En helvetes färd

IMG_E8173IMG_7954IMG_8214

La upp ett känsloladdat inlägg på min Instagram igår. Mest för att jag känner mig så sjukt hjälplös, ledsen och uppgiven. Bara skrev rakt från hjärtat – om min situation just nu och hur jag mår rent utav. Och det är för jävligt. Om jag skulle beskriva min vardag för er just nu, så skulle jag beskriva det som en ständig kamp mot mig själv. Där jag förbjuder mig själv att få vara glad, på grund utav att när jag varje dag ställer mig framför spegeln så ser jag något jag inte vill se. Jag ser mig själv. Just det gör ont i mig. För när jag ser en bild på mig själv, som den jag la upp, så ser jag en lycklig, glad, sprallig och motiverad tjej med hjärtat på rätt ställe. Visst kan jag vara envis som en åsna, råka säga saker till mamma som jag ångrar bara för att jag i stunden var irriterad, och visst är jag bara en människa – vilket jag inte kan begära att jag ska vara mer än. Men just det – att jag inte kan identifiera mig som tjejen på bilden längre, det gör nog som mest ont i mig.

Varför är det såhär? Varför mår jag såhär? Vad är det som får mig att må såhär? Jag har så sjukt många funderingar i mitt liv just nu så det är sjukt. Det är som om min hjärna går på högvarv utan pauser. Jag bara tänker och tänker – på precis allt. Och jag känner mig orolig. De två senaste veckorna skulle jag beskriva som min nedgång till botten av allt. Jag har slutat äta helt. Äter ytterst lite, bara för att jag ska tuffa på med 1% batteri liksom. Men annars ingenting. Jag förmår mig inte att bara leva som en normal tonåring i min ålder, för att när jag ställer mig framför spegeln igen så ser jag inte det jag vill se. Jag ser en tjock tjej som inte är värd ett skit. Och då tvingar jag mig själv att leva efter det också. Jag försöker svälta mig själv, för att jag tror att jag kommer bli lyckligare då. ”Bara jag var lite smalare” eller ”bara jag hade lite mer muskler” då skulle jag vara lycklig … men vet ni vad. Denna striden med mig själv har inget slut, för att när jag väl har kommit dit så kommer jag fortfarande inte vara nöjd. Och är striden då verkligen värd att strida? Knappast.

Jag blir så sjukt ledsen över den självbilden jag har av mig själv. Varför ser jag saker som ingen annan ser? Om jag skulle fråga mina vänner, nära och kära skulle ni alla påpeka vilket fin och härlig tjej jag är, och att jag är perfekt precis som jag är, medan jag själv ser något helt annat. Varför kan jag inte bara ta emot era kommentarer med glädje och faktiskt TRO PÅ DET?

Det finns så sjukt många underbara tjejer och killar där ute som känner precis som jag gör, kanske att alla inte är lika öppna som jag är, men jag är ju sådan som person, jag är liksom lite ”who cares?” och så skriver jag från hjärtat och låter alla som vill ta del av mina känslor. Men jag tror att det är viktigt att det finns någon som jag, som vågar dela med sig, för att jag tror att det är just det som kommer göra att kroppshetsen och alla jobbiga tankar kommer att minska – och att man någon gång kommer att kunna acceptera en själv för den man är. Det finns inga quickfix, vilket jag har sagt tidigare, du kommer inte bli lyckligare av en annan frisyr, av att gå på sjuka dieter eller genom att försöka svälta dig själv. Du måste försöka acceptera dig själv för den du är och försöka älska dig själv helt enkelt för den du är. Och om det kanske känns jobbigt, amen börja med att försöka gilla dig själv då i alla fall. Man behöver inte älska precis allt med sig själv, för alla har sina brister såsom dem har sina solstrålar, men jag tror att det är viktigt att börja hylla sig själv och sin kropp mer än vad man sätter käppar i hjulet.

Du är fin precis som du är, du är unik, vacker och har en fantastisk personlighet, just för att DU är DU och ingen annan. Och egentligen är det ju sjukt häftigt att det inte finns någon mer som är precis som DU. Alla människor är unika, och jag vill så gärna att alla själva ska kunna se det också och sluta klanka ner på sig själva. Precis så ska jag göra nu. Så fort jag får någon negativ tanke så ska jag bara påminna mig själv om hur fantastiskt fin jag är, och bara försöka stöta bort dem jobbiga tankarna. Dem förtjänar inte att ta mer energi från mig som de redan har gjort.

När jag har mått såhär dåligt det senaste har jag på fullaste allvar pratar med mina vänner och familj om att sluta rida, eller ta det till en helt annan nivå. Jag har alltid haft stallet och hästarna som en räddning när jag mår dåligt, men nu har det varit så pass illa att jag till och med har vart ledsen och nästan illamående i stallet också. Där började min rädsla komma … vad har hänt med mig? Jag har inte kunnat identifiera vem jag är längre, och det har varit så sjukt jobbigt för mig. Jag har inte kunnat sova, inte velat prata med någon, jag har bara legat i min säng och bokstavligt talat velat dö. Det räcker nu, jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen längre. Min motivation i stallet var nu också helt borta. Vem är jag egentligen längre?

Men nu vet jag vad allt beror på och hur allting faktiskt hänger ihop. Att ha kroppskomplex är något som förföljer en varje dag, när man äter (eller inte), när man går förbi en spegel, ja, det följer med en överallt. Det är som en påse full med sten som man går runt och bär på varje dag. Och när jag då går runt med dessa tankarna om hur mycket jag ogillar mig själv, och samtidigt inte ger mig någon energi genom att sluta äta, då går det självklart ut över hästarna till slut också. För vem som helst vet att kroppen och framförallt hjärnan slutar fungera om den inte får något bränsle att gå på. Jag har fullständigt dödat mina känslor inifrån, genom att vara elak mot mig själv och nästan genom att ha ljugit för mig själv hela tiden. Jag har börjat tvivla på mig själv och på mitt intresse till hästarna, bara på grund utav att jag hatar mig själv och inte låter mig äta för att kunna få ett bränsle att leva på och för att kunna vara glad där jag alltid annars är glad – i stallet hos mina hästar.

Men fan vad det är slut på detta nu. Jag ska göra allt i min väg för att få mig själv att må bättre nu. Jag ska försöka leva som en normal människa, och se hur fantastisk jag är även om jag hela tiden försöker påpeka något annat. För jag är fin precis som jag är, och det är alla NI också. Och jag vill tillsammans med alla er som läser verkligen försöka övervinna kampen om hatet mot oss själva. Vi har alldeles för mycket i livet som vi kan vara glada över för att låta detta stå i vår väg. Så snälla, försök vara med mig och tänka som jag ska göra nu, så kommer vi tillsammans att ta oss ur detta och bli ännu starkare än innan.

Jag är beredd att ta striden med er.

Kramar,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>