätta stopp på mobbning, skitsnack och människor som är så osäkra på sig själva så att dem måste trycka ner andra. Jag tycker att det är sjukt hur vårt samhälle ser ut idag. Borde vi liksom kommit längre när det gäller kroppskomplex och utseendefixering? Tydligen inte. Samhället pressar hela tiden på alla känsliga punkter. Ingenting förbättras utan det finns så sjukt tydliga drag som gör att det faktiskt inte är svårt att förstå varför så många ungdomar i dagens samhälle har problem med ätstörningar och mycket mer. Jag pratade med en gullig mamma som har en dotter på tre år nu. Om ni kommer ihåg så var man ju alltid på hälsokontroller när man va mindre för att se att man följer kurvan i längd och vikt m m. I alla fall, mammans dotter är precis normalviktig. Superfin liten tjej, som ser helt normal ut. Under alla hälsokontroller har läkaren varit nöjd och sagt att hon följer sin kurva, tills senaste kontrollen. Allt såg bra ut, men så kunde hon ändå trycka ur sig att ”Ja, men jag måste ju bara säga att om man kollar på skalan här så är det faktiskt så att hon ligger i överviktig/fetma zonen”. Detta är sjukt. Det kom som en käftsmäll och detta är ju svaret på varför så många ungdomar mår dåligt.

Visst är barn små och förstår inte alltid allt, men att man redan som tre år hör att mamma pratar med läkaren om fetma och överviktighet är tragiskt. Små barn snappar upp mer än vad man tror, och så drar karusellen igång för ytterligare ett utsatt barn. Tragiskt. Sedan finns det en sak till som drar i detta, och det är alla dessa pinnsmala personerna som klagar på att dem är så ”tjocka”. Ehm, ok, men om du tycker att du är tjock när jag är dubbelt så stor, vad är då jag?

Nu är det slut på detta alltså. Jag har en klok mamma som sagt till mig att det viktigaste i detta är inte att gå på dieter och tro att man ska gilla sig själv bättre om man förändrar på sig, utav det viktigaste är att lära sig att gilla sig själv. Man ska sluta med att jämföra sig med andra och utesluta elaka och taskiga kommentarer. Jag vet att det är lätt att ta åt sig, men skit i mobbarna, det är dem själva som inte mår bra. Nu är det dags att ta ett nytt steg i livet. Och tack för att jag har en så klok mamma.<3

Jag är sjukt jädra snygg, jag älskar mina kurvor och jag hade aldrig någonsin velat vara någon annan än mig själv. Jag gillar mig själv precis som jag är.

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

En tanke slog mig …

IMG_E5096IMG_0983

Dethär med grundridningen. Vi vet ju att det är grundridningen som ger oss framgång – att man är noga med detaljer och sätter hästen inom ramen. Men en tanke slog mig efter en upplevelse från hästryggen häromdagen. Hur rider man en häst korrekt i grundridningen egentligen? När vet jag att jag inverkar på rätt sätt, vid rätt tillfälle och med rätt hjälper? Det är frågan.

När jag sitter och tittar på Världscuperna i hoppning och ser alla världens elitekipage flyga över hinder på 1,60, så sitter jag ofta och tittar på detaljer. Jag är något som kallas för överanalytiker. (Ok, måste erkänna att jag inte ens vet om det är ett begrepp) men i alla fall, jag är otroligt duktig på att överanalysera saker. I grund och botten har det att göra med att jag är extremt ambitiös och driven. Jag sätter ögonen på något som jag blir intresserad av och måste genast veta mer. Varje dag när jag hoppar av mina hästar så har jag svårt med att vara nöjd, om jag inte övertalar mig själv. Jag skulle inte kunna säga att jag är en negativ person, för det är jag verkligen inte, men jag har däremot svårt för att nöja mig. Jag vill åstadkomma MER, utvecklas SNABBARE. Men samtidigt, ja, jag har fått ett par smällar på käften nu som ett tecken på att jag borde lugna mig och inte bara se mina mål och ambitioner, utan börja lyssna in vad andra i teamet runt om kring mig säger. Än en gång, ja, jag är en envis jävel. Men jag är övertygad att det är just det som kommer att ta mig dit jag vill.

Åter till ämnet … när jag trimmade Wille häromdagen kom jag på mig själv med att jag satt mycket ner i sadeln och klämde med benen. Så fort jag släppte benen så bröt han av. Hm … var det så jag ville att min häst ska vara skolad? Fortsatte rida. Lättade lite i sitsen och ställde mig i en lodrät lätt sits, och här kan man säga att båten sjönk. Herregud, att jag inte har känt av detta innan! Vad är det jag har gjort för fel? Vad ska jag göra annorlunda? Inte konstigt att mina hästar blir alldeles vingliga och ”övergivna” när jag lättar i sitsen i en omhoppning. Dem lutar ju all sin balans och alla fyra ben ”mot mig”. Ok, dags att tänka om.

Mitt scenario just nu … Jag rider och trimmar på. Men jag rider med alldeles för mycket säte och ben. För om jag skolar mina hästar så att dem går stadigt för mina ben, då är det ju klart att dem vinglar iväg och tappar balansen när jag ställer mig i lätt sits … för då släpper jag ju benen helt och dem undrar vad stödet tog vägen. OK, dags för omskolning. När jag var och tävlade på Elmia för några veckor sedan passade jag och mamma på att titta och ta in allt nyttigt som Henrik Von Eckermann och Peder Fredricson hade att säga. En mycket lärorik clinic som gav mycket. Jag tänkte på hur Henke red sin häst. Han satt upp, tog en tydlig men mjuk kontakt med hästens mun och red sedan framåt. Hela tiden. Han red framåt i samlingarna också, om ni förstår vad jag menar, och här tror jag att nyckeln finns. Jag har sagt detta innan, men ridning är positivt och för att det ska vara positivt måste man också rida framåt. Om man hela tiden backar och ska ”sätta hästen på plats” innan den hunnit andas så blir ridningen med en gång negativ. Alltså, framåt ridning är positiv ridning, och backande ridning är negativ ridning. Simpelt – rid framåt.

Vi fortsätter … Henke beskrev hur han inverkar på sin häst. Han vill aktivera bakdelen och vartenda muskel, och det gör han genom att han rider med ”underbenen och skänklarna” Hm, okej, nu får jag tänka. Han rider alltså med sina ”vader” eller vad man nu ska säga, och så rider han med skänkeln. Han låter bli att rida med benen och sätet, eftersom att det är just ben och säte som han kommer att behöva sedan i hoppningen. Detta gjorde det hela lättare … för att om man rider istället med sina vader så att säga och med en stabil sits och lätt inverkande skänklar fram till handen, så kan man ju rida precis likadant i lätt sits. När du lättar i sisten så stannar ju både skänklar och underben kvar, och därför kan du skola din häst så att du kan rida den på samma sätt djupt i sadeln som i en lättare fjädrig sits. Underbart!

Jag testade detta på mina hästar, och jäklar vilken skillnad! Det blir ju såklart en successiv omställning eftersom att det är ett helt nytt sätt att rida på, men det är så sjukt underbart att hela tiden kunna variera mellan olika sitser och samtidigt rida på samma sätt hela tiden. Det är ju precis så det ska kännas, och hästen ska ju inte känna att den förlorar ett ben så fort man lättar från sadeln.

Wow, detta var verkligen något helt och hållet nytt för mig, men jäklar vilket skillnad det gör. Det är precis som att man sedan kan sammankoppla sin grundridning med underben och skänklar, med hoppningen sedan. För i hoppningen behöver man ju inverka mer med ben och säte, och då ger ju benen och sätet en större effekt när man ”låtit det vara” på marken och så får man en ännu mer lyhörd häst.

Så, som en liten sammanfattning. Rid mer med underben och skänklar (hästen ska kunna hålla igång utan att du sitter och klämmer!) och variera mellan tyngre och lättare sits. Det är otroligt positivt och skönt för hästen att bli riden framåt. Och, detta är inte skrivet utav ett proffs, utav utav en ryttare med stora ambitioner i livet. 😉

Kram!

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Vad gör man när man kan 1+1?

IMG_7472PZKO1347IMG_4809

Hej på er! Ett tag sedan nu. Hösten har dragit sig in över kusten i Kullavik. Jäklar vad vackert det är ute nu alltså … känns som ett sagoland när det får vara en sådär riktigt härlig höstdag med lagom temperatur och löv som faller. Kan dock skippa regn och blåst … det är inte riktigt min grej. 😉

Tänkte ta upp ett ämne som står mig varmt och nära om hjärtat i princip varje dag. När man går in i en satsning är nog bland det viktigaste för mig att man lägger upp en specifik plan. Man måste kunna se vad man har för mål, delmål och vad ens ambitioner är. Men, en sak man inte heller får glömma på vägen när man lägger upp en koncis plan är det man har att utgå från och vad man har för material. För visst är det så att hur duktig man själv än är eller jobbar för att bli, så är man aldrig bättre än ens bästa häst. Så visst kan man ha höga mål och ambitioner, men utan att vilja med avsikt krossa era drömmar så måste man även ha materialet för det. Det är här våran fantastiska sport tyvärr kräver en hel del pengar … men låt er inte kasta er iväg i tanken om att man måste köpa en häst som bevisat sig ha kapaciteten och hjärtat för större utmaningar – dessa hästarna som idag är ”färdiga” har också varit gröna och outbildade från en början. Det gäller alltså att hitta dessa guldkorn i sanden för att själv skapa sig sin egna topphäst.

Min bästa häst i dagsläget är min underbara Caroll. Kung Trolle, Trolle, Trollis, kärt barn har många namn. För lite mer än två år sedan hämtade vi hem honom från Klara och Robban. Helt fantastiskt att vi kunnat köpa från mina tränare och ett par fantastiska hästmänniskor som lever för sporten lika mycket som jag gör det. När jag fick hem honom hade han aldrig tävlat, bara gått några träningstävlingar på 60 cm. Vi hade inget bevis på att han skulle nå toppen tillsammans med mig, mer än ett par korta videoklipp som gjorde att vi (tur som attan) åkte och provred honom. Han gav en fantastisk känsla direkt. Visade stor potential på marken, superfin frambensteknik men knep bak. Men, ett hjärta utav guld och en vilja som gjorde att vi trodde på honom från första dagen jag satt upp på honom. Och tror ni att jag är glad att vi trodde på honom redan då …? Bästa köpet jag gjort i hela mitt liv. Idag har vi tillsammans startat MsvA och vi väntar oss så jäkla roliga grejer. Köpte vi en färdig ponny? Nix. Så ge inte upp hoppet. ALLA ponnyer kan förändras. MEN, det viktigaste enligt mig när man ska hitta rätt material att börja med är att dem har viljan och hjärtat för att ställa upp på dina uppgifter. Då har du ett jäkligt nice utgångsläge än när du har en trög och tjurig ponny som inte vill hoppa en sockerbit.

Åter till mitt ämne … Detdär med att lära sig räkna till 1+1 är ju sedan länge. Alla vet ju att svaret blir 4. (Skojar, matte har aldrig varit mitt starka ämne men detta kan jag). Men, just detdär med matte tycker jag hör till ridningen en hel del. Jag ska förklara varför … På sistone har jag märkt stora skillnader på Trolle både på marken och i hoppningen. Han känns superfin och liksom mogen på ett helt annat sätt än innan. Men samtidigt som vår formkarta har höjts till skyarna så har jag känt på honom att han inte känns riktigt glad. Det har känts precis som att han har frågat mig varje gång jag startar ett pass att ”ska vi göra detta nu igen?”. Han har liksom känts uttråkad och matt på att få traggla på samma saker veckor i streck. Jag skulle beskriva det som att han är trött på att få lösa 1+1 … han kan redan svaret och har gjort det så pass många gånger.

Detta fick mig att tänka till. Vad är det jag ska göra annorlunda för att Trolle ska kännas glad och på G igen? Jag gjorde om mitt veckovisa schema en hel del. Red ut och hoppade stockar i skogen, hoppade bank och vattengrav, la fram lite bommar och skiftade övningar. Jag gav honom helt enkelt en annan ekvation att lösa, och han kändes glad och på tå igen. Han fick hitta på roliga saker samtidigt som jag trimmade honom över bommar och i övningar jag inte gjort tidigare. Jag lärde mig hur jag ska läsa av min hästs humör och mående – genom att bara känna hur han känns uppifrån.

Med detta sagt så vill jag förmedla till alla er där ute som kanske också känner igen sig i det jag skriver – just i dethär med att man nästan fastnar i en bekvämlighetsbubbla och springer på stället. Var noga med att börja variera ditt arbete. Samtidigt som det är viktigt att hela tiden känna att ens utveckling går framåt så är det nästan ännu viktigare att känna att man ibland kan släppa spänningen och pressen helt och bara busa lite i skogen. Man tar sig inte till SM genom att trimma som en dåre varje dag i veckan, man tar sig dit genom att blanda prestation och glädje med sin bästa vän. Känn efter hur det känns i dagsläget – kanske kan det vara så att du och din ponny är redo för nästa ekvation?

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Måste hoppryttare rida dressyr?

IMG_3216IMG_3211

Foto: Ronja Nåred

Knivig fråga. Måste jag som elitsatsar inom hoppningen kunna rida dressyr? Hur viktigt är det egentligen? Jag tänker såhär … Mitt mål sedan jag startade min resa med mina nuvarande killar har alltid varit att kunna rida programmet LA:1. Inte att jag måste åka ut och tävla det inom vitt dressyrstaket, men jag tycker att det är en lagom ribba att ha som hoppryttare – eftersom att LA:1 inte är ett speciellt svårt program, utan innefattar grunder som alla borde kunna göra. Bland annat ryggning, skänkelvikning, övergångar och tempoväxlingar. Just detta förväntas alla olika typer utav ryttare att kunna göra.

Ett tips till alla er där ute som också satsar på hoppningen men är lite dåliga ibland på att genomföra dedär dressyrpassen varje vecka, eller ”trimma” som jag kallar det, kanske gärna skippar det för att det inte alltid är det roligaste. För det roligaste tycker ju vi alla gemensamt är hoppningen. Men men, det måste göras på ett eller annat sätt. Hurdå? Jo man kan ju alltid rida markarbete. Markarbete känns inte lika strängt som när man ska trimma dressyr, och markarbete är otroligt nyttigt att föra in i vardagen. Lägger du exempelvis fram endast 2 bommar på en långsida så har du något att traggla på för en vecka och framåt. Fram och tillbaka, 5, 6 och 7 galoppsprång. Och när du klarat de olika antalen galoppsprången kan du utmana dig själv ännu lite till. Tänka att du ska göra det perfekt. Om det är en dragkamp hela vägen från första till andra bommen så får man testa och trixa lite för hur man ska komma bort från det. Lirka lite extra i munnen, ha rörliga fingrar, göra fler halvhalter, höja handen in emellan. Var inte nöjd med det halvbra, det kan alltid bli bättre! Ingen kan någonsin bli fullärd.

Här kommer mina 5 bästa och väldigt konkreta tips som kommer göra stor skillnad i hur du trimmar på marken!

1. Visst är det så att en stor del utav er där ute rider runt runt på fyrkantsspåret dag in och dag ut. Staketet finns alltid vid din sida och hjälper dig hålla koll på yttersidan. Men nu är det dags att släppa taget om staketet och börja hitta balansen själv. Rid minst 2 meter innanför staketet runtom så kommer du direkt att känna hur vingligt det är. Hästen är van att kunna fuska mot staketet där du inte alltid känner av när bogen åker åt Kina. Men nu när du rider innanför spåret så kan varken du eller hästen fuska och du kommer direkt att känna vart ojämnheten finns. Kanske var det dendär ytterbogen problemet satt i, för att den bara gled längre och längre ut. Men där har du det. Nu har du hittat problemet och är redo att göra något åt saken.

Jag själv rider aldrig på spåret. Rider alltid, alltid, alltid innanför spåret vare sig det är ett fyrkantsspår innanför det riktiga fyrkantsspåret, eller om jag rider serpentiner, saxen med mera. Man tränar både känslan i kroppen och sitt öga när man måste rakrikta och rakställa.

2. Aktivera bakbenen! Det viktigaste i början utav passets gång är självklart att hästen alltid måste jobba under sig. Alltså att bakdelen helt enkelt måste komma in under hästen för att den ska kunna jobba på rätt sätt. Mina bästa tips för att känna om hästen kommer in under sig är att börja med att självklart ha hästen fram till handen. Du ska kunna rida med benen om under hela passet och samtidigt ”ha något i handen” – alltså att kraften kommer bakifrån och fram och hästen svarar upp med att komma fram och ner till bettet. Alla strävar såklart efter en fjäderlätt kontakt med hästens mun, men man måste komma ihåg att det är bra om kontakten inte är fjäderlätt eftersom att man måste känna att hästen tar stöd på bettet. Att hästen är dragig, hängig och stark i munnen är en annan femma, då skulle jag gissa på att just din häst går något bakom lod och använder din hand som sitt femte ben för att slippa jobbet. Men här vill vi inte ha ”tvärtomeffekten” med inget drag alls i munnen. En lagom lätt kontakt där hästen tar för sig fram till bettet är det bästa.

3. När hästen kommit in under sig … kan du även testa av om det faktiskt är så och att du har en ärlig bjudning i handen – eller om det möjligtvis är så att hästen fortfarande inte är helt eftergiven och har släppt i nackpartiet. Dags för ett test. När du gör övergångar mellan exempelvis skritt och trav ska hästen, om den är framme till bettet, trampa in under sig i övergången och du behåller stödet på tygeln samtidigt. Är hästen fram till bettet så behåller den samma form och känsla på tygeln som innan. Men om stretet börjar och huvudet kommer över tygeln är det något som är knas. Du måste få mer aktivitet bakifrån och fram. Begär att du får svar för skänkeln och att hästen låter dig lirka och vara levande i handen. Rid fram och fånga upp. Fortsätt med dina övergångar och var alltid konkret med att hästen ska lyssna framåt för skänklarna och tillbaka på sits och halvhalter. När du hela tiden varit konkret med dessa stegen och självklart med att din sits är korrekt upprätt så kommer betalningen – och hästen sätter in under sig och gör övergångarna mjukt och eftergivet.

4. Fastna inte i yttersidan! Alldeles för många är ”innötade” i att man hela tiden ska rida för ytter, ytter, ytter och ytter … Och visst har ni rätt. Men, det är viktigt att inte blir för fast och för noggrann, för då blir det en mer negativ följd än positiv. Rider man för hårt för yttersidan så kommer hästen bli tillbakadragen och ”feg” för dina yttre hjälper. Gör istället så att du är levande i båda händer och våga rida för båda sidorna. Självklart ska ni fortsätta rida för yttersidan, men det är viktigt att man inte rider endast för just yttersidan, utan att man egentligen gör som så att man rider från yttersidan till innersidan som jag brukar kalla det. En jämn och stadig kontakt med båda mungiporna. Passa yttersidan och sätt bog och bakdel inom ramen samtidigt som du gör det i ett framåtläge. Börjar man pressa hästen på något som är jobbigt samtidigt som man backar får man problem. Ridning ska alltid vara positivt och därför kan ni alltid tänka att positivt = framåt!

5. Tragglar du på dina galoppombyten? Det gör jag med. Men, ett galoppombyte är inte något definierat till att rida i höger och sedan svänga drastiskt till vänster och få hästen att byta galopp. Det är varken ett galoppombyte eller schysst mot hästen. Du får hästen att byta genom att få den att tappa balansen, nästan trilla omkull och i ren panik sprattla till och hamna i den nya galoppen. Hm, vi försöker på nytt. Att göra ett ordentligt och riktigt galoppombyte där hästen byter rent kräver BALANS. Balans, balans och ännu mer balans. Typ det viktigaste begreppet som finns inom vår fantastiska sport. Du måste rida balanserat och ha din häst inom ramen. Alltså måste all annan grundridning sitta innan du kan gå över till ett galoppombyte. Blir hästen inlärd fel från början kan det bli krångligt senare. I alla fall … börja med att rida övergångar i massor. Mellan alla gångarter i balans för att öva på lydnaden framåt och bakåt. Där har du utgångspunkten.

Vi går vidare till att du mer specifikt gör övergångarna mellan skritt och galopp, så kallade enkla byten. Gör det enkelt för dig och din partner och börja med dina enkla byten runt spåret. Där är er balans som tryggast och ni börjar med goda förutsättningar. Som jag skrivit innan, fram till bettet och in under sig. Korrekta övergångar där du vet att du gör rätt för att det känns helt awesome, som att sitta i en fåtölj lite liksom. Gör dina enkla byten om och om igen. Med 9, 7 och 6 skrittsteg emellan. Nästa gång gör du dem med 6, 5 och 3 skrittsteg emellan. Du börjar även så småningom att rida dina enkla byten på serpentiner och diagonalerna. Nu känns det helgrymt och du lägger in ett par bommar i mitten av ridbanan. Lägg 2 bommar på vardera diagonal och börja nöta, nöta och nöta. Rid rakt på bommen och när du rider över den för du bak din nya yttre skänkel för att markera nytt varv samtidigt som du håller hästens hals rak och balanserar upp på nya yttersidan. Till slut känns det enkelt med bommen och både du och hästen förtjänar en paus. Det är viktigt att nöta lagom mycket och avluta när det känns riktigt, riktigt bra. Tänk inte ”amen jag ska bara testa och se om det går en sista gång också”. Det är en dum tanke (gjort så mycket själv tidigare) utan avsluta på topp och fortsätt jobba nästa dag.

Nu ska ni vara redo för galoppombytet … både du och din ponny har fått in känslan och ”sovit på saken”. Lite hjärntrötta båda två men efter lite paus från arbetet ser ni klart. Använd bommen de första gångerna igen för att känna att du kommer ihåg tekniken, och sedan är det bara till att skjutsa iväg bommen. Tänk bara på samma sätt igen när du rider in på diagonalen. Var i balans med hästen, sitt mitt över sadeln och var tydlig med hjälperna som du har övat in för att visa att det är nytt varv. Och där sitter bytet. Och om det någon gång skulle kännas krångligt igen och ni faller tillbaka, jaja shit happens, det är en övningssak. Lägg bara in bommen igen tills det känns grymt igen.

Den bästa ryttaren är det som vågar andas, backa bakåt ett steg och komma igen!

Kram,

Esther Högdahl

Equestrian Athlete

 

blogstats trackingpixel

Hitta rätt träning för just DIN häst!

IMG_3319 IMG_3320

Lat, snabb, het, seg, skänkeldöv … alla har vi olika hästar. Precis som vi människor har olika personligheter så har hästarna det också, och visst vet vi om att det inte går att ändra på någons personlighet. En personlighet föds man med – och det gör även hästar.

Eftersom att alla hästar är olika vid ridning så är det oerhört viktigt att hitta ett träningssätt som passar som bäst för dig och din häst tillsammans som ekipage. Jag tänker mig att vi utgår från en tävlingshäst … lättast för mig att skriva om då jag har något jag kan relatera till.

Hitta dina guldtränare

Våra tävlingshästar vill vi ju självklart träna och rida på bästa sätt så att de ska prestera på topp när det är tävlingsdags. Och det är här det hela börjar. Vägen till att min ponny ska prestera sitt bästa när vi har våra 2 minuter inne på banan. Det viktigaste enligt mig i en satsning tillsammans med sin ponny är att man har en ”stammistränare”, eller som jag kallar mina tränare för – guldtränare. Alltså att du hittar en tränare som du tycker känns helgrym och som matchar dig och din ponny perfekt när det kommer till varje onsdag eller när det nu är träningsdags. Det måste vara en tränare där du känner att du verkligen utvecklas, där ni tillsammans kan se era starka och svaga sidor och jobba på framåt för att få de svaga sidorna att bli så starka som det bara går. Har du hittat din guldtränare än? Om inte är det dags nu om du är beredd att satsa allt på sporten. Då krävs ett upplägg med dina guldtränare där ni känner varann innan och utan och vet vad det är ni ska jobba vidare på för att få stå på prispallen.

Anledningen till att jag tycker att man måste hitta sina guldtränare är för att en satsning inte blir renodlad när man åker hit och dit för att träna. Det kommer vara otroligt förvirrande för både dig och din ponny när ni hela tiden blir instruerade på en massa olika sätt. Vissa sätt känns riktigt bra och andra sämre – välj då att fortsätta träna där det kändes riktigt bra . Jag personligen tycker att man ska försöka bygga ett så starkt band som möjligt med sina tränare och verkligen hitta någon som är villig att träna dig och agera mentor för dig och din ponny när ni behöver det som mest. Man märker stor skillnad på tränare som står i mitten av manegen för sin timpeng och efter 60 minuter är det KLART. Punkt. Kärleken är större till pengarna än till de satsande ryttarna som ville ha svar på en eller ett par frågor till. Hitta någon som verkligen brinner för sporten lika mycket som du gör – och som bara ÄLSKAR att lära ut och ÄLSKAR att svara på dina hundra frågor. Det ska vara kul samtidigt som ni hårdtränar och man har det extra kul om tränaren bjuder till också.

Håll dig till planen

Det viktigaste av allt när du fått en plan upplagd tillsammans med din tränare är att du självklart följer den. Du har fått tips på vad du ska träna på för att exempelvis få hästen att sätta bakdelen under sig, gå fram till bettet eller rakställa mer i vänstervarvet. Fortsätt då på ditt spår. Det kan vara lätt att glida ut från spåret och hamna helt vilse, kanske för att du har sett att någon annan gör annorlunda eller tycker till om hur du egentligen borde göra. Men skit i det. Följ din konkreta plan. Det är den snabbaste vägen upp till toppen än om du tar en massa sidospår, vi alla vet ju att direktflyg är smidigare än en massa mellanlandningar. Du kan känna dig helt trygg i att göra din grej, varken jag eller någon annan kommer att döma dig.

Ridning är som att baka

Jag brukar tänka såhär. Ridning är lite som att baka. Yes, du hörde rätt, nu är det dags att baka. När vi rider och formar våra fantastiska individer är det faktiskt precis som att baka en riktigt god kaka. Man använder samma ingredienser pass efter pass för att få bäst resultat. För visst är det så att en kladdkaka har samma recept varje gång och lyckas alltid vara precis lika god. Tänk dig nu in i detta … du bakar din häst varje dag. Använder samma ingredienser i form utav övergångar, backträning, studs m m för att få bästa resultat. Ibland då och då kan det ju självklart vara intressant att tillsätta någon ny spännande ingrediens i sin kladdkaka – och antingen blev den nya ingrediensen förbannat god, eller så smakade det skit. Nu vet du det till nästa gång. Blev den sådär förbannat god så tillsätter du självklart den extra ingrediensen nästa gång också – men om den smakade skit skippar du hellre den nya ingrediensen och återgår till det gamla receptet.

Bara du fortsätter baka din alldeles egna kaka. Ibland är det nyttigt att tillsätta nya ingredienser – och resultaten är antingen bra eller mindre bra. Men då lär du dig något på det till nästa gång.

Esther Högdahl

Equestrian Athlete

 

blogstats trackingpixel

”Din tjocka jävel!”

IMG_2768IMG_3113

”Ful, fet, äcklig, för tung och stor för dina stackars små ponnyer. Har du funderat på att köpa storhäst? Ser ut att vara dags.”

Ska jag skratta eller gråta?

Har fått detta kastat på mig. Känt mig smutskastad, söndertrampad och sågad på alla sätt. Äckliga små jävlar som skrivit anonymt till mig för att de ändå känner att det är fel, men sedan ändå döpt sig till ”Frulle” och klickat på ”send”. Yes! Nu vart det klart. Härligt att skicka iväg en äcklig jävla kommentar till Esther för att visa hur ful, tjock och dålig hon är.

Men sedan har det varit dessa lite mer coola typerna som vågat slänga ur sig en och annan korkad kommentar mitt framför mig också. ”Jävla tjockis”, ”fetto”.

Yes. Detta är jag. En ful, äcklig, fet, tjock jävel som är på tok för stor för mina stackars ponnyer. Hade faktiskt en tanke på att lägga ut dem på annons nu på direkten för att kunna börja leta storhäst. Inte på grund utav längden eller åldern – men på grund av mitt utseende och vikt. Åh, tack så mycket för att ni så snällt berättade för mig att jag är för tjock och för tung för mina ponnyer, så att jag fort ska göra mig av med dem.

Nu jävlar får det vara NOG. Jag är så arg och frustrerad på samma gång. Att få ta emot sådan ren bullshit är plågsamt. I början var jag väldigt lättsårad. Tog åt mig så fort någon andades något om mig som eventuellt menades negativt. Tog det på direkten som en nedvärderande kommentar, grät och kände mig otillräcklig. Kanske är det så att jag är tjock? Jag kanske är för tung för mina ponnyer … Tänk om det stämmer?

Fan heller. Nu är det slut på hatet. Jag har tagit åt mig alltför mycket hat och ren SKIT genom åren. Bara satt ett leende på läpparna och låtsats som ingenting, medan mitt inre bara förmultnat som en vissen ros. Känt mig vilseledd, ledsen och tvivlat på mig själv. Vad man själv tycker om sig själv är utgångspunkten för om man kommer att leva ett lyckligt eller inte så lyckligt liv. Om man är missnöjd med sig själv, med sin kropp och missnöjd med sitt utseende som utgångspunkt är det helt kört att kunna vara glad. Du måste lära dig att se din kropp som en bästa vän – någon du har en fin relation till. Du och din kropp har en typ utav äktenskap – ni är trots allt gifta på livstid eftersom att hur mycket du än skulle vilja byta ut din kropp mot någon som har en platt modellmage med magrutor så är det inte så det funkar. Du är du och din kropp är din alldeles egna. Den sitter där den sitter och du måste helt enkelt komma överens med den.

Tänk såhär. Fyfan vilken fin kropp jag har! Tänk vad den ställer upp för mig i alla lägen. Låter mig springa, gå, sätta foten i stigbygeln och rida i solnedgången på min bästa vän. Visst har du upplevt en hel del fantastiska stunder i livet. Dessa fantastiska stunderna har du upplevt tillsammans med din fina kropp. Vare sig den är smal, tjock, muskulös eller slapp – det är DIN kropp och den är så underbart jävla fin. Begreppet TJOCK är INGET negativt ord. Tjock är någonting man kan vara, eller så är man smal. Men whatever – tjock som smal så är du lika fin ändå. Alla ser olika ut och du ska vara så otroligt glad och stolt över att du är du och att din kropp ser ut som den gör. Du är unik på så många olika sätt.

Jag har haft och har till viss del otroliga kroppskomplex. Känner mig inte perfekt. Har inte dendär vältränade och platta magen, är svag för sötsaker och älskar att unna mig något gott då och då. Det går inte att begära av mig eller dig själv att vara mer än människa. För det är det vi alla är. Vi är alla människor med en egen personlighet och med en egen kropp. Det är rätt så fantastiskt att man kan bygga sin kropp precis som man själv vill. Tänk vilken cool grej liksom – att kunna bygga en själv precis till vad man vill. Som att leka med lego liksom (inte riktigt kanske), men kroppen är riktigt cool vill jag bara säga. Men alla har olika smak och väljer att bygga olika. En del gillar trä medan andra tegel – marmor är populärt nuförtiden har jag hört. 😉 MEN, mitt i denna byggarbetsplats så finns det inte ETT ENDA tvång. Alla ritningar ser olika ut. Både i inredning och val av tapeter. Du är fin precis som du är och jag gillar dig för den du är. Din kropp är liksom bara en kropp, och den är helt awesome. Varför göra en sådan stor sak utav allt?

Det som säger mest hos en människa har ALDRIG varit utseendet. Inte skulle jag någonsin döma någon för hans eller hennes utseende. Alla är fina på sitt egna sätt – det som avgör är hur du som person bemöter andra människor. Det är det enda som är intressant i sammanhanget.

Tror, eller är snarare helt säker på att dessa osäkra människorna som utsöndrar hat inte är nöjda med sig själva heller. De är avundsjuka på hur grym du är som person att de själva känner att dem måste trycka ner någon annan för att känna sig bättre. Sorgligt.

Jag är en väldigt öppen person. Vissa kanske undrar vad i hela friden jag håller på med ibland om jag skulle prata högt om att ”JAG HAR MENS, kan jag låna en tampong?” eller om jag lägger ut på nätet att jag är så jävla stolt över mig själv idag. För att jag sprang dedär jobbiga 7 kilometrarna på min rekordtid. Slänger ut ett inlägg på Instagram för att boosta mig själv och andra, medan vissa bara kräks. Tycker att jag ska hålla mig lite lägre i profilen och sluta vara så högljudd. Här lägger vi bara ut inlägg på våra hästar eller ponnyer och ger dem sjukt mycket beröm efter vinsten i lördags. Första MSV B:n, wow jag har världens bästa ponny. Och någonstans här går gränsen när jag då lägger till meningen att ”fan vad grym JAG också var idag”. Det är skandalöst. Av mig alltså att berömma mig själv. För nisse här sa att det är regelmässigt fel att berömma sig själv. Men nu får det vara slut, för vet ni vad haters? JAG ÄGER FETT

Nu ska jag leva livet. Gått ut 9:an och nu är jag fri. Väljer själv mina kommande studier och vad jag vill göra med mitt liv. Ska satsa helhjärtat på sporten och bara andas häst. Det är nu eller aldrig – man lever bara en gång.

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel