Hur jag egentligen mår

IMG_0334

Det var ett tag sedan … och detta blogginlägget kanske inte kommer vara det roligaste mer än att jag får en chans att skriva av mig och även ”förklara” mig även om det egentligen inte borde behövas … Men i alla fall.

Jag lider utav något som kallas psykisk ohälsa, vilket man inte behöver vara hjärnkirurg för att veta vad det är. Tyvärr är det allt vanligare hos främst tonåringar i skolåren och jag är bara en i mängden. Men först och främst vill jag bara göra klart för er som läser att man behöver inte vara expert för att veta att man har någon typ utav psykisk ohälsa, och man behöver inte heller gå till någon som ska bekräfta att man har det, för att må dåligt psykiskt är otroligt allvarligt. Vissa mår sämre än andra, men det är fortfarande något man måste ta hårt på.

Kan börja med att säga att jag är hemma idag. IGEN. Alla pratar om min frånvaro, ”nu skolkar hon igen”, ”nej, hon är hos hästarna” men ursäkta språket nu … men alla som märker av min frånvaro ska väl ge fan i att slänga ur sig så dumma kommentarer bara för att ”de vet allt”, till och med mer än jag gör. De vet precis vart jag håller till och jag tycker inte att skolan är viktig. Såhär ser det ut för mig, HELA TIDEN. En massa duktigt folk som förklarar sig för MIN skull. De pratar för MIG och de vet ALLT. Och vet ni vad, det hade faktiskt varit väldigt enkelt om det faktiskt såg ut såhär, men tyvärr så gör det ju inte det.

Jag är inte glad. Mitt humör kan gå i som i vågor som skvalpar i havet. Upp och ner som en bergochdalbana. Och vet ni vad? Det är ganska jobbigt att jämt känna sig ledsen. Jag har svårt att dra på smilbanden för detdär skämtet en kompis i skolan drog, jag har svårt att göra som många andra bara för att jag vill vara mig själv, men får inte utrymmet att vara det – för att det helt enkelt inte ”passar in”. Nu har jag tagit det i en liten sammanfattning av det hela, men för att vara ärlig så mår jag helt och hållet för jävligt. I skolan känner jag mig ständigt som tjuren Ferdinand. Det snackas alkohol, fester och vem som blir av med oskulden först. Och jag bryr mig inte ett skit. Man ska vara med i snacken som går, och sedan när man inte är där snackas det istället bakom ens rygg.

Men det sjukaste är nog ändå hur lätt skolledningen tar på detta. De ringer och är sura och vrånga, undrar ”vart Esther är idag IGEN”, kallar till möte på grund av min frånvaro och på mötena får jag hela tiden ingnuggat att ”skolan är viktigast”, ”skolan går först” och ”man har skolplikt i Sverige, det är en lag”, och vet ni vad? Jag skiter blankt i detta. Det är inte viktigt överhuvud taget för mig, för jag har ändå insett i stunden att mitt välmående är oändligt mycket viktigare än att jag ska vara i skolan från 8-16 varje dag. Min psykiska ohälsa har fått mig att se väldigt sorgligt och mörkt på livet och jag tycker att det är en stor sorg i sig. Jag vill leva ett lyckligt liv där jag mår bra och är glad igen. Jag vill vara med mina hästar extra mycket de dagarna jag mår som värst och bara faktiskt vara lite ”egoistisk” och ”bara tänka på mig själv” för att om jag inte gör det nu så kan det vara för sent.

Jag är otroligt ledsen, väldigt ledsen till och med för att ledningen på min skola är så trångsynta. Jag tycker synd om er. För vet ni vad? Jag har en egen låga inuti mig som behöver hållas vid liv, och jag är mäkta stolt att jag innerst inne har den kämparglöden som gör att jag fortsätter kämpa och inte ger upp, så jag tackar mig själv innerligt att jag orkar kämpa vidare för jag vill inte sluta som alla dessa sorgliga eleverna och ungdomarna som tog sitt liv i slutändan.

Kanske att det var dumt att skriva ut dessa väldigt personliga tankarna här och visa er, men jag väljer att göra det för jag vill hindra alla andra som mår som jag mår att fortsätta gå i samma spår. Det viktigaste genom hela livet är att gå på sin magkänsla och följa sina drömmar – först då kommer både jag och du kunna leva ett lyckligt liv.

Jag är viktigare än skolan, den är inte viktigare än mig.