Ett tufft beslut

IMG_E8513IMG_E8614IMG_8637

Wow. Är verkligen så sjukt mållös kring all den feedback jag har fått på mina sociala medier nu det senaste – kring mina inlägg om denna ständiga kamp med den psykiska ohälsan och hatet mot en själv. Är så djupt imponerad över hur många fantastiska människor det finns där ute, som verkligen kan ta sig tid att skriva något till mig, för att jag helt enkelt ska få energi och må bättre. Att skriva så öppet om detta är både tufft och stärkande för mig, det känns som att bara spy upp en massa känslor och liksom ge mig chansen att bara få gråta, slå i kuddar och bara få andas ut, och helt enkelt bara släppa ut smärtan. För ont, de gör det.

I denna stormen nu det senaste när jag inte har kunnat hitta tillbaka till mig själv på något plan så valde jag att ta ett drastiskt beslut. Jag har tre hästar som de flesta vet, men just nu har jag en av dem i stallet. Anledningen till detta är kort och inte alls svår att förstå för dem flesta, men förstår att det kommit en hel del frågetecken. Jag har helt enkelt tagit en kortare paus. Inte från hästarna, så ni inte missförstår mig nu, utan snarare en paus från livet. Bara andats, umgåtts mycket med mina vänner, legat på soffan och käkat chips till en bra film, ja, jag tror att ni förstår. Jag har behövt denna tiden för att få bli människa igen. Trolle står i stallet, Wille tog jag ett tufft beslut kring för kanske en månad sedan, vilket var att släppa taget om honom och låta honom stå till försäljning hos mina tränare kort och gott. Jag tror att ni kan förstå hur tungt det har känts för mig kring beslutet att sälja Wille … och då kände jag att jag inte skulle klara av att gå ut till stallet varje dag och se in i hans mörka fina ögon, och bara känna att jag sviker min allra bästa vän. Kanske lite cheesy kan ni tycka, men för mig är mina relationer till mina hästar lika viktiga som till mina bästa vänner i de mänskliga livet.

Och min sötaste Barris då? Hon står hos en god vän till oss som är en helt grym hoppryttare och idrottskvinna från topp till tå. Där rids hon och trimmas som vanligt och planen är att ta hem henne igen om två veckor, vilket jag ser väldigt mycket fram emot. Så nu har jag helt enkelt fått andrum att tänka igenom allt, ja, allt. Livet, skolan, hästarna och rubbet. Vad är det jag vill göra här, just nu, för att kunna vara glad, lycklig, sprallig och bara vara mitt bästa jag? Vad är det som får mig att må sådär jädra bra så att jag har energi för fem pers? Där har jag startat diskussionerna med mig själv nu varje dag i ett par veckor. För nu är det dags för förändring.

För att kunna leva ett lyckligt liv måste man först se till att man själv mår bra. Ibland måste man göra saker som man tycker är mindre roliga, för att sedan kunna göra det som är lite roligare. Men, jag som människa tror ändå på att om man hittar något i livet som man brinner för och som gör en lycklig rakt in i själen, då kommer man lyckas på ett eller annat sätt. Det finns ingenting som säger till mig att mitt liv kommer vara hur bra som helst bara för att jag går gymnasiet och högskolan nu, det är jag själv som bestämmer det.

Jag har hoppat av gymnasiet. Under hela grundskolan har jag ständigt känt mig som det svarta fåret som aldrig får andrum, jag har inte passat in, jag har klätt mig fel, sagt fel saker, inte varit dedär A-barnet som verkligen satsar fullt ut i skolan för att det är det man ”ska göra”. Jag har känt mig som en outsider genom hela livet. Och som många av er vet så gick jag in i väggen i nionde klass, 16 år gammal. 16 ÅR GAMMAL. Finns det något i detta jag skriver nu som säger er vuxna där ute någonting? Jag gick alltså in i väggen och blev deprimerad, när jag va 16 ÅR. För mig är detta jobbigt att ens sitta och skriva, för det var en sådan tid i mitt liv där jag funderade på om det vore mindre smärtsamt att inte leva. Jag fann ingen glädje i något längre, det ända jag såg var mörker.

Nu är jag otroligt glad eftersom att jag tog mig ur min depression med hjälp utav kunniga vuxna men framförallt med hjälp utav underbara vänner och familj. Så att med nöd och näppe ens klara nionde klass i grundskolan var för mig som att klättra upp för Mount Everest. Sedan svor jag för mig själv att aldrig mer gå i skolan. Jag ville åstadkomma annat med mitt liv, men framförallt, inte må så dåligt som jag gjorde när jag gick i skolan. Sedan kom pressen – alla sökte till olika gymnasier som skulle sätta någon form utav ”status” på om man var en duktig eller en mindre duktig människa i skolan. Man skulle välja rätt linje, och valde man natur ansågs man som en ”såndär smart jävel” och valde man samhäll så ”tog man de enklaste”. Vill bara kräkas av att tänka på detta. I all hast klickade jag i några gymnasier med inriktning ekonomi bara för att ha något att välja mellan, fast jag egentligen visste att ”jag ska inte gå gymnasiet”.

Sommarlovet va fantastiskt. Att vara fri och ha gått ut grundskolan va som att få flyga fritt för mig. Jag var lycklig, mådde så sjukt bra och kände mig hel igen som människa, speciellt efter att ha klättrat upp ur en depression. Men sedan kom hösten. Alla kompisar började olika gymnasier hit och dit, och jag hade bestämt mig för att ta min plats jag fick på Korrespondensgymnasiet, ett gymnasie på distans, för att ge det ett försök då det var bästa alternativet när jag samtidigt elitsatsade med hästarna. Men efter att ha klättrat upp och ner sedan augusti nu så har jag tagit ett beslut som både varit tufft men egentligen alldeles självklart för mig från allra första början – vilket är att jag har hoppat av gymnasiet. Vet att många, många kommer slänga ur sig en del dumma kommentarer om att ”är du dum eller?” ”det är klart att man måste gå gymnasiet” ”ska du bli uteliggare eller?”. Wow. Ser framför mig all skit jag kommer få, men samtidigt all den positiva feedback jag kommer få från er som faktiskt förstår mig.

Beslutet har egentligen legat och väntat enda sedan skolstart, men jag har liksom varit för rädd för att bara tro på mitt beslut och helt enkelt göra det. Men nu är det gjort. Jag är en sådan person som inte tror ett dugg på samhällsformer och att alla människor ska stöpas efter samma form. DET om något är old school och det är trist att dagens samhälle fortfarande ser ut på samma sätt. Jag har sett en så sjukt inspirerande bild (klistrar in den här om jag hittar den) där man har målat ett stort träd och så står det en massa djur runt om trädet. Bland annat en elefant, en orm, en katt, en fågel och så vidare. Toppen på trädet är det skolan kräver av alla djuren, som alltså symboliserar elever, och skolan kräver att alla elever ska klättra upp för trädet lika snabbt och enkelt. Men hur ska en elefant kunna klättra likt en katt upp för trädet? Jag hoppas ni förstår hur jag menar.

Jag tror helt enkelt på förändring, och jag tror på att människor som jag kommer lyckas på något sätt ändå. Det är jag mer än övertygad om. Kanske att det inte är det vanligaste, för nu för tiden går ju i princip alla svenska ungdomar både grundskola och gymnasie, men, jag är inte en av dem.

En massa tankar samlade från en väldigt tankspridd men för stunden glad tjej. Jag hoppas ni förstår och kan komma med klok feedback.

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

2 reaktion på “Ett tufft beslut

  1. alltså wow, att hitta sina egna tankar i en hel text. Vart själv sjukskriven i 8an & haft en djup depression samtidigt som jag gick in i väggen. alla dessa kommentarer om gymnasiet & att man inte orkar lika mycket som innan. Det är tufft! glad för din skull att det gått så bra ändå med hästarna när allt annat har varit så tufft! Kram

  2. Du är stark Esther!❤️ Forsätt som du gör och du är en förebild för oss alla!
    Du är bäst och kommer alltid vara det!
    Från ett fans

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>