Hur får man en hållbar häst?

IMG_6592IMG_8021

Roligt ämne, eller hur?! Här finns det ju självklart en massa rätt och fel, men det är ju bara du som kan bestämma vad som är vad för just dig och din ponny eller häst. Men hur får man egentligen en hållbar häst? Vad innebär det när man säger att man ska träna och tävla lagom? Och vad innebär det när någon säger att det är viktigt med varierande träning för att få en hållbar, stark och välmående häst? Just detta tänkte jag snacka lite om nu …

Först och främst tycker jag verkligen att det finns flera nycklar i att faktiskt variera träningssätt och underlag för att bygga ett hållbart koncept. Och ja, det är vetenskapligt bevisat (borde jag ej egentligen nämna med tanke på att jag inte kommer med en källförteckning på slutet, men men, detta är ingen faktatext utan bara lite slarvigt nedskrivet av en hästtokig tonårstjej …). I alla fall, samma är det med människor. För att förhindra skador eller liknande så gäller det att man varierar underlag och träningssätt för att inte tära på samma muskler hela tiden. Att varje dag i veckan trimma på samma underlag kanske inte skulle ses som slitage om man ser över en månad, men jag lovar – efter ett år kommer din ponny både löpa större risk för skador (om den inte redan är skadad) men även för ett nermalet psyke – för vem vill egentligen jogga samma runda varje dag i ett år? Visst kan man göra det om jag ger sig fan på att bara göra det, men man blir inte direkt exalterad av det. Tvärtom. Precis som en människa behöver variation i livet behöver hästen variation i livet.

Och just det med underlaget – säg att du hela tiden skulle rida på grus. Då anpassar sig hästens leder och ben för just det underlaget, men om du då helt plötsligt byter miljö och underlag när du ska tävla så är hästens styrka i benen bara uppbyggda utifrån ett enda underlag. Därför måste du variera mellan sand, grus, asfalt, fibersand osv för att hästen ska bygga upp styrkan utifrån flera underlag och därför inte skada sig när man väl byter underlag.

Steg 1. När du satt upp dina mål och delmål gällande det du pysslar med – hoppning, dressyr, fälttävlan etc – då är det dags att sätta upp en plan på hur ofta du behöver träna för att kunna nå dina mål. Ibland kan det ju självklart variera med att man vissa veckor bara tränar en gång, andra veckor tränar man tre gånger och ibland inte alls. Men säg att du har som standard att du åker och tränar en gång i veckan. För att kunna göra så bra ifrån dig som möjligt på ditt träningstillfälle måste både du och hästen vara väl förberedda – genom att ha lagt upp rätt plan under veckan.

Steg 2. Se över hur du ska träna i veckan för att känna dig väl förberedd inför din träning. Om du har en väldigt pigg häst kan det kanske vara bra att trimma ett par dagar innan träningen för att bli av med lite energi och liksom ha rastat ponnyn innan träningen, medan en annan ponny kanske känns bäst på träningen om du trimmar i början på veckan och rider ut dagen innan träningen. Se alltså till att scanna av vad din ponny trivs bäst med och hur ni är i bäst form helt enkelt. Sedan är det självklart så att träningarna kanske inte alltid är perfekta ändå, men det är ju precis därför man tränar. För att kanske få detdär stoppet eller att öva på titthinder trots att man kanske hellre hade gjort det enkelt för sig och gjort det man redan kan – för att åka hem med en go känsla i kroppen. Men, du vill ju trots allt hitta de svaga länkarna som gärna får visa sig på träning så att du och din tränare gemensamt kan jobba mot att era svaga länkar ska bli lika starka som era redan starka sidor.

Steg 3. Nu har du alltså funderat över hur du ska rida din ponny innan träningen för att vara så väl förberedd som möjligt. Men efter träningen då? Om man har hoppat ett hårt pass med tekniska linjer och annat så kommer din häst mer än troligen ha träningsvärk en eller ett par dagar efter. Oftast brukar man säga att den värsta träningsvärken kommer ett par dagar efter. Alltså om du tränar på onsdagen så kommer träningsvärken på fredagen. Då brukar jag gilla att göra som så att jag kanske rider ut eller promenerar ute med mina hästar på hårt underlag dagen efter. Gärna långt och länge. Det gör jag för att dem ska sträcka ut benen och gå ur sig mjölksyra. Sedan väljer jag att dag två efter träning jogga dem lite lätt. Antingen uppsuttet eller från marken. Här kan man göra olika.

Om jag då har en pigg ponny som mår bra av att röra på sig ofta, som jag har min ponny Wille, då väljer jag att jogga uppsuttet. Kravlöst men lösgörande och man får gärna jogga dem länge och sträva efter en lång och låg form – gärna så att dem är så pass avspända så att dem nosar lite i backen. Medan jag kanske skulle välja att longera mina andra hästar – Trolle och Barris. Trolle och Barris är pigga, men skillnaden är att Wille är åt det hetare hållet. Därför longerar jag dem. Utan inspänning är vad jag föredrar.

Steg 4. Nu har vi gått igenom träning och upplägg både innan och efter träning, och detta skulle jag säga är den stora nyckeln. Det som sliter mest på hästarna är träning och tävling, eftersom att det oftast är då man pressar hästarna lite mer än vanligt. Och många pratar om att en tävlingshelg sliter mycket på hästarna, men jag skulle mer specifikt vilja påstå att det inte är själva tävlingen som påverkar i vilken grad slitaget utgör – utan hur man lägger upp arbetet innan och efter tävling. Just där sitter det. Jag menar att man självklart lägger upp tävlingshelgen på ett smart sätt tillsammans med sina tränare. Oftast brukar man säga att om man tävlar ett meeting på tre dagar så tävlar man lika många klasser som dagar. Alltså en om dagen. Men, om man tävlar på en lägre nivå så brukar man säga en klass om dagen plus en till, så att man tävlar totalt 4 starter. Jag skulle säga att ”regeln” med en start om dagen är när man tävlar MsvB/MsvA, respektive 125/130 och högre på häst.

Alltså, lägg upp en tydlig och konkret plan tillsammans med dina tränare. Läs av din häst eller ponny vilket förarbete som gör att den är glad och positiv dagen då det är dags för träning eller tävling. Och tänk på att hållbart är också långsiktigt. Jag tror inte för inte att mina hästar (peppar, peppar, peppar …) har hållt sig helt sunda och friska utan skador om jag inte hade fått den kunskapen som jag har kring hur man faktiskt får en hållbar häst.

Hoppas ni förstår hur jag tänker, och samtidigt tar det med en nypa salt. Jag är ingen expert på något plan, men jag är lite utav en hästnörd och det är just det som jag tror kommer ta mig någonstans också.

Kram,

Esther Högdahl

Tillbaka efter hjärnskakningen

IMG_7064IMG_7062IMG_7063 (1)

Suttit stabilt i sadeln nu sedan cirkus två veckor tillbaka ”peppar peppar”. Känns lite som att jag liksom har gjort mina avramlingar nu för hela detta året också, kan i alla fall hoppas på det … De flesta som följer mig på Instagram känner nog till att jag för cirka tre veckor sedan flög av en av mina hästar och fick en ordentlig hjärnskakning. Inte varianten med vila en vecka och sedan är det bra, utan den lite jobbigare varianten med att spy tre dagar i sträck och sova hela dagarna på grund av huvudvärk … men ”tur i oturen” så passade det ju bra när dem ändå skulle ha någon slags vintervila, även om jag helst hade sluppit flyga av såklart …

Nu känns det i alla fall som att jag har kommit igång igen. Alla tre känns toppenfina och jag har precis kommit hem från två dagars intensivträning för Klara och Robban på Västergården med Trolle och Barris. Valde att lämna Wille kvar hemma då han fortfarande är som en kanonkula att rida (han är ju väldigt känslig) så han har ju helt klart vinter och kyla emot sig. Men han rastas genom lösgalopp och mycket lösgörande trim på marken, så ska han nog vara mer i form för lite hoppning om ett par veckor. 😉

Barris eller som jag nu kallar henne – Berra – känns väldigt fin just nu. Jag har haft henne drygt två månader, men när jag och mamma räknade efter så har jag faktiskt bara ridit henne i en månad … Med tanke på hjärnskakningen och att vi var iväg i Hemsedal över julen och åkte skidor. Jag har ändå på så pass kort tid och få timmar i sadeln på henne hittat en massa knappar. Det känns så sjukt kul nu med att börja rida storhäst och det är verkligen en stor omställning från ponny … Jag har alltid trott att det inte skulle vara så stor skillnad, och inte vara så svårt att rida in sig på storhäst – men ack jag hade fel, haha. Barris mäter inte mer än 1,64 (väldigt lagom) i mankhöjd och är väldigt nätt och fin i modellen – men trots detta känns det som att rida en stenabåt jämfört med Trolle och Wille. Men jag hittar fler och fler knappar efter varje pass med henne – superkul!

Klara har fått sitta upp på henne ett par gånger och fått känna lite på henne. Hon är verkligen förtjust i henne och det märks att Klara och Robban är taggade på att se vart vi kan komma med henne. Klara kan ju såklart få ihop Berra på ett helt annat sätt, men jag har ju verkligen inte speciellt många timmar i sadeln på storhäst. Känns i alla fall som att vi verkligen har potential att utvecklas tillsammans. Vi får se vart framtiden tar oss – men just nu ligger fokus på att lära känna henne och börja tävla när jag har koll på alla delar. Jag har verkligen igen stress med henne.

Trolle skötte sig exemplariskt. Man märker verkligen att han mår bra av att få vila ett tag efter en intensiv tävlingssäsong med en massa nya erfarenheter och intryck. Vi debuterade ju både MsvB och MsvA år 2017, fast MsvB på våren och MsvA på hösten.

2017 för mig och Trolle har i helhet varit ett väldigt bra år, men även med en del motgångar. När det gäller vår utveckling så har vi (jag) varit väldigt mycket upp och ner och fram och tillbaka. Med det menar jag att vi antingen har vunnit eller så har vi gjort magplask. Vi har alltså haft många toppar men även en hel del dalar under året. Just detta är planen att få bort under det nya året. Jag vill vara mer jämn i min ridning och genom det få jämnare resultat. Alltså hellre att jag har nollrundor varvat med någon fyrafelsrunda än att jag varvar mellan vinst och uteslutning. Kan nästan beskriva mina resultat som humörsvängningar. 😉 Haha.

En sak som jag under tidigare ponnytid med min C-ponny alltid strulade med var att jag red för att vinna. Red liksom starten med tanken hela tiden på att vinna. Vinna över den personen och den personen. Det var liksom det som hade mest betydelse, och ja, såklart är ju känslan av att vinna riktigt härlig. Men, med tiden som jag själv har blivit klokare och lärt mig mer på hästfronten så har jag insett att man inte alltid kan rida för att vinna. Visst kan man ha tanken på att det kan vara kul att vinna en och annan klass, och man kan absolut ha det som mål. MEN, egentligen kan inte du som ryttare bestämma vilka starter som du väljer att rida för att vinna.

Det handlar hela tiden om hur banan ser ut. Hur den är byggd och vilka tekniska svårigheter den har. Men det är alltid så att en bana kanske passar dig hur bra som helst och då vinner du, medan en annan bana kanske passar någon annan bättre och då vinner den personen istället och du hamnar på 6:e platsen. Du ska fokusera på att hela tiden rida dina rundor. Hålla din plan som du har satt tillsammans med dina tränare och hålla samma spår hela tiden. Skit i intryck från andra, du måste behålla lugnet och känna dig trygg i det ditt team har bestämt.

Mina tränare är kloka, och brukar säga till mig att det tar minst fyra starter att vinna den femte. Det finns INGEN som vinner start efter start efter start, utan det är just de fyra starterna (ibland två och ibland fler) innan din femte start som förbereder för din vinst. Visst finns det undantag med personer som faktiskt vinner många starter efter varandra … men detta är på en helt annan nivå än vad vi pratar om. Det är en sak att rida runt LC/LB på ponny och vinna respektive 1 meter 1,10 på häst. Det är på en lägre och enklare nivå. Men faktum kvarstår, att de ryttare som fortsätter försöka vinna start efter start fast på LA/MsvB till slut kommer att ”gå in i väggen”. På högre nivå kräver det mer av både häst och ryttare, och då handlar inte allt om att vinna alla starter och cuper som man deltar i, utan då fokuserar man på dem stora och saftigare målen med de andra klasserna i förberedande syfte.

Ett exempel är om jag är på ett meeting i tre dagar och startar en klass per dag. På söndagen är det en MsvA som jag verkligen vill prestera på topp i, därför väljer jag att hoppa en LA på fredagen som en lätt uppvärmning. Lite mer för att bara känna av formen och få min häst att tycka att det är enkelt. För att sedan starta MsvB+ på lördagen och toppa med MsvA på söndagen. Här tänker många andra, som inte är jag, att dem istället för LA på fredagen väljer att starta MsvB för att det ska vara ”mer likt i höjd och svårighet” som helgens större klasser. Visst kan man tänka så, men mina hästar hade sagt upp sig efter ett tag. En häst har inte samma slutledningsförmåga som en människa – no way. Dem kommer inte tänka på att det är ett lite större kliv från LA till MsvB+ än från MsvB till MsvB+, utan om dem får en känsla av att det var enkelt och roligt att rulla runt en LA på fredagen så kommer dem gå in med exakt samma känsla på banan på lördagen, trots att det är högre och mer tekniskt. Det är ju trots allt så att du ska som ryttare känna dig 110% säker på att hoppa dem högsta klasserna sista dagen och inte känna att du måste hoppa en teknisk bana samma helg som förberedelse, för då har du kommit helt fel. När du sätter dig i bilen med släpet och ponnyn där bak och åker mot tävlingen ska du vara mer än redo att anta dina utmaningar.

Det absolut viktigaste hos både häst och ryttare tillsammans som ekipage är självförtroendet. Man kan göra i princip vad som helst (ta det jag säger med en nypa salt …) bara häst och ryttare tillsammans har självförtroende för det. Om jag ska åka och hoppa höga klasser med Trolle på ett meeting så hoppar inte jag som en dåre hemma och maxar fullt ut. Jag hör så otroligt många som säger att dem på hoppträning hoppar lite högre för att det ska kännas enkelt på tävling. Detta är så märkligt för mig, känns som helt omvänd psykologi. En ponny tänker inte som så att – om den får ta i som bara den och hoppa högt på träning – så känns tävlingen superenkel. Tvärtom! Det gäller att ladda våra hästar med en massa massa självförtroende. Därför hoppar jag ytterst sällan högt på träning. Oftast ligger hindrena max på 1 meter på träning trots att jag ska hoppa 1,30 på tävling.

Varför jag jobbar så är därför att det istället ska vara enkelt för hästarna på träning. Man ska boosta dem med sköna språng och att allt liksom rullar på. Man kan öva teknik på låga hinder och få dem att slappna av och liksom hela tiden känna att det känns lätt och enkelt. Man övar elasticiteten i galoppen – övar på att korta och länga – rida i högre och lägre tempo. Och om du behöver öva på att hoppa i den galoppen du behöver i högre klasser kan du göra det på hoppträning på lägre hinder men med ett längre avstånd mellan hindrena. Du behöver alltså inte anpassa metrarna mellan hindrena mot vilken höjd det är, utan välj istället att medvetet länga lite med någon halvmeter/meter och rid successivt upp i samma tempo som på tävling. Då kommer dem ta med sig sin sköna känsla och självförtroende till tävling.

 

Och snälla – fokusera på människor inom din sport som gläds med dig, och rensa bort de som inte gör det. Ditt fokus inne på banan ska ligga på din runda, din häst och dig själv. Inte på vilka som sitter på läktaren.

Kram,

Esther Högdahl

Ibland mår jag inte så bra

24174794_1998415250437439_6730444422640566272_n 24254472_133686170651919_2573041798100287488_n

Wow, inne på ännu ett inlägg om detta ämnet nu. Jag hoppas att ni står ut med mig ändå … Anledningen till att jag delar med mig av mina känslor och mitt mående är för att jag känner att ingen annan har modet att själva göra det. Det handlar absolut inte om att personerna i fråga är svaga, utan att det antagligen är rädda för att ses som, ”outsiders”. Lite så känner jag mig, typ alltid. För jag är absolut inte den enda som faktiskt ibland inte mår så bra, och det är ok. Ibland mår man inte så bra, och vissa kanske mår dåligt mer sällan än andra. Det känns i alla fall för mig som att jag har andrum här. Där jag kan skriva av mig och bara andas ut liksom, för just nu känns det precis som att jag har andnöd, och det sitter kvar, i dagar.

Jag har alltid haft mycket prestationsångest. Inte sådär som man ibland får när man ska in på banan och vill prestera på topp, utan lite mer invecklat än illamåendet som uppstår innan startsignal. Jag har en sådan sjuk prestationsångest kring precis allt. Vare sig det gäller att gå in på banan, trimma hemma eller skriva ett referat i skolan. Jag får liksom ångest kring att jag är rädd för att misslyckas och för att allt inte är perfekt. Jag har alltid varit en person som är så sjukt noggrann när det gäller ALLT, vare sig det är en hörnpassering eller en höpåse som väger 0,3 kg över vad den ska. (kalla det lite sjukt, haha). Men just det som jag pratar om … rädslan över att misslyckas. Vad är ens att misslyckas? Egentligen så kan man inte kalla ett sämre pass hemma eller på träning för att misslyckas. Man kan ju faktiskt inte kräva av sig själv att allt hela tiden ska klaffa och vara helt och hållet perfekt, för då är man ju mer än människa. Och det vet jag att ingen av oss är, för vi är bara helt vanliga människor – med höga ambitioner för att få leva ett lyckligt liv utifrån vad man själv anser ger en glädje.

Jag har alltid gett mig själv så otroligt mycket skit för när jag det minsta lilla tar ett kliv åt fel håll. Har liksom mentalt slagit skiten ur mig själv kan man säga. Det är precis som att jag känner mig sönderslagen – fast på insidan. Jag känner att mina krav och förväntningar på mig själv måste ta och vila lite. Jag är alltid den personen som sätter ribban lite högre än vad andra gör, för att jag vill så jädrans mycket med mitt liv. Jag vill det ena med det andra – men helt plötsligt kommer jag till en punkt där jag tänker – men tänk om jag misslyckas? För att man ska kunna nå sina mål, oavsett hur stora eller små dem är, så måste man hitta rätta vägen dit. Man sätter upp sina mål och delmål, och ibland känns vägen dit helt krokig och rent ut sagt för jävlig. Men det är nu det är dags att kanske byta väg … för målen är ju fortfarande desamma. Men vägen dit kan fortfarande förändras.

Jag är en så otroligt känslig person, från topp till tå verkligen. Att jag ibland får tillbaka mina panikångestattacker (som jag började få under 9:an i grundskolan) beror ju på att jag är så driven så att jag gärna gör allting samtidigt och saker jag kommer på att jag vill göra ska helst vara gjorda igår. Men, jag har hört att det i många fall är så att dem mest drivna och målinriktade personerna även är dem som är mest känsliga.

En stor förebild för mig är youtubern Therése Lindgren. Haha, många undrar nog över varför jag inte nämnde Peder eller Roffe … men lugna, de är stora förebilder dem också, fast på hästfronten. Anledningen till att jag har fått upp ögonen för Therése och följt hennes kanal på youtube så länge jag kan minnas, är därför att hon är precis som jag. Hon gick in i väggen för ett antal år sedan och har ibland panikångestattacker – som hon vågar dela med sig av. Så att se på hennes videos där hon säger sanningen när alla tror att hennes liv är glamoröst och perfekt, är som en stor lättnad för mig. Att få lyssna på någon som har samma känslor och som vågar säga att hon inte alltid mår så bra, för att så är det faktiskt.

Något hon har sagt som jag blir så sjukt inspirerad av är att hon hela tiden har jagat lyckan i sitt liv. Hon har jagat den genom att byta klädstil, färga håret, gå på olika dieter, använda sig utav quick fix, men ingenting av detta har i slutändan gjort henne lyckligare. Det som har gjort henne lycklig är att vara sig själv – utan alla quick fix. Och hon säger att hon fortfarande söker lyckan, men att hon är en bra bit på väg. Och istället för att vara en person som mår dåligt och ibland mår bra, så jobbar hon för att vara en person som mår bra och som ibland mår dåligt.

Hoppas ni förstår mina tankar …

Kram,

Esther Högdahl

Det är uttrycken utifrån som startar stormen

IMG_3036IMG_0588

Hej på er där ute i Sveriges härliga väder … Typ sisådär lera blandat med regn och storm just nu i Kungsbacka trakterna … Men livet rullar på ändå. Drömmer mig lite bort till sommaren just nu … alltså tänk när träden är alldeles sprängfyllda med en massa gröna blad och man kan rida ut och trimma hästarna i kortärmat. Dröm! Men vi har ett tag kvar tills dess, men jag är inte bitter. Just nu är jag faktiskt på sjukt bra humör. Hela jag mår bara bra just nu liksom. Vet inte riktigt varför med tanke på att jag för cirka två veckor sedan fick en hjärnskakning och häromveckan höll jag på att skära av mig fingertoppen … haha.

Blev så otroligt glad häromdagen när min kompis ringer mig och säger till mig att snabbt gå in på Facebook. What? Varför var det så viktigt att kolla Facebook? Kikade in där i alla fall och fick syn på något som gjorde mig så sjukt glad! Alltså jag ville bara hoppa och skrika av glädje haha. Min krönika om elaka kommentarer om kroppen som publicerades på Hippson i Juli i år var publicerad igen. Hippson hade repostat den för att min krönika tydligen var det mest lästa inlägget 2017 på gästbloggen?! Vänta va … läste jag rätt? Hur sjukt är det inte … att lilla jag kunde få nå så långt med min krönika inom hästbubblan. Inlägget har i skrivande stund lästs över 92 000 gånger och jag har verkligen försökt läsa all respons som jag har fått på inlägget på alla mina sociala medier, och jag blir så sjukt glad över hur många fantastiska människor det finns där ute. Ibland kan livet kännas jobbigt och mörkt, men då är det just dessa människorna som behövs för att ljusa upp dagen igen. Samhället behöver fler som DU som läser just nu.

Om vi ska prata lite mer om dethär med kroppskomplex och en liten uppföljare på hur jag mår i dagsläget, efter att jag skrivit min krönika till Hippson. Jag har länge kämpat med mina kroppskomplex, och jag är ändå bara 16 år gammal. Att vara 16 år och redan ha dessa komplexen som påverkar min vardag mer än många tror tycker jag är väldigt sorgligt, och jag vet att det inte bara är jag som lever med komplexen. Att gå varje dag och tänka på hur man ser ut och att man kanske inte passar in är som att bära på en ryggsäck full med sten varje dag. En ryggsäck med sten låter inte dödligt direkt, men efter att ha burit på ryggsäcken varje dag så börjar man bli sliten. Man tänker på hur skönt det hade varit att slippa bära på dendär tunga ryggsäcken, och därför börjar man med så kallade quick fix. Quick fix som innebär att man ska komma på något som gör att man kommer att gilla sig själv mer, bara man ändrar på just den saken som tynger ner en. Gå på dieter, tvinga sig själv att inte få äta vissa saker, träna tills man faller ihop. Ni hör, galna saker som inte kommer att göra dig lyckligare. Och galna saker som du inte gör för din skull, utan för ”andras”.

Men vet ni vad, man kommer ingen vart med quick fix. Quick fix är ett dumt begrepp som numera kommer suddas ut ur mitt ordförråd, för jag är så jädrans trött på just det ordet. Det är slut på att jag ska gå runt och tänka på vad andra har att säga om mig och min kropp, jag älskar min kropp precis som den är och med tiden, som jag har pratat med mig själv och en enorm stöttepelare i mitt liv, min mamma, så har jag lärt mig att acceptera mig själv för den jag är. Jag har varit extremt elak mot mig själv. Jag har kallat mig själv för fula saker och känt mig otillräcklig, på grund av att andra tycker att jag inte följer ”samhällets ram”. Men vet ni vad? Jag är min egna ram, och jag är så sjukt jäkla glad över att jag har min alldeles egna ram. Jag har länge kämpat mot mig själv, precis som om jag boxats med mitt inre liksom. Jag har haft för stor rumpa, varit för tjock, för runt ansikte och en massa mer som jag bara inte orkar ta upp ännu en gång för mig själv … och nu har jag en fråga till alla er där ute.

Tror ni på att jag och många andra där ute har fått dessa tankarna och komplexen om oss själva helt utan intryck utifrån? Eller vad är det som har startat denna stora stormen egentligen? Vi säger såhär … inte skulle ett rum med tio människor som inte har några som helt intryck från andra tycka något speciellt om varandras utseende. Dem skulle kunna se helt olika ut i form och storlek, men dem skulle liksom inte ha något att klanka ner på varandra för. Eftersom att just dem människorna inte vet hur ramen för en människa ska se ut. Med detta sagt så vill jag bara säga att det är inte hos dig som komplexen startar, det är från dem runt omkring dig. Dem som slänger ur sig en elak kommentar om någon som anses ”för tjock” eller någon som gör narr av hur någon pratar. DÄR är början på komplexen, och det är just dem människorna som DU måste ta ansvar över att rensa bort ur ditt liv. Antingen så säger man till och visar att man inte tycker att det är ok, och om responsen är negativ så är det dags att sålla i dina vänskapskretser. Och kom ihåg, om du råkar hamna i en sits med någon som mobbar och du inte säger ifrån – då är du också med på att mobbas.

Till idag. Idag mår jag som sagt väldigt bra. Jag är nöjd med mig själv och tycker att jag är snygg, stark och en driven person som har gett sig fan på att nå mina mål hur lång tid det än kommer att ta. Nu är det nytt år för fasen, 2018 har anlänt och jag är mer än redo att bara ge allt jag kan för att nå dit jag vill. Nu tycker jag att du och jag tillsammans bara rensar ur människor som ändå bara tynger ner dig, omge dig med människor som bara får dig att må bra istället. Släpp dina jobbiga tankar – du är perfekt precis som du är. Det är personligheten hos en människa som är betydelsefull, aldrig hur man ser ut på utsidan.

Jag önskar er ett stort lycka till i fortsättningen så hörs vi mer framöver.

2018 – give me my cards, I´m ready to play !

Kram,

Esther Högdahl