Tillbaka efter hjärnskakningen

IMG_7064IMG_7062IMG_7063 (1)

Suttit stabilt i sadeln nu sedan cirkus två veckor tillbaka ”peppar peppar”. Känns lite som att jag liksom har gjort mina avramlingar nu för hela detta året också, kan i alla fall hoppas på det … De flesta som följer mig på Instagram känner nog till att jag för cirka tre veckor sedan flög av en av mina hästar och fick en ordentlig hjärnskakning. Inte varianten med vila en vecka och sedan är det bra, utan den lite jobbigare varianten med att spy tre dagar i sträck och sova hela dagarna på grund av huvudvärk … men ”tur i oturen” så passade det ju bra när dem ändå skulle ha någon slags vintervila, även om jag helst hade sluppit flyga av såklart …

Nu känns det i alla fall som att jag har kommit igång igen. Alla tre känns toppenfina och jag har precis kommit hem från två dagars intensivträning för Klara och Robban på Västergården med Trolle och Barris. Valde att lämna Wille kvar hemma då han fortfarande är som en kanonkula att rida (han är ju väldigt känslig) så han har ju helt klart vinter och kyla emot sig. Men han rastas genom lösgalopp och mycket lösgörande trim på marken, så ska han nog vara mer i form för lite hoppning om ett par veckor. 😉

Barris eller som jag nu kallar henne – Berra – känns väldigt fin just nu. Jag har haft henne drygt två månader, men när jag och mamma räknade efter så har jag faktiskt bara ridit henne i en månad … Med tanke på hjärnskakningen och att vi var iväg i Hemsedal över julen och åkte skidor. Jag har ändå på så pass kort tid och få timmar i sadeln på henne hittat en massa knappar. Det känns så sjukt kul nu med att börja rida storhäst och det är verkligen en stor omställning från ponny … Jag har alltid trott att det inte skulle vara så stor skillnad, och inte vara så svårt att rida in sig på storhäst – men ack jag hade fel, haha. Barris mäter inte mer än 1,64 (väldigt lagom) i mankhöjd och är väldigt nätt och fin i modellen – men trots detta känns det som att rida en stenabåt jämfört med Trolle och Wille. Men jag hittar fler och fler knappar efter varje pass med henne – superkul!

Klara har fått sitta upp på henne ett par gånger och fått känna lite på henne. Hon är verkligen förtjust i henne och det märks att Klara och Robban är taggade på att se vart vi kan komma med henne. Klara kan ju såklart få ihop Berra på ett helt annat sätt, men jag har ju verkligen inte speciellt många timmar i sadeln på storhäst. Känns i alla fall som att vi verkligen har potential att utvecklas tillsammans. Vi får se vart framtiden tar oss – men just nu ligger fokus på att lära känna henne och börja tävla när jag har koll på alla delar. Jag har verkligen igen stress med henne.

Trolle skötte sig exemplariskt. Man märker verkligen att han mår bra av att få vila ett tag efter en intensiv tävlingssäsong med en massa nya erfarenheter och intryck. Vi debuterade ju både MsvB och MsvA år 2017, fast MsvB på våren och MsvA på hösten.

2017 för mig och Trolle har i helhet varit ett väldigt bra år, men även med en del motgångar. När det gäller vår utveckling så har vi (jag) varit väldigt mycket upp och ner och fram och tillbaka. Med det menar jag att vi antingen har vunnit eller så har vi gjort magplask. Vi har alltså haft många toppar men även en hel del dalar under året. Just detta är planen att få bort under det nya året. Jag vill vara mer jämn i min ridning och genom det få jämnare resultat. Alltså hellre att jag har nollrundor varvat med någon fyrafelsrunda än att jag varvar mellan vinst och uteslutning. Kan nästan beskriva mina resultat som humörsvängningar. 😉 Haha.

En sak som jag under tidigare ponnytid med min C-ponny alltid strulade med var att jag red för att vinna. Red liksom starten med tanken hela tiden på att vinna. Vinna över den personen och den personen. Det var liksom det som hade mest betydelse, och ja, såklart är ju känslan av att vinna riktigt härlig. Men, med tiden som jag själv har blivit klokare och lärt mig mer på hästfronten så har jag insett att man inte alltid kan rida för att vinna. Visst kan man ha tanken på att det kan vara kul att vinna en och annan klass, och man kan absolut ha det som mål. MEN, egentligen kan inte du som ryttare bestämma vilka starter som du väljer att rida för att vinna.

Det handlar hela tiden om hur banan ser ut. Hur den är byggd och vilka tekniska svårigheter den har. Men det är alltid så att en bana kanske passar dig hur bra som helst och då vinner du, medan en annan bana kanske passar någon annan bättre och då vinner den personen istället och du hamnar på 6:e platsen. Du ska fokusera på att hela tiden rida dina rundor. Hålla din plan som du har satt tillsammans med dina tränare och hålla samma spår hela tiden. Skit i intryck från andra, du måste behålla lugnet och känna dig trygg i det ditt team har bestämt.

Mina tränare är kloka, och brukar säga till mig att det tar minst fyra starter att vinna den femte. Det finns INGEN som vinner start efter start efter start, utan det är just de fyra starterna (ibland två och ibland fler) innan din femte start som förbereder för din vinst. Visst finns det undantag med personer som faktiskt vinner många starter efter varandra … men detta är på en helt annan nivå än vad vi pratar om. Det är en sak att rida runt LC/LB på ponny och vinna respektive 1 meter 1,10 på häst. Det är på en lägre och enklare nivå. Men faktum kvarstår, att de ryttare som fortsätter försöka vinna start efter start fast på LA/MsvB till slut kommer att ”gå in i väggen”. På högre nivå kräver det mer av både häst och ryttare, och då handlar inte allt om att vinna alla starter och cuper som man deltar i, utan då fokuserar man på dem stora och saftigare målen med de andra klasserna i förberedande syfte.

Ett exempel är om jag är på ett meeting i tre dagar och startar en klass per dag. På söndagen är det en MsvA som jag verkligen vill prestera på topp i, därför väljer jag att hoppa en LA på fredagen som en lätt uppvärmning. Lite mer för att bara känna av formen och få min häst att tycka att det är enkelt. För att sedan starta MsvB+ på lördagen och toppa med MsvA på söndagen. Här tänker många andra, som inte är jag, att dem istället för LA på fredagen väljer att starta MsvB för att det ska vara ”mer likt i höjd och svårighet” som helgens större klasser. Visst kan man tänka så, men mina hästar hade sagt upp sig efter ett tag. En häst har inte samma slutledningsförmåga som en människa – no way. Dem kommer inte tänka på att det är ett lite större kliv från LA till MsvB+ än från MsvB till MsvB+, utan om dem får en känsla av att det var enkelt och roligt att rulla runt en LA på fredagen så kommer dem gå in med exakt samma känsla på banan på lördagen, trots att det är högre och mer tekniskt. Det är ju trots allt så att du ska som ryttare känna dig 110% säker på att hoppa dem högsta klasserna sista dagen och inte känna att du måste hoppa en teknisk bana samma helg som förberedelse, för då har du kommit helt fel. När du sätter dig i bilen med släpet och ponnyn där bak och åker mot tävlingen ska du vara mer än redo att anta dina utmaningar.

Det absolut viktigaste hos både häst och ryttare tillsammans som ekipage är självförtroendet. Man kan göra i princip vad som helst (ta det jag säger med en nypa salt …) bara häst och ryttare tillsammans har självförtroende för det. Om jag ska åka och hoppa höga klasser med Trolle på ett meeting så hoppar inte jag som en dåre hemma och maxar fullt ut. Jag hör så otroligt många som säger att dem på hoppträning hoppar lite högre för att det ska kännas enkelt på tävling. Detta är så märkligt för mig, känns som helt omvänd psykologi. En ponny tänker inte som så att – om den får ta i som bara den och hoppa högt på träning – så känns tävlingen superenkel. Tvärtom! Det gäller att ladda våra hästar med en massa massa självförtroende. Därför hoppar jag ytterst sällan högt på träning. Oftast ligger hindrena max på 1 meter på träning trots att jag ska hoppa 1,30 på tävling.

Varför jag jobbar så är därför att det istället ska vara enkelt för hästarna på träning. Man ska boosta dem med sköna språng och att allt liksom rullar på. Man kan öva teknik på låga hinder och få dem att slappna av och liksom hela tiden känna att det känns lätt och enkelt. Man övar elasticiteten i galoppen – övar på att korta och länga – rida i högre och lägre tempo. Och om du behöver öva på att hoppa i den galoppen du behöver i högre klasser kan du göra det på hoppträning på lägre hinder men med ett längre avstånd mellan hindrena. Du behöver alltså inte anpassa metrarna mellan hindrena mot vilken höjd det är, utan välj istället att medvetet länga lite med någon halvmeter/meter och rid successivt upp i samma tempo som på tävling. Då kommer dem ta med sig sin sköna känsla och självförtroende till tävling.

 

Och snälla – fokusera på människor inom din sport som gläds med dig, och rensa bort de som inte gör det. Ditt fokus inne på banan ska ligga på din runda, din häst och dig själv. Inte på vilka som sitter på läktaren.

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>