Till slut brast det …

IMG_0169 IMG_2312

Häromdagen brast det. Något som äter så sjukt mycket energi från mig varje dag och till slut svämmade det över och jag kunde inte hålla inne alla jobbiga känslor längre. Jag grät och jag grät, visste inte vart jag skulle ta vägen och vad jag skulle göra åt saken. Nu undrar ni vad jag pratar om … jo, kroppskomplexen. Dom förbannade, jädra, helsikes kroppskomplexen. Att dem ska sätta stopp för så mycket och påverka mig och många andra så mycket i vardagen är tragiskt … men vi tar en omgång och pratar ut. Vi reder ut en hel del.

Jag tror att jag som person uppfattas ganska stark och driven, målmedveten och jävlar anamma känsla. Bestämmer jag mig för något som jag ska klara av, vare sig det handlar om att klå morfar i kortspel eller vinna meetingpriset då fasen ser jag till att göra det, eller i alla fall göra mitt allra bästa och hoppas att det håller hela vägen och lite till. Såhär uppfattas jag, utifrån sett. Men jädrar vad svårt det är att bedöma en människa egentligen … utan att ha pratat på djupet om livet och känslor.

Händelsen som fick allt att brista utspelade sig häromdagen. Vi skulle på middag tillsammans med några jättegulliga vänner som jag verkligen sett fram emot att träffa. Jag duschar av mig och tvättar bort smutsen under naglarna (suck haha) och ska välja kläder. Vad ska jag ha för kläder? Jag har en massa fina kläder, men … jag är inte fin i någonting. Jag är ful, jag är tjock och har alldeles för mycket kurvor för att kunna bära något av dem plaggen jag skulle vilja. Jag bara grät. Det kändes som att allt brast och jag mådde så sjukt dåligt psykiskt. Jag ville verkligen inte följa med längre på middagen då jag kände mig ful, tjock och fet. Kanske att det som alla sagt till mig ändå stämmer …

Detta börjar längre tillbaka. Jag har aldrig varit överviktig på något sätt, men jag har alltid varit lite kurvig med rejäla lår och rumpa. I tidig ålder fick jag höra dem fruktade orden, orden som ansågs negativa och som en skam för en människa, och speciellt ett barn. Jag blev kallad tjock, ful och för en fet gris. Kanske att jag ska tillägga att detta var mina ”bästa vänner” som så snällt berättade det för mig. Det var här det tog fart. Ända sedan första gången dem kallade mig för tjock har det satts på mitt minne. Är jag tjock? Tycker folk att jag är ful för att jag är tjock? Och det fortsatte. I min förra klass blev jag kallad tjock, mina ”kompisar” kallade mig för tjock. Till slut kändes det som att det helt enkelt var en stämpel som var satt på mig, och inte gick det heller bort. Jag började själv tro på det dem sa. Under alla dessa åren har det brutit ner den starka person jag egentligen är och som jag är nöjd med. Andras åsikter och skitsnack har fått mig att halta, och till slut fått mig att balansera på ett ben.

Jag är slutkörd. Jag pallar verkligen inte mera nu. Alla dessa ord och slag i magen har fått mig att inte kunna bara få vara mig själv och vara glad, elitsatsa och vara nöjd med mig själv. Det känns som att jag går och bär på en tung sten som bara sänker ner mig till botten hela tiden, för varje gång nu för tiden när jag tvivlar på mig själv, då finns det verkligen inget som drar upp mig, för allas sårande kommentarer har skurit mig i hjärtat. Dem som orsakat skadan har fått mig att må psykiskt dåligt. Dem har orsakat att jag ibland har tendenser till ätstörningar och det har gjort mig till någon jag inte är. Dem har gjort mig svag, när jag egentligen är stark.

Jag vill sätta stopp för detta. Sätta stopp på mobbning, skitsnack och människor som är så osäkra på sig själva så att dem måste trycka ner andra. Jag tycker att det är sjukt hur vårt samhälle ser ut idag. Borde vi liksom kommit längre när det gäller kroppskomplex och utseendefixering? Tydligen inte. Samhället pressar hela tiden på alla känsliga punkter. Ingenting förbättras utan det finns så sjukt tydliga drag som gör att det faktiskt inte är svårt att förstå varför så många ungdomar i dagens samhälle har problem med ätstörningar och mycket mer. Jag pratade med en gullig mamma som har en dotter på tre år nu. Om ni kommer ihåg så var man ju alltid på hälsokontroller när man va mindre för att se att man följer kurvan i längd och vikt m m. I alla fall, mammans dotter är precis normalviktig. Superfin liten tjej, som ser helt normal ut. Under alla hälsokontroller har läkaren varit nöjd och sagt att hon följer sin kurva, tills senaste kontrollen. Allt såg bra ut, men så kunde hon ändå trycka ur sig att ”Ja, men jag måste ju bara säga att om man kollar på skalan här så är det faktiskt så att hon ligger i överviktig/fetma zonen”. Detta är sjukt. Det kom som en käftsmäll och detta är ju svaret på varför så många ungdomar mår dåligt.

Visst är barn små och förstår inte alltid allt, men att man redan som tre år hör att mamma pratar med läkaren om fetma och överviktighet är tragiskt. Små barn snappar upp mer än vad man tror, och så drar karusellen igång för ytterligare ett utsatt barn. Tragiskt. Sedan finns det en sak till som drar i detta, och det är alla dessa pinnsmala personerna som klagar på att dem är så ”tjocka”. Ehm, ok, men om du tycker att du är tjock när jag är dubbelt så stor, vad är då jag?

Nu är det slut på detta alltså. Jag har en klok mamma som sagt till mig att det viktigaste i detta är inte att gå på dieter och tro att man ska gilla sig själv bättre om man förändrar på sig, utav det viktigaste är att lära sig att gilla sig själv. Man ska sluta med att jämföra sig med andra och utesluta elaka och taskiga kommentarer. Jag vet att det är lätt att ta åt sig, men skit i mobbarna, det är dem själva som inte mår bra. Nu är det dags att ta ett nytt steg i livet. Och tack för att jag har en så klok mamma.<3

Jag är sjukt jädra snygg, jag älskar mina kurvor och jag hade aldrig någonsin velat vara någon annan än mig själv. Jag gillar mig själv precis som jag är.

Kram,

Esther Högdahl

En tanke slog mig …

IMG_E5096IMG_0983

Dethär med grundridningen. Vi vet ju att det är grundridningen som ger oss framgång – att man är noga med detaljer och sätter hästen inom ramen. Men en tanke slog mig efter en upplevelse från hästryggen häromdagen. Hur rider man en häst korrekt i grundridningen egentligen? När vet jag att jag inverkar på rätt sätt, vid rätt tillfälle och med rätt hjälper? Det är frågan.

När jag sitter och tittar på Världscuperna i hoppning och ser alla världens elitekipage flyga över hinder på 1,60, så sitter jag ofta och tittar på detaljer. Jag är något som kallas för överanalytiker. (Ok, måste erkänna att jag inte ens vet om det är ett begrepp) men i alla fall, jag är otroligt duktig på att överanalysera saker. I grund och botten har det att göra med att jag är extremt ambitiös och driven. Jag sätter ögonen på något som jag blir intresserad av och måste genast veta mer. Varje dag när jag hoppar av mina hästar så har jag svårt med att vara nöjd, om jag inte övertalar mig själv. Jag skulle inte kunna säga att jag är en negativ person, för det är jag verkligen inte, men jag har däremot svårt för att nöja mig. Jag vill åstadkomma MER, utvecklas SNABBARE. Men samtidigt, ja, jag har fått ett par smällar på käften nu som ett tecken på att jag borde lugna mig och inte bara se mina mål och ambitioner, utan börja lyssna in vad andra i teamet runt om kring mig säger. Än en gång, ja, jag är en envis jävel. Men jag är övertygad att det är just det som kommer att ta mig dit jag vill.

Åter till ämnet … när jag trimmade Wille häromdagen kom jag på mig själv med att jag satt mycket ner i sadeln och klämde med benen. Så fort jag släppte benen så bröt han av. Hm … var det så jag ville att min häst ska vara skolad? Fortsatte rida. Lättade lite i sitsen och ställde mig i en lodrät lätt sits, och här kan man säga att båten sjönk. Herregud, att jag inte har känt av detta innan! Vad är det jag har gjort för fel? Vad ska jag göra annorlunda? Inte konstigt att mina hästar blir alldeles vingliga och ”övergivna” när jag lättar i sitsen i en omhoppning. Dem lutar ju all sin balans och alla fyra ben ”mot mig”. Ok, dags att tänka om.

Mitt scenario just nu … Jag rider och trimmar på. Men jag rider med alldeles för mycket säte och ben. För om jag skolar mina hästar så att dem går stadigt för mina ben, då är det ju klart att dem vinglar iväg och tappar balansen när jag ställer mig i lätt sits … för då släpper jag ju benen helt och dem undrar vad stödet tog vägen. OK, dags för omskolning. När jag var och tävlade på Elmia för några veckor sedan passade jag och mamma på att titta och ta in allt nyttigt som Henrik Von Eckermann och Peder Fredricson hade att säga. En mycket lärorik clinic som gav mycket. Jag tänkte på hur Henke red sin häst. Han satt upp, tog en tydlig men mjuk kontakt med hästens mun och red sedan framåt. Hela tiden. Han red framåt i samlingarna också, om ni förstår vad jag menar, och här tror jag att nyckeln finns. Jag har sagt detta innan, men ridning är positivt och för att det ska vara positivt måste man också rida framåt. Om man hela tiden backar och ska ”sätta hästen på plats” innan den hunnit andas så blir ridningen med en gång negativ. Alltså, framåt ridning är positiv ridning, och backande ridning är negativ ridning. Simpelt – rid framåt.

Vi fortsätter … Henke beskrev hur han inverkar på sin häst. Han vill aktivera bakdelen och vartenda muskel, och det gör han genom att han rider med ”underbenen och skänklarna” Hm, okej, nu får jag tänka. Han rider alltså med sina ”vader” eller vad man nu ska säga, och så rider han med skänkeln. Han låter bli att rida med benen och sätet, eftersom att det är just ben och säte som han kommer att behöva sedan i hoppningen. Detta gjorde det hela lättare … för att om man rider istället med sina vader så att säga och med en stabil sits och lätt inverkande skänklar fram till handen, så kan man ju rida precis likadant i lätt sits. När du lättar i sisten så stannar ju både skänklar och underben kvar, och därför kan du skola din häst så att du kan rida den på samma sätt djupt i sadeln som i en lättare fjädrig sits. Underbart!

Jag testade detta på mina hästar, och jäklar vilken skillnad! Det blir ju såklart en successiv omställning eftersom att det är ett helt nytt sätt att rida på, men det är så sjukt underbart att hela tiden kunna variera mellan olika sitser och samtidigt rida på samma sätt hela tiden. Det är ju precis så det ska kännas, och hästen ska ju inte känna att den förlorar ett ben så fort man lättar från sadeln.

Wow, detta var verkligen något helt och hållet nytt för mig, men jäklar vilket skillnad det gör. Det är precis som att man sedan kan sammankoppla sin grundridning med underben och skänklar, med hoppningen sedan. För i hoppningen behöver man ju inverka mer med ben och säte, och då ger ju benen och sätet en större effekt när man ”låtit det vara” på marken och så får man en ännu mer lyhörd häst.

Så, som en liten sammanfattning. Rid mer med underben och skänklar (hästen ska kunna hålla igång utan att du sitter och klämmer!) och variera mellan tyngre och lättare sits. Det är otroligt positivt och skönt för hästen att bli riden framåt. Och, detta är inte skrivet utav ett proffs, utav utav en ryttare med stora ambitioner i livet. 😉

Kram!

Esther Högdahl