Ibland mår jag inte så bra

24174794_1998415250437439_6730444422640566272_n 24254472_133686170651919_2573041798100287488_n

Wow, inne på ännu ett inlägg om detta ämnet nu. Jag hoppas att ni står ut med mig ändå … Anledningen till att jag delar med mig av mina känslor och mitt mående är för att jag känner att ingen annan har modet att själva göra det. Det handlar absolut inte om att personerna i fråga är svaga, utan att det antagligen är rädda för att ses som, ”outsiders”. Lite så känner jag mig, typ alltid. För jag är absolut inte den enda som faktiskt ibland inte mår så bra, och det är ok. Ibland mår man inte så bra, och vissa kanske mår dåligt mer sällan än andra. Det känns i alla fall för mig som att jag har andrum här. Där jag kan skriva av mig och bara andas ut liksom, för just nu känns det precis som att jag har andnöd, och det sitter kvar, i dagar.

Jag har alltid haft mycket prestationsångest. Inte sådär som man ibland får när man ska in på banan och vill prestera på topp, utan lite mer invecklat än illamåendet som uppstår innan startsignal. Jag har en sådan sjuk prestationsångest kring precis allt. Vare sig det gäller att gå in på banan, trimma hemma eller skriva ett referat i skolan. Jag får liksom ångest kring att jag är rädd för att misslyckas och för att allt inte är perfekt. Jag har alltid varit en person som är så sjukt noggrann när det gäller ALLT, vare sig det är en hörnpassering eller en höpåse som väger 0,3 kg över vad den ska. (kalla det lite sjukt, haha). Men just det som jag pratar om … rädslan över att misslyckas. Vad är ens att misslyckas? Egentligen så kan man inte kalla ett sämre pass hemma eller på träning för att misslyckas. Man kan ju faktiskt inte kräva av sig själv att allt hela tiden ska klaffa och vara helt och hållet perfekt, för då är man ju mer än människa. Och det vet jag att ingen av oss är, för vi är bara helt vanliga människor – med höga ambitioner för att få leva ett lyckligt liv utifrån vad man själv anser ger en glädje.

Jag har alltid gett mig själv så otroligt mycket skit för när jag det minsta lilla tar ett kliv åt fel håll. Har liksom mentalt slagit skiten ur mig själv kan man säga. Det är precis som att jag känner mig sönderslagen – fast på insidan. Jag känner att mina krav och förväntningar på mig själv måste ta och vila lite. Jag är alltid den personen som sätter ribban lite högre än vad andra gör, för att jag vill så jädrans mycket med mitt liv. Jag vill det ena med det andra – men helt plötsligt kommer jag till en punkt där jag tänker – men tänk om jag misslyckas? För att man ska kunna nå sina mål, oavsett hur stora eller små dem är, så måste man hitta rätta vägen dit. Man sätter upp sina mål och delmål, och ibland känns vägen dit helt krokig och rent ut sagt för jävlig. Men det är nu det är dags att kanske byta väg … för målen är ju fortfarande desamma. Men vägen dit kan fortfarande förändras.

Jag är en så otroligt känslig person, från topp till tå verkligen. Att jag ibland får tillbaka mina panikångestattacker (som jag började få under 9:an i grundskolan) beror ju på att jag är så driven så att jag gärna gör allting samtidigt och saker jag kommer på att jag vill göra ska helst vara gjorda igår. Men, jag har hört att det i många fall är så att dem mest drivna och målinriktade personerna även är dem som är mest känsliga.

En stor förebild för mig är youtubern Therése Lindgren. Haha, många undrar nog över varför jag inte nämnde Peder eller Roffe … men lugna, de är stora förebilder dem också, fast på hästfronten. Anledningen till att jag har fått upp ögonen för Therése och följt hennes kanal på youtube så länge jag kan minnas, är därför att hon är precis som jag. Hon gick in i väggen för ett antal år sedan och har ibland panikångestattacker – som hon vågar dela med sig av. Så att se på hennes videos där hon säger sanningen när alla tror att hennes liv är glamoröst och perfekt, är som en stor lättnad för mig. Att få lyssna på någon som har samma känslor och som vågar säga att hon inte alltid mår så bra, för att så är det faktiskt.

Något hon har sagt som jag blir så sjukt inspirerad av är att hon hela tiden har jagat lyckan i sitt liv. Hon har jagat den genom att byta klädstil, färga håret, gå på olika dieter, använda sig utav quick fix, men ingenting av detta har i slutändan gjort henne lyckligare. Det som har gjort henne lycklig är att vara sig själv – utan alla quick fix. Och hon säger att hon fortfarande söker lyckan, men att hon är en bra bit på väg. Och istället för att vara en person som mår dåligt och ibland mår bra, så jobbar hon för att vara en person som mår bra och som ibland mår dåligt.

Hoppas ni förstår mina tankar …

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

2 reaktion på “Ibland mår jag inte så bra

  1. Så bra skrivet!! Känner verkligen igen mig i detta med prestationsångest, för mig gäller det framförallt skolan. Så skönt att läsa ett inlägg som man verkligen relaterar till, brukar själv inte prata om det så mycket!❤️ du är grym Esther!! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>