Nere på botten

IMG_1307 IMG_1318

Just nu känner jag mig så sjukt förkrossad inombords och lever just nu ett liv som är helt utöver det vanliga. Som många av er antagligen redan nu vet var jag med om en olycka för cirka tre veckor sedan med Wille. En ganska läbbig sådan … Det började med att han överhoppade sig något brutalt på framhoppningen på oxern, vilket gjorde att jag gång på gång höll på att flyga av. Det är inte så lätt att sitta kvar på en ponny som luftar 1,50 över ett 90 cm hinder.

I alla fall. Just där och då i stunden hade jag inte mer vett i mig än att ”Det blir bättre inne på banan”, medan mamma verkligen försökte få mig att förstå att det kommer till en gräns när det blir farligt för både mig och Wille, och inte minst för de runt i kring. Men, envis som jag är så tyckte jag bara ”Amen, det löser sig mamma”. Att jag agerade så i det fallet var helt fel – och det som följde får jag ta på mig helt och hållet själv. Jag gick in på banan och fick startsignal. Galopperade igång i ett friskt tempo, upp i lätt sits, för att sedan närma mig sadeln och få ordning på saker och ting. Han kändes precis som vanligt och var lika på hugget som han var innan, men precis när tiden börjat ticka så tvärnitade han i sista sekund på 1:an och jag flög av.

Det var en hård smäll och jag landade riktigt illa. Först med underarmen på ena träbommen och sedan landade jag med högra lårbenet mitt på trädekorationerna under hindret. Jag skrek, och skrek, och skrek – som aldrig förr. Benet domnade bort och jag var helt hundra på att det gick av på mitten. Nu är det kört. Sjukvårdare var snabbt framme hos mig och försökte lugna ner mig, och mamma och några goda vänner kom framspringandes. Jag var inte så lätt att få kontakt med då jag inte kände benet och låg och skrek av smärta.

Vi hade tur då en av sjukvårdarna råkade vara narkosläkare, så hon började genast ge mig morfin genom en nål i armen i omgångar. Dock hjälpte det inte något då smärtan var så stor, men efter ett flertal doser med morfin så var det som om det slog till på en millisekund och jag somnade nästan.

Efter kanske en halvtimma inne på banan med hjälp av läkaren och sjukvårdarna kom ambulansen inkörande i ridhuset. De klippte upp mina ridbyxor och tittade på benet, där jag hade fått ett kraftigt hematom över hela lårbenet. Det gick inte konstatera om benet var brutet eller inte, så en vidare undersökning behövde göras på sjukhuset. Efter en liten stund med en snabbundersökning och det sista morfinet lyfte de upp mig på båren och körde in mig bak i ambulansen. Ambulanspersonalen var jättetrevliga och snälla mot mig och försökte prata glatt med mig när jag nästan var helt borta i psyket. I ambulansen fick jag dropp och de kollade med jämna mellanrum min puls.

Efter en stunds bilfärd rullade vi in på Halmstads Sjukhus där jag direkt kördes in på akuten i ett rum som liknade en operationssal. Det kom in ett helt team för att titta och känna på benet, och sedan känna på rygg och nacke. De fick klippa upp kavajen för att komma åt att känna på baksidan och sedan satte de på en massa små knappliknande grejer som var till för att mäta både puls och hjärtslag (tror jag).

Efter ett tag kom läkaren och vi kunde inte göra någon stor bedömning innan vi röntgat, så jag blev inkörd på röntgen. Tur i oturen var det inget brutet. Alla ben var hela men jag hade en kraftig inre blödning, en så kallad lårkaka, över hela låret som satte stopp för ridningen under 4-6 veckor framåt, där jag bara skulle ta det lugnt och vila och gå till skolan när benet känns tillräckligt hanterbart. De första dagarna hoppade jag på kryckor eftersom att det gjorde fruktansvärt ont så fort jag satte ner benet i marken, och jag har fått gå på starka smärtstillande tabletter varje dag.

Idag är benet mycket bättre och jag är otroligt tacksam över att det inte var en bruten lårbenshals – då hade rehabiliteringen varit 6 månader istället för 6 veckor. Nu är det kanske ett par veckor kvar tills att jag får sätta mig i sadeln igen, men ännu är benet stort och svullet. Jag vill passa på att tacka ett fantastiskt gäng på Halmstads Sjukhus som var otroligt trevliga i bemötandet allihop. Även oändligt med tack till pappa som hastigt och lustigt åkte till Båstad för att hämta ponnyerna och alla saker med hjälp utav underbara vänner som hjälpte min inte så hästvana stackars pappa. Även tjejerna hemma i stallet var urgoa och hjälpte pappa lasta av ponnyerna. Till sist . STORT tack till huvudpersonen – min älskade mamma – för allt du gör för mig i alla lägen. Du är en guldmamma på alla plan.

Jag vill även säga till er där hemma att det jag gjorde och så som jag agerade i det läget var helt och hållet fel – och det är något jag tar på mig fullt ut. Jag är otroligt envis som person eftersom att jag vill så sjukt mycket med min satsning – men detta kan ibland innebära att jag får svårt att veta när det faktiskt är läge att ta ett steg tillbaka. I många lägen är det en bra egenskap att vara lite envis för att faktum är att om man verkligen vill lyckas så krävs det att man brinner för sin sport och går igenom det slitsamma med ett leende på läpparna. Men, nu har jag lärt mig en stor läxa om att man även måste kunna backa ibland.

Jag saknar dagarna i stallet sjukt mycket och jag saknar mina älskade ponnyer något enormt. Jag saknar de nyttiga träningarna – och ja, jag saknar till och med de riktigt jobbiga passen – bara för att dem i efterhand har gjort mig ännu starkare. Men, snart är jag tillbaka och då starkare än någonsin. Jag har en mängd fler erfarenheter med mig i bagaget, och jag tror faktiskt att denna ofrivilliga pausen har varit nyttig för mitt psyke på många sätt. Jag har hunnit vila upp mig och kommit ikapp i skolan. Så nu är jag mer än redo för att komma tillbaka och då starkare än någonsin!

Var rädda om er och gör inte samma misstag som jag gjorde. Det hade kunnat sluta riktigt illa.

Kram

Esther Högdahl, Equestrian Athlete

IMG_1278 IMG_1838