Jagad av ett lejon

IMG_1858IMG_1856IMG_1857

Allt började en dag. Jag hade stor press på mig från alla olika håll. Jag jobbade helhjärtat med hästarna och satsningen, slet som ett djur dag in och dag ut, i alla dessa olika klimaten vi har här i Sverige. När det var snöstorm och minus 10 grader eller så varmt som i mitten av Egypten. Det fanns aldrig en tanke på att ge upp. Om jag gav mig in i något jag verkligen trodde på med hjärta och själ, visste jag att jag skulle vara stark nog att klara av det. Bara jag var realistisk och jobbade på med det JAG HADE. Alla har olika utgångspunkter till att lyckas, men DU behöver jobba med det DU har istället för att gå runt och gnälla om det du INTE har.

Samtidigt var det dags för sista terminen i nian. Alla dessa år har jag varit riktigt begåvad på att hålla fokuset i skolan även om jag jobbade skiten ur mig med mina hästar. Jag ville lyckas i båda delarna och visa alla att jag kunde fixa skolan också. Den skulle inte få bli flytande bara för att jag elitsatsade, utan jag ville visa att jag kan klara både och. Men en dag förändrades ALLT. Vi hade stora prov i skolan, prov du inte hade råd att misslyckas med för då rök betyget. Jag hade så obeskrivligt mycket i både skolan och i stallet och dagarna blev bara längre och längre. Vissa dagar kom jag hem vid midnatt. Jag var trött som ett as och det kändes som att jag inte ens visste vad jag själv hette längre. Jag la mig i sängen och grät mig själv till sömns. Inte på grund av någon, men på grund av något.

Alla sa till mig – stanna bara hemma några dagar i veckan för att plugga. Hästarna kan vänta. Och tack gode gud att jag inte bar ett vapen varje gång någon smart människa berättade detta för mig. Jag prioriterade fel, jag gjorde fel, skolan var det viktigaste. Och på något sätt kände jag ändå att dessa duktiga människor innerst inne hade rätt. Men samtidigt kände jag att mitt hjärta sa till mig att vara lycklig och leva livet med de som gör mig lyckligare än någon annan, mina hästar.

Allt gick som i en handvändning. En dag vaknade jag upp och kände mig … hur ska jag beskriva det … Ja, jag kände faktiskt ingenting. Jag var inte glad, inte ledsen, inte arg. Bara helt och hållet neutral. Som om jag tappat alla mina känslor. Saker blev annorlunda. Jag kunde inte skratta när min kompis berättade ett roligt skämt, jag kunde inte le när jag gjorde det bästa jag visste och jag kunde helt enkelt inte glad längre. Det ända jag kände var sorg. Ingenting hade någon mening längre och jag ville bara ge upp, och det var det mest skrämmande av allt. Jag har alltid haft den där kämparglöden till att avsluta mina kamper mot allting, men nu ville jag bara ge upp allt bara för att det inte fanns någon mening med något längre.

Vad hände med mig? Jag ville få saker gjort men hela min kropp kändes som en påse fylld av tunga stenar. Jag var inte mig själv längre. Vart var min riktiga själ? Vart var Esther?

Och allting utvecklades negativt. En dag i skolan var jag ledsen ännu en gång. Om någon mot förmodan skulle ha frågat mig varför, skulle jag faktiskt inte ens veta vad jag skulle svarat – för att jag hade inte en aning. Jag satt på min vanliga stol, vid min vanliga bänk, i mitt vanliga klassrum, med mina vanliga klasskamrater. Vi skulle starta lektionen med matte. Läraren bad oss ta upp våra matteböcker och när alla började rota runt i sina väskor kändes det som att tårarna trängde fram i ögonvrån. Jag försökte kasta blicken mot hörnet av rummet och tänka på något annat, men det var omöjligt.

Jag sprang ut ur klassrummet gråtandes. Ingen aning om varför och bara satt där i korridoren och gömde mitt fula ansikte. Mitt hjärta slog snabbare än någonsin och det kändes som att jag inte kunde andas. Jag fick panik.

I april 2017 fick jag förklarat för mig om vad jag går igenom. Jag var sjuk. Och min sjukdom kallas depression. Det känns som att jag är jagad av ett lejon i själen. Att känna en fara du borde fly från – men du kan inte se faran. Bara känna den inom dig.

Depression är ingen galenskap. Det är en sjukdom. Nu såhär i efterhand så ser jag vad problemet var – jag hade på tok för mycket, men jag har ingen aning om vad jag skulle gjort åt saken för att hästarna var uteslutet att skala av på, de var det ända som fortfarande gav lycka. Jag blev utbränd. Gick in i väggen. Jag skulle beskriva det som att jag stod inne i ett avgasmoln, och det fanns kvar. Det gick inte få bort.

Idag mår jag så mycket bättre. Det är fortfarande inte helt borta, men vi började med att skala av skolan. Jag gör det minsta lilla som behövs för att behålla mina betyg – för att jag ska må bra och få vara glad igen. Jag är extra mycket med mina älskade hästar och försöker att bara ägna mig till det jag tycker är kul. För att jag vet att tillsammans med underbara människor som jag får chansen att dela mitt liv med så kommer jag att ta mig ur detta.

Jag vet att jag inte är den ända som gått in i väggen redan som ung. Men jag vill att ni alla andra där ute som känner igen sig i det jag skriver ändå ska känna att ni faktiskt inte är ensamma. Livet är verkligen en berg- och dalbana på alla sätt. Ibland är man inte så glad och det är okej, bara du gör något åt det. Ta din tid med det DU tycker är kvalitet i livet – vare sig det är att sitta på hästryggen eller ta en kaffe med din bästavän.

MEN, nu vill jag lägga detta bakom mig. Blicka framåt och bara längta efter alla roligheter med hästarna och familjen i sommar. Nu rockar vi livet allihopa!!!

Hoppas ni mår bra!

Kram

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

En reaktion på “Jagad av ett lejon

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>