Vad gör man när man kan 1+1?

IMG_7472PZKO1347IMG_4809

Hej på er! Ett tag sedan nu. Hösten har dragit sig in över kusten i Kullavik. Jäklar vad vackert det är ute nu alltså … känns som ett sagoland när det får vara en sådär riktigt härlig höstdag med lagom temperatur och löv som faller. Kan dock skippa regn och blåst … det är inte riktigt min grej. 😉

Tänkte ta upp ett ämne som står mig varmt och nära om hjärtat i princip varje dag. När man går in i en satsning är nog bland det viktigaste för mig att man lägger upp en specifik plan. Man måste kunna se vad man har för mål, delmål och vad ens ambitioner är. Men, en sak man inte heller får glömma på vägen när man lägger upp en koncis plan är det man har att utgå från och vad man har för material. För visst är det så att hur duktig man själv än är eller jobbar för att bli, så är man aldrig bättre än ens bästa häst. Så visst kan man ha höga mål och ambitioner, men utan att vilja med avsikt krossa era drömmar så måste man även ha materialet för det. Det är här våran fantastiska sport tyvärr kräver en hel del pengar … men låt er inte kasta er iväg i tanken om att man måste köpa en häst som bevisat sig ha kapaciteten och hjärtat för större utmaningar – dessa hästarna som idag är ”färdiga” har också varit gröna och outbildade från en början. Det gäller alltså att hitta dessa guldkorn i sanden för att själv skapa sig sin egna topphäst.

Min bästa häst i dagsläget är min underbara Caroll. Kung Trolle, Trolle, Trollis, kärt barn har många namn. För lite mer än två år sedan hämtade vi hem honom från Klara och Robban. Helt fantastiskt att vi kunnat köpa från mina tränare och ett par fantastiska hästmänniskor som lever för sporten lika mycket som jag gör det. När jag fick hem honom hade han aldrig tävlat, bara gått några träningstävlingar på 60 cm. Vi hade inget bevis på att han skulle nå toppen tillsammans med mig, mer än ett par korta videoklipp som gjorde att vi (tur som attan) åkte och provred honom. Han gav en fantastisk känsla direkt. Visade stor potential på marken, superfin frambensteknik men knep bak. Men, ett hjärta utav guld och en vilja som gjorde att vi trodde på honom från första dagen jag satt upp på honom. Och tror ni att jag är glad att vi trodde på honom redan då …? Bästa köpet jag gjort i hela mitt liv. Idag har vi tillsammans startat MsvA och vi väntar oss så jäkla roliga grejer. Köpte vi en färdig ponny? Nix. Så ge inte upp hoppet. ALLA ponnyer kan förändras. MEN, det viktigaste enligt mig när man ska hitta rätt material att börja med är att dem har viljan och hjärtat för att ställa upp på dina uppgifter. Då har du ett jäkligt nice utgångsläge än när du har en trög och tjurig ponny som inte vill hoppa en sockerbit.

Åter till mitt ämne … Detdär med att lära sig räkna till 1+1 är ju sedan länge. Alla vet ju att svaret blir 4. (Skojar, matte har aldrig varit mitt starka ämne men detta kan jag). Men, just detdär med matte tycker jag hör till ridningen en hel del. Jag ska förklara varför … På sistone har jag märkt stora skillnader på Trolle både på marken och i hoppningen. Han känns superfin och liksom mogen på ett helt annat sätt än innan. Men samtidigt som vår formkarta har höjts till skyarna så har jag känt på honom att han inte känns riktigt glad. Det har känts precis som att han har frågat mig varje gång jag startar ett pass att ”ska vi göra detta nu igen?”. Han har liksom känts uttråkad och matt på att få traggla på samma saker veckor i streck. Jag skulle beskriva det som att han är trött på att få lösa 1+1 … han kan redan svaret och har gjort det så pass många gånger.

Detta fick mig att tänka till. Vad är det jag ska göra annorlunda för att Trolle ska kännas glad och på G igen? Jag gjorde om mitt veckovisa schema en hel del. Red ut och hoppade stockar i skogen, hoppade bank och vattengrav, la fram lite bommar och skiftade övningar. Jag gav honom helt enkelt en annan ekvation att lösa, och han kändes glad och på tå igen. Han fick hitta på roliga saker samtidigt som jag trimmade honom över bommar och i övningar jag inte gjort tidigare. Jag lärde mig hur jag ska läsa av min hästs humör och mående – genom att bara känna hur han känns uppifrån.

Med detta sagt så vill jag förmedla till alla er där ute som kanske också känner igen sig i det jag skriver – just i dethär med att man nästan fastnar i en bekvämlighetsbubbla och springer på stället. Var noga med att börja variera ditt arbete. Samtidigt som det är viktigt att hela tiden känna att ens utveckling går framåt så är det nästan ännu viktigare att känna att man ibland kan släppa spänningen och pressen helt och bara busa lite i skogen. Man tar sig inte till SM genom att trimma som en dåre varje dag i veckan, man tar sig dit genom att blanda prestation och glädje med sin bästa vän. Känn efter hur det känns i dagsläget – kanske kan det vara så att du och din ponny är redo för nästa ekvation?

Kram,

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Måste hoppryttare rida dressyr?

IMG_3216IMG_3211

Foto: Ronja Nåred

Knivig fråga. Måste jag som elitsatsar inom hoppningen kunna rida dressyr? Hur viktigt är det egentligen? Jag tänker såhär … Mitt mål sedan jag startade min resa med mina nuvarande killar har alltid varit att kunna rida programmet LA:1. Inte att jag måste åka ut och tävla det inom vitt dressyrstaket, men jag tycker att det är en lagom ribba att ha som hoppryttare – eftersom att LA:1 inte är ett speciellt svårt program, utan innefattar grunder som alla borde kunna göra. Bland annat ryggning, skänkelvikning, övergångar och tempoväxlingar. Just detta förväntas alla olika typer utav ryttare att kunna göra.

Ett tips till alla er där ute som också satsar på hoppningen men är lite dåliga ibland på att genomföra dedär dressyrpassen varje vecka, eller ”trimma” som jag kallar det, kanske gärna skippar det för att det inte alltid är det roligaste. För det roligaste tycker ju vi alla gemensamt är hoppningen. Men men, det måste göras på ett eller annat sätt. Hurdå? Jo man kan ju alltid rida markarbete. Markarbete känns inte lika strängt som när man ska trimma dressyr, och markarbete är otroligt nyttigt att föra in i vardagen. Lägger du exempelvis fram endast 2 bommar på en långsida så har du något att traggla på för en vecka och framåt. Fram och tillbaka, 5, 6 och 7 galoppsprång. Och när du klarat de olika antalen galoppsprången kan du utmana dig själv ännu lite till. Tänka att du ska göra det perfekt. Om det är en dragkamp hela vägen från första till andra bommen så får man testa och trixa lite för hur man ska komma bort från det. Lirka lite extra i munnen, ha rörliga fingrar, göra fler halvhalter, höja handen in emellan. Var inte nöjd med det halvbra, det kan alltid bli bättre! Ingen kan någonsin bli fullärd.

Här kommer mina 5 bästa och väldigt konkreta tips som kommer göra stor skillnad i hur du trimmar på marken!

1. Visst är det så att en stor del utav er där ute rider runt runt på fyrkantsspåret dag in och dag ut. Staketet finns alltid vid din sida och hjälper dig hålla koll på yttersidan. Men nu är det dags att släppa taget om staketet och börja hitta balansen själv. Rid minst 2 meter innanför staketet runtom så kommer du direkt att känna hur vingligt det är. Hästen är van att kunna fuska mot staketet där du inte alltid känner av när bogen åker åt Kina. Men nu när du rider innanför spåret så kan varken du eller hästen fuska och du kommer direkt att känna vart ojämnheten finns. Kanske var det dendär ytterbogen problemet satt i, för att den bara gled längre och längre ut. Men där har du det. Nu har du hittat problemet och är redo att göra något åt saken.

Jag själv rider aldrig på spåret. Rider alltid, alltid, alltid innanför spåret vare sig det är ett fyrkantsspår innanför det riktiga fyrkantsspåret, eller om jag rider serpentiner, saxen med mera. Man tränar både känslan i kroppen och sitt öga när man måste rakrikta och rakställa.

2. Aktivera bakbenen! Det viktigaste i början utav passets gång är självklart att hästen alltid måste jobba under sig. Alltså att bakdelen helt enkelt måste komma in under hästen för att den ska kunna jobba på rätt sätt. Mina bästa tips för att känna om hästen kommer in under sig är att börja med att självklart ha hästen fram till handen. Du ska kunna rida med benen om under hela passet och samtidigt ”ha något i handen” – alltså att kraften kommer bakifrån och fram och hästen svarar upp med att komma fram och ner till bettet. Alla strävar såklart efter en fjäderlätt kontakt med hästens mun, men man måste komma ihåg att det är bra om kontakten inte är fjäderlätt eftersom att man måste känna att hästen tar stöd på bettet. Att hästen är dragig, hängig och stark i munnen är en annan femma, då skulle jag gissa på att just din häst går något bakom lod och använder din hand som sitt femte ben för att slippa jobbet. Men här vill vi inte ha ”tvärtomeffekten” med inget drag alls i munnen. En lagom lätt kontakt där hästen tar för sig fram till bettet är det bästa.

3. När hästen kommit in under sig … kan du även testa av om det faktiskt är så och att du har en ärlig bjudning i handen – eller om det möjligtvis är så att hästen fortfarande inte är helt eftergiven och har släppt i nackpartiet. Dags för ett test. När du gör övergångar mellan exempelvis skritt och trav ska hästen, om den är framme till bettet, trampa in under sig i övergången och du behåller stödet på tygeln samtidigt. Är hästen fram till bettet så behåller den samma form och känsla på tygeln som innan. Men om stretet börjar och huvudet kommer över tygeln är det något som är knas. Du måste få mer aktivitet bakifrån och fram. Begär att du får svar för skänkeln och att hästen låter dig lirka och vara levande i handen. Rid fram och fånga upp. Fortsätt med dina övergångar och var alltid konkret med att hästen ska lyssna framåt för skänklarna och tillbaka på sits och halvhalter. När du hela tiden varit konkret med dessa stegen och självklart med att din sits är korrekt upprätt så kommer betalningen – och hästen sätter in under sig och gör övergångarna mjukt och eftergivet.

4. Fastna inte i yttersidan! Alldeles för många är ”innötade” i att man hela tiden ska rida för ytter, ytter, ytter och ytter … Och visst har ni rätt. Men, det är viktigt att inte blir för fast och för noggrann, för då blir det en mer negativ följd än positiv. Rider man för hårt för yttersidan så kommer hästen bli tillbakadragen och ”feg” för dina yttre hjälper. Gör istället så att du är levande i båda händer och våga rida för båda sidorna. Självklart ska ni fortsätta rida för yttersidan, men det är viktigt att man inte rider endast för just yttersidan, utan att man egentligen gör som så att man rider från yttersidan till innersidan som jag brukar kalla det. En jämn och stadig kontakt med båda mungiporna. Passa yttersidan och sätt bog och bakdel inom ramen samtidigt som du gör det i ett framåtläge. Börjar man pressa hästen på något som är jobbigt samtidigt som man backar får man problem. Ridning ska alltid vara positivt och därför kan ni alltid tänka att positivt = framåt!

5. Tragglar du på dina galoppombyten? Det gör jag med. Men, ett galoppombyte är inte något definierat till att rida i höger och sedan svänga drastiskt till vänster och få hästen att byta galopp. Det är varken ett galoppombyte eller schysst mot hästen. Du får hästen att byta genom att få den att tappa balansen, nästan trilla omkull och i ren panik sprattla till och hamna i den nya galoppen. Hm, vi försöker på nytt. Att göra ett ordentligt och riktigt galoppombyte där hästen byter rent kräver BALANS. Balans, balans och ännu mer balans. Typ det viktigaste begreppet som finns inom vår fantastiska sport. Du måste rida balanserat och ha din häst inom ramen. Alltså måste all annan grundridning sitta innan du kan gå över till ett galoppombyte. Blir hästen inlärd fel från början kan det bli krångligt senare. I alla fall … börja med att rida övergångar i massor. Mellan alla gångarter i balans för att öva på lydnaden framåt och bakåt. Där har du utgångspunkten.

Vi går vidare till att du mer specifikt gör övergångarna mellan skritt och galopp, så kallade enkla byten. Gör det enkelt för dig och din partner och börja med dina enkla byten runt spåret. Där är er balans som tryggast och ni börjar med goda förutsättningar. Som jag skrivit innan, fram till bettet och in under sig. Korrekta övergångar där du vet att du gör rätt för att det känns helt awesome, som att sitta i en fåtölj lite liksom. Gör dina enkla byten om och om igen. Med 9, 7 och 6 skrittsteg emellan. Nästa gång gör du dem med 6, 5 och 3 skrittsteg emellan. Du börjar även så småningom att rida dina enkla byten på serpentiner och diagonalerna. Nu känns det helgrymt och du lägger in ett par bommar i mitten av ridbanan. Lägg 2 bommar på vardera diagonal och börja nöta, nöta och nöta. Rid rakt på bommen och när du rider över den för du bak din nya yttre skänkel för att markera nytt varv samtidigt som du håller hästens hals rak och balanserar upp på nya yttersidan. Till slut känns det enkelt med bommen och både du och hästen förtjänar en paus. Det är viktigt att nöta lagom mycket och avluta när det känns riktigt, riktigt bra. Tänk inte ”amen jag ska bara testa och se om det går en sista gång också”. Det är en dum tanke (gjort så mycket själv tidigare) utan avsluta på topp och fortsätt jobba nästa dag.

Nu ska ni vara redo för galoppombytet … både du och din ponny har fått in känslan och ”sovit på saken”. Lite hjärntrötta båda två men efter lite paus från arbetet ser ni klart. Använd bommen de första gångerna igen för att känna att du kommer ihåg tekniken, och sedan är det bara till att skjutsa iväg bommen. Tänk bara på samma sätt igen när du rider in på diagonalen. Var i balans med hästen, sitt mitt över sadeln och var tydlig med hjälperna som du har övat in för att visa att det är nytt varv. Och där sitter bytet. Och om det någon gång skulle kännas krångligt igen och ni faller tillbaka, jaja shit happens, det är en övningssak. Lägg bara in bommen igen tills det känns grymt igen.

Den bästa ryttaren är det som vågar andas, backa bakåt ett steg och komma igen!

Kram,

Esther Högdahl

Equestrian Athlete

 

blogstats trackingpixel

Hitta rätt träning för just DIN häst!

IMG_3319 IMG_3320

Lat, snabb, het, seg, skänkeldöv … alla har vi olika hästar. Precis som vi människor har olika personligheter så har hästarna det också, och visst vet vi om att det inte går att ändra på någons personlighet. En personlighet föds man med – och det gör även hästar.

Eftersom att alla hästar är olika vid ridning så är det oerhört viktigt att hitta ett träningssätt som passar som bäst för dig och din häst tillsammans som ekipage. Jag tänker mig att vi utgår från en tävlingshäst … lättast för mig att skriva om då jag har något jag kan relatera till.

Hitta dina guldtränare

Våra tävlingshästar vill vi ju självklart träna och rida på bästa sätt så att de ska prestera på topp när det är tävlingsdags. Och det är här det hela börjar. Vägen till att min ponny ska prestera sitt bästa när vi har våra 2 minuter inne på banan. Det viktigaste enligt mig i en satsning tillsammans med sin ponny är att man har en ”stammistränare”, eller som jag kallar mina tränare för – guldtränare. Alltså att du hittar en tränare som du tycker känns helgrym och som matchar dig och din ponny perfekt när det kommer till varje onsdag eller när det nu är träningsdags. Det måste vara en tränare där du känner att du verkligen utvecklas, där ni tillsammans kan se era starka och svaga sidor och jobba på framåt för att få de svaga sidorna att bli så starka som det bara går. Har du hittat din guldtränare än? Om inte är det dags nu om du är beredd att satsa allt på sporten. Då krävs ett upplägg med dina guldtränare där ni känner varann innan och utan och vet vad det är ni ska jobba vidare på för att få stå på prispallen.

Anledningen till att jag tycker att man måste hitta sina guldtränare är för att en satsning inte blir renodlad när man åker hit och dit för att träna. Det kommer vara otroligt förvirrande för både dig och din ponny när ni hela tiden blir instruerade på en massa olika sätt. Vissa sätt känns riktigt bra och andra sämre – välj då att fortsätta träna där det kändes riktigt bra . Jag personligen tycker att man ska försöka bygga ett så starkt band som möjligt med sina tränare och verkligen hitta någon som är villig att träna dig och agera mentor för dig och din ponny när ni behöver det som mest. Man märker stor skillnad på tränare som står i mitten av manegen för sin timpeng och efter 60 minuter är det KLART. Punkt. Kärleken är större till pengarna än till de satsande ryttarna som ville ha svar på en eller ett par frågor till. Hitta någon som verkligen brinner för sporten lika mycket som du gör – och som bara ÄLSKAR att lära ut och ÄLSKAR att svara på dina hundra frågor. Det ska vara kul samtidigt som ni hårdtränar och man har det extra kul om tränaren bjuder till också.

Håll dig till planen

Det viktigaste av allt när du fått en plan upplagd tillsammans med din tränare är att du självklart följer den. Du har fått tips på vad du ska träna på för att exempelvis få hästen att sätta bakdelen under sig, gå fram till bettet eller rakställa mer i vänstervarvet. Fortsätt då på ditt spår. Det kan vara lätt att glida ut från spåret och hamna helt vilse, kanske för att du har sett att någon annan gör annorlunda eller tycker till om hur du egentligen borde göra. Men skit i det. Följ din konkreta plan. Det är den snabbaste vägen upp till toppen än om du tar en massa sidospår, vi alla vet ju att direktflyg är smidigare än en massa mellanlandningar. Du kan känna dig helt trygg i att göra din grej, varken jag eller någon annan kommer att döma dig.

Ridning är som att baka

Jag brukar tänka såhär. Ridning är lite som att baka. Yes, du hörde rätt, nu är det dags att baka. När vi rider och formar våra fantastiska individer är det faktiskt precis som att baka en riktigt god kaka. Man använder samma ingredienser pass efter pass för att få bäst resultat. För visst är det så att en kladdkaka har samma recept varje gång och lyckas alltid vara precis lika god. Tänk dig nu in i detta … du bakar din häst varje dag. Använder samma ingredienser i form utav övergångar, backträning, studs m m för att få bästa resultat. Ibland då och då kan det ju självklart vara intressant att tillsätta någon ny spännande ingrediens i sin kladdkaka – och antingen blev den nya ingrediensen förbannat god, eller så smakade det skit. Nu vet du det till nästa gång. Blev den sådär förbannat god så tillsätter du självklart den extra ingrediensen nästa gång också – men om den smakade skit skippar du hellre den nya ingrediensen och återgår till det gamla receptet.

Bara du fortsätter baka din alldeles egna kaka. Ibland är det nyttigt att tillsätta nya ingredienser – och resultaten är antingen bra eller mindre bra. Men då lär du dig något på det till nästa gång.

Esther Högdahl

Equestrian Athlete

 

blogstats trackingpixel

”Din tjocka jävel!”

IMG_2768IMG_3113

”Ful, fet, äcklig, för tung och stor för dina stackars små ponnyer. Har du funderat på att köpa storhäst? Ser ut att vara dags.”

Ska jag skratta eller gråta?

Har fått detta kastat på mig. Känt mig smutskastad, söndertrampad och sågad på alla sätt. Äckliga små jävlar som skrivit anonymt till mig för att de ändå känner att det är fel, men sedan ändå döpt sig till ”Frulle” och klickat på ”send”. Yes! Nu vart det klart. Härligt att skicka iväg en äcklig jävla kommentar till Esther för att visa hur ful, tjock och dålig hon är.

Men sedan har det varit dessa lite mer coola typerna som vågat slänga ur sig en och annan korkad kommentar mitt framför mig också. ”Jävla tjockis”, ”fetto”.

Yes. Detta är jag. En ful, äcklig, fet, tjock jävel som är på tok för stor för mina stackars ponnyer. Hade faktiskt en tanke på att lägga ut dem på annons nu på direkten för att kunna börja leta storhäst. Inte på grund utav längden eller åldern – men på grund av mitt utseende och vikt. Åh, tack så mycket för att ni så snällt berättade för mig att jag är för tjock och för tung för mina ponnyer, så att jag fort ska göra mig av med dem.

Nu jävlar får det vara NOG. Jag är så arg och frustrerad på samma gång. Att få ta emot sådan ren bullshit är plågsamt. I början var jag väldigt lättsårad. Tog åt mig så fort någon andades något om mig som eventuellt menades negativt. Tog det på direkten som en nedvärderande kommentar, grät och kände mig otillräcklig. Kanske är det så att jag är tjock? Jag kanske är för tung för mina ponnyer … Tänk om det stämmer?

Fan heller. Nu är det slut på hatet. Jag har tagit åt mig alltför mycket hat och ren SKIT genom åren. Bara satt ett leende på läpparna och låtsats som ingenting, medan mitt inre bara förmultnat som en vissen ros. Känt mig vilseledd, ledsen och tvivlat på mig själv. Vad man själv tycker om sig själv är utgångspunkten för om man kommer att leva ett lyckligt eller inte så lyckligt liv. Om man är missnöjd med sig själv, med sin kropp och missnöjd med sitt utseende som utgångspunkt är det helt kört att kunna vara glad. Du måste lära dig att se din kropp som en bästa vän – någon du har en fin relation till. Du och din kropp har en typ utav äktenskap – ni är trots allt gifta på livstid eftersom att hur mycket du än skulle vilja byta ut din kropp mot någon som har en platt modellmage med magrutor så är det inte så det funkar. Du är du och din kropp är din alldeles egna. Den sitter där den sitter och du måste helt enkelt komma överens med den.

Tänk såhär. Fyfan vilken fin kropp jag har! Tänk vad den ställer upp för mig i alla lägen. Låter mig springa, gå, sätta foten i stigbygeln och rida i solnedgången på min bästa vän. Visst har du upplevt en hel del fantastiska stunder i livet. Dessa fantastiska stunderna har du upplevt tillsammans med din fina kropp. Vare sig den är smal, tjock, muskulös eller slapp – det är DIN kropp och den är så underbart jävla fin. Begreppet TJOCK är INGET negativt ord. Tjock är någonting man kan vara, eller så är man smal. Men whatever – tjock som smal så är du lika fin ändå. Alla ser olika ut och du ska vara så otroligt glad och stolt över att du är du och att din kropp ser ut som den gör. Du är unik på så många olika sätt.

Jag har haft och har till viss del otroliga kroppskomplex. Känner mig inte perfekt. Har inte dendär vältränade och platta magen, är svag för sötsaker och älskar att unna mig något gott då och då. Det går inte att begära av mig eller dig själv att vara mer än människa. För det är det vi alla är. Vi är alla människor med en egen personlighet och med en egen kropp. Det är rätt så fantastiskt att man kan bygga sin kropp precis som man själv vill. Tänk vilken cool grej liksom – att kunna bygga en själv precis till vad man vill. Som att leka med lego liksom (inte riktigt kanske), men kroppen är riktigt cool vill jag bara säga. Men alla har olika smak och väljer att bygga olika. En del gillar trä medan andra tegel – marmor är populärt nuförtiden har jag hört. 😉 MEN, mitt i denna byggarbetsplats så finns det inte ETT ENDA tvång. Alla ritningar ser olika ut. Både i inredning och val av tapeter. Du är fin precis som du är och jag gillar dig för den du är. Din kropp är liksom bara en kropp, och den är helt awesome. Varför göra en sådan stor sak utav allt?

Det som säger mest hos en människa har ALDRIG varit utseendet. Inte skulle jag någonsin döma någon för hans eller hennes utseende. Alla är fina på sitt egna sätt – det som avgör är hur du som person bemöter andra människor. Det är det enda som är intressant i sammanhanget.

Tror, eller är snarare helt säker på att dessa osäkra människorna som utsöndrar hat inte är nöjda med sig själva heller. De är avundsjuka på hur grym du är som person att de själva känner att dem måste trycka ner någon annan för att känna sig bättre. Sorgligt.

Jag är en väldigt öppen person. Vissa kanske undrar vad i hela friden jag håller på med ibland om jag skulle prata högt om att ”JAG HAR MENS, kan jag låna en tampong?” eller om jag lägger ut på nätet att jag är så jävla stolt över mig själv idag. För att jag sprang dedär jobbiga 7 kilometrarna på min rekordtid. Slänger ut ett inlägg på Instagram för att boosta mig själv och andra, medan vissa bara kräks. Tycker att jag ska hålla mig lite lägre i profilen och sluta vara så högljudd. Här lägger vi bara ut inlägg på våra hästar eller ponnyer och ger dem sjukt mycket beröm efter vinsten i lördags. Första MSV B:n, wow jag har världens bästa ponny. Och någonstans här går gränsen när jag då lägger till meningen att ”fan vad grym JAG också var idag”. Det är skandalöst. Av mig alltså att berömma mig själv. För nisse här sa att det är regelmässigt fel att berömma sig själv. Men nu får det vara slut, för vet ni vad haters? JAG ÄGER FETT

Nu ska jag leva livet. Gått ut 9:an och nu är jag fri. Väljer själv mina kommande studier och vad jag vill göra med mitt liv. Ska satsa helhjärtat på sporten och bara andas häst. Det är nu eller aldrig – man lever bara en gång.

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Jagad av ett lejon

IMG_1858IMG_1856IMG_1857

Allt började en dag. Jag hade stor press på mig från alla olika håll. Jag jobbade helhjärtat med hästarna och satsningen, slet som ett djur dag in och dag ut, i alla dessa olika klimaten vi har här i Sverige. När det var snöstorm och minus 10 grader eller så varmt som i mitten av Egypten. Det fanns aldrig en tanke på att ge upp. Om jag gav mig in i något jag verkligen trodde på med hjärta och själ, visste jag att jag skulle vara stark nog att klara av det. Bara jag var realistisk och jobbade på med det JAG HADE. Alla har olika utgångspunkter till att lyckas, men DU behöver jobba med det DU har istället för att gå runt och gnälla om det du INTE har.

Samtidigt var det dags för sista terminen i nian. Alla dessa år har jag varit riktigt begåvad på att hålla fokuset i skolan även om jag jobbade skiten ur mig med mina hästar. Jag ville lyckas i båda delarna och visa alla att jag kunde fixa skolan också. Den skulle inte få bli flytande bara för att jag elitsatsade, utan jag ville visa att jag kan klara både och. Men en dag förändrades ALLT. Vi hade stora prov i skolan, prov du inte hade råd att misslyckas med för då rök betyget. Jag hade så obeskrivligt mycket i både skolan och i stallet och dagarna blev bara längre och längre. Vissa dagar kom jag hem vid midnatt. Jag var trött som ett as och det kändes som att jag inte ens visste vad jag själv hette längre. Jag la mig i sängen och grät mig själv till sömns. Inte på grund av någon, men på grund av något.

Alla sa till mig – stanna bara hemma några dagar i veckan för att plugga. Hästarna kan vänta. Och tack gode gud att jag inte bar ett vapen varje gång någon smart människa berättade detta för mig. Jag prioriterade fel, jag gjorde fel, skolan var det viktigaste. Och på något sätt kände jag ändå att dessa duktiga människor innerst inne hade rätt. Men samtidigt kände jag att mitt hjärta sa till mig att vara lycklig och leva livet med de som gör mig lyckligare än någon annan, mina hästar.

Allt gick som i en handvändning. En dag vaknade jag upp och kände mig … hur ska jag beskriva det … Ja, jag kände faktiskt ingenting. Jag var inte glad, inte ledsen, inte arg. Bara helt och hållet neutral. Som om jag tappat alla mina känslor. Saker blev annorlunda. Jag kunde inte skratta när min kompis berättade ett roligt skämt, jag kunde inte le när jag gjorde det bästa jag visste och jag kunde helt enkelt inte glad längre. Det ända jag kände var sorg. Ingenting hade någon mening längre och jag ville bara ge upp, och det var det mest skrämmande av allt. Jag har alltid haft den där kämparglöden till att avsluta mina kamper mot allting, men nu ville jag bara ge upp allt bara för att det inte fanns någon mening med något längre.

Vad hände med mig? Jag ville få saker gjort men hela min kropp kändes som en påse fylld av tunga stenar. Jag var inte mig själv längre. Vart var min riktiga själ? Vart var Esther?

Och allting utvecklades negativt. En dag i skolan var jag ledsen ännu en gång. Om någon mot förmodan skulle ha frågat mig varför, skulle jag faktiskt inte ens veta vad jag skulle svarat – för att jag hade inte en aning. Jag satt på min vanliga stol, vid min vanliga bänk, i mitt vanliga klassrum, med mina vanliga klasskamrater. Vi skulle starta lektionen med matte. Läraren bad oss ta upp våra matteböcker och när alla började rota runt i sina väskor kändes det som att tårarna trängde fram i ögonvrån. Jag försökte kasta blicken mot hörnet av rummet och tänka på något annat, men det var omöjligt.

Jag sprang ut ur klassrummet gråtandes. Ingen aning om varför och bara satt där i korridoren och gömde mitt fula ansikte. Mitt hjärta slog snabbare än någonsin och det kändes som att jag inte kunde andas. Jag fick panik.

I april 2017 fick jag förklarat för mig om vad jag går igenom. Jag var sjuk. Och min sjukdom kallas depression. Det känns som att jag är jagad av ett lejon i själen. Att känna en fara du borde fly från – men du kan inte se faran. Bara känna den inom dig.

Depression är ingen galenskap. Det är en sjukdom. Nu såhär i efterhand så ser jag vad problemet var – jag hade på tok för mycket, men jag har ingen aning om vad jag skulle gjort åt saken för att hästarna var uteslutet att skala av på, de var det ända som fortfarande gav lycka. Jag blev utbränd. Gick in i väggen. Jag skulle beskriva det som att jag stod inne i ett avgasmoln, och det fanns kvar. Det gick inte få bort.

Idag mår jag så mycket bättre. Det är fortfarande inte helt borta, men vi började med att skala av skolan. Jag gör det minsta lilla som behövs för att behålla mina betyg – för att jag ska må bra och få vara glad igen. Jag är extra mycket med mina älskade hästar och försöker att bara ägna mig till det jag tycker är kul. För att jag vet att tillsammans med underbara människor som jag får chansen att dela mitt liv med så kommer jag att ta mig ur detta.

Jag vet att jag inte är den ända som gått in i väggen redan som ung. Men jag vill att ni alla andra där ute som känner igen sig i det jag skriver ändå ska känna att ni faktiskt inte är ensamma. Livet är verkligen en berg- och dalbana på alla sätt. Ibland är man inte så glad och det är okej, bara du gör något åt det. Ta din tid med det DU tycker är kvalitet i livet – vare sig det är att sitta på hästryggen eller ta en kaffe med din bästavän.

MEN, nu vill jag lägga detta bakom mig. Blicka framåt och bara längta efter alla roligheter med hästarna och familjen i sommar. Nu rockar vi livet allihopa!!!

Hoppas ni mår bra!

Kram

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Hur jag egentligen mår

IMG_0334

Det var ett tag sedan … och detta blogginlägget kanske inte kommer vara det roligaste mer än att jag får en chans att skriva av mig och även ”förklara” mig även om det egentligen inte borde behövas … Men i alla fall.

Jag lider utav något som kallas psykisk ohälsa, vilket man inte behöver vara hjärnkirurg för att veta vad det är. Tyvärr är det allt vanligare hos främst tonåringar i skolåren och jag är bara en i mängden. Men först och främst vill jag bara göra klart för er som läser att man behöver inte vara expert för att veta att man har någon typ utav psykisk ohälsa, och man behöver inte heller gå till någon som ska bekräfta att man har det, för att må dåligt psykiskt är otroligt allvarligt. Vissa mår sämre än andra, men det är fortfarande något man måste ta hårt på.

Kan börja med att säga att jag är hemma idag. IGEN. Alla pratar om min frånvaro, ”nu skolkar hon igen”, ”nej, hon är hos hästarna” men ursäkta språket nu … men alla som märker av min frånvaro ska väl ge fan i att slänga ur sig så dumma kommentarer bara för att ”de vet allt”, till och med mer än jag gör. De vet precis vart jag håller till och jag tycker inte att skolan är viktig. Såhär ser det ut för mig, HELA TIDEN. En massa duktigt folk som förklarar sig för MIN skull. De pratar för MIG och de vet ALLT. Och vet ni vad, det hade faktiskt varit väldigt enkelt om det faktiskt såg ut såhär, men tyvärr så gör det ju inte det.

Jag är inte glad. Mitt humör kan gå i som i vågor som skvalpar i havet. Upp och ner som en bergochdalbana. Och vet ni vad? Det är ganska jobbigt att jämt känna sig ledsen. Jag har svårt att dra på smilbanden för detdär skämtet en kompis i skolan drog, jag har svårt att göra som många andra bara för att jag vill vara mig själv, men får inte utrymmet att vara det – för att det helt enkelt inte ”passar in”. Nu har jag tagit det i en liten sammanfattning av det hela, men för att vara ärlig så mår jag helt och hållet för jävligt. I skolan känner jag mig ständigt som tjuren Ferdinand. Det snackas alkohol, fester och vem som blir av med oskulden först. Och jag bryr mig inte ett skit. Man ska vara med i snacken som går, och sedan när man inte är där snackas det istället bakom ens rygg.

Men det sjukaste är nog ändå hur lätt skolledningen tar på detta. De ringer och är sura och vrånga, undrar ”vart Esther är idag IGEN”, kallar till möte på grund av min frånvaro och på mötena får jag hela tiden ingnuggat att ”skolan är viktigast”, ”skolan går först” och ”man har skolplikt i Sverige, det är en lag”, och vet ni vad? Jag skiter blankt i detta. Det är inte viktigt överhuvud taget för mig, för jag har ändå insett i stunden att mitt välmående är oändligt mycket viktigare än att jag ska vara i skolan från 8-16 varje dag. Min psykiska ohälsa har fått mig att se väldigt sorgligt och mörkt på livet och jag tycker att det är en stor sorg i sig. Jag vill leva ett lyckligt liv där jag mår bra och är glad igen. Jag vill vara med mina hästar extra mycket de dagarna jag mår som värst och bara faktiskt vara lite ”egoistisk” och ”bara tänka på mig själv” för att om jag inte gör det nu så kan det vara för sent.

Jag är otroligt ledsen, väldigt ledsen till och med för att ledningen på min skola är så trångsynta. Jag tycker synd om er. För vet ni vad? Jag har en egen låga inuti mig som behöver hållas vid liv, och jag är mäkta stolt att jag innerst inne har den kämparglöden som gör att jag fortsätter kämpa och inte ger upp, så jag tackar mig själv innerligt att jag orkar kämpa vidare för jag vill inte sluta som alla dessa sorgliga eleverna och ungdomarna som tog sitt liv i slutändan.

Kanske att det var dumt att skriva ut dessa väldigt personliga tankarna här och visa er, men jag väljer att göra det för jag vill hindra alla andra som mår som jag mår att fortsätta gå i samma spår. Det viktigaste genom hela livet är att gå på sin magkänsla och följa sina drömmar – först då kommer både jag och du kunna leva ett lyckligt liv.

Jag är viktigare än skolan, den är inte viktigare än mig.

blogstats trackingpixel

”Rida för yttersidan komplexet”

IMG_0344IMG_0174IMG_2577

Tror att det är många av er som har det som jag kallar ”rida för yttersidan komplexet” om jag inte är helt ute och cyklar … Alla har vi blivit inlärda att vi ska rida för YTTERSIDAN och inget annat. Att ta i innertygeln är lag på att man inte får göra, för det är yttersidan allt jobbet sitter i 😉 Hm, tror vi ska vända lite på smeten faktiskt om jag och alla ni andra ska komma någonstans i ridningen.

Till att börja med så kan man inte rida för yttersidan förrän man tagit igenom innersidan. Det är alldeles för många som har tränare som säger att yttersidan är viktigast i allt arbete – både i markarbetet och i hoppningen, och därför är det inte konstigt att jag träffar flera som sitter fast i tanken om yttersidan och inte låter hästen flexa lite och komma ut med halsen och ställa igenom sig ordentligt inåt och släppa på spänningen på ytter.

Men vart kommer komplexet ifrån då? Jo, man säger att man ska rida för yttersidan för att inte släppa bogen så att ytter framben slinker ut och så att man helt plötsligt har en häst som springer på sniskan med benen kors och tvärs utanför ramen. Så lösningen på detta har alltså varit lättast att hitta genom att sitta fast i ytter … Men, ett knep som jag alltid tar hjälp av när jag rider är att mina hästar (och alla andra hästar) blir automatsikt mer avspända och avslappnade om man tar lite mer i innertygeln och ställer hästen eller ponnyn ordentligt inåt. Tänk på att vara mjuk i handen och rida med rörliga fingrar! Genom att ställa igenom ordentligt inåt låter man hästen komma ner i formen och sänka sig och avspändheten märker man genast på exempelvis frustningar, underhalsen är ”mjuk” och man kan se sammandragningar på magen som ett svagt sträck ganska långt ner på sidan.

När man ställt igenom sin häst ordentligt inåt och bara lättat för stunden och mjuknat i ytterhanden så har man också gett hästen en chans att släppa ut bogen utanför ramen medan den fått chans att ställa igenom och flexa halsen. Då är nästa steg, och detta är kanske efter en kvarts varv på fyrkanten, att man får med sig yttersidan igen och puttar tillbaka bogen och ytter framben inom ramen. Och detta kan man göra jättemjukt och avspänt. Kom intill hästen med din yttre skänkel och krama om yttertygeln med en mjuk och rörlig hand och rakställ lite mer än innan. Du kommer känna att hästen är mjuk och avspänd i hals och nacke och du får med dig bakdelen mycket bättre också när spänningen släpper fram, för då följer avspändheten med bakåt och man får en chans att kunna jobba igenom hästen vilket är det alla hela tiden strävar efter.

Många hästar reagerar också på så sätt att de saktar in lite när de fått ställa igenom och blivit avspända. De blir mycket lättare och lydigare i handen, och då är det lätt att ligga kvar i samma arbete varv efter varv. Men, tänk istället att det positiva du får när hästen svarar upp med att vara avslappnad och lydig så lägger du på benen så fort hästen svarat till 100% i handen. Det är först då som man kan leva upp till uttrycket att rida fram till hand. Det krävs alltid att hästen först och främst svarar i handen, och detta betyder inte att du ska fajtas i munnen på hästen, utan förhållande hjälper tar du med först och främst sits och magmuskler – och till sist hand. När hästen svarat upp i handen så kan man komma om med benen – och så rider du plötsligt fram till handen. :)

Det många gör fel när de ska rida fram till hand är att de blir ivriga och ger 5 olika signaler på en gång. Tänk på att det är lätt att göra hästen spänd om man inte tänker taktiskt och gör sakerna successivt. Tänk dig själv om det är någon som tjatar på dig om 100 olika saker på samma gång. Man blir något frustrerad då. 😉 Det betyder inte att det ska ta 10 minuter innan man är klar med det man ville göra, utan det kan snarare ta 10 sekunder om du gör allt på rätt sätt och i rätt ordning utan att bråka med hästen.

Kom nu ihåg! Rid för innersidan till yttersidan, rid med ben och så lite hand som möjligt. Ett knep till alla är att tänka på 3 ord när man rider och till exempel ska samla hästen. Först bli tung i sadeln och kom om med ben, spänn magmusklerna – och till sist använd en mjuk hand. Om du hela tiden jobbar successivt med dessa 3 delarna så kommer du märka stor skillnad på din ridning och på hästens beteende. För när du jobbar med så lite hand som möjligt får du till sist en häst som är fin i munnen och som är känslig och lyhörd för dina hjälper – för att DU hela tiden har skonat hästens mun.

Ha det så bra!

Kram,

Esther Högdahl, Equestrian Athlete

#pavofanclub #hästson #equijoy #niiadesign #ordmonstretab

blogstats trackingpixel

Ett youtubeklipp mot mobbning

YouTube Preview Image

Jag har aldrig varit en naturbegåvning på att sjunga, men jag har alltid älskat att göra det. Det jag vill förmedla med mitt youtube-klipp är att jag är emot de som mobbar och jag är inte rädd för att sjunga och visa det för andra. Musiken är något som vi alla har gemensamt – och jag tycker att vi kan låta det vara så utan att hata på varandra. Jag är inte rädd för att visa er vem jag är från hjärtat, och i videon ser ni en stor del utav min personlighet. Musiken gör mig glad och att sjunga gör mig glad. Ibland kan jag känna mig otroligt deppig och ledsen när det kanske inte går som jag har tänkt mig eller liknande, men med musiken blir jag alltid glad igen.

Vad är er nyckel till glädje?

Kram

Esther Högdahl, Equestrian Athlete

blogstats trackingpixel

Equestrian Athlete – sund & stark!

IMG_1059 IMG_1060

Hej igen! Nu byter vi samtalsämne ännu en gång … Tänkte att det kanske hade varit lite instressant att läsa om vad jag har för tankar kring just det uttrycket – Equestrian Athlete. Som säkert många utav er vet använder jag just det begreppet en hel del – i nya inlägg på instagram, när jag pratar ryttarlivet med någon och så vidare … Det är ett brett område och det vi alla har gemensamt i denna sporten som vi älskar över allt annat är att vi alla är Equestrian Athletes – vi är RYTTARATLETER. Just detta begreppet vill jag lyfta fram för att få alla er där ute som läser detta att faktiskt komma ihåg att vi ryttare också är atleter. Det kanske är många som tänker på att löpare – de är ju typiskt atleter … då kan ju inte vi kalla oss för samma sak. Men JO! Det är precis vad ni kan göra! Vi om NÅGRA är de som är Equestrian Athletes till 100%.

Vi sliter som djur dag in och dag ut i stallet. Mockar skit, fyller hö … ni vet resten. Och detta är bara grovjobbet. Tänk er egentligen hur många muskler som är igång och arbetar bara ni gör sysslorna under en halvtimma? Efter det ska ni även borsta bort leran och hoppa upp i sadeln och trimma ponnyn en timma – eller kanske till och med hoppträna – vilket är en ännu mer effektiv träning. Det jag vill förmedla är att det är lätt att tycka att ridsporten är en sport och det är det man ser det som – och ingen mer. Men jag vill att ni ska se er själva som atleter. Det krävs att man tar hand om sig själv och sin kropp för att i slutändan lyckas – det krävs att man äter sund mat i veckan och kanske unnar sig något på helgen – och det krävs att man är målinriktad och medveten om att det är en jobbig väg till toppen. Men man klarar det om man kämpar och aldrig ger upp.

När jag ser mig själv som en Equestrian Athlete så tänker jag på nyckelorden – sund och stark. Utöver att jag nötar 2 timmar på hästryggen varje dag – eller kanske går en powerwalk med hästarna i en monsterbacke – så älskar jag att kliva upp klockan 6 på skoldagarna – dra på mig joggingtajtsen och ge mig ut och springa i kanske 45 minuter. För mig är det livskvalité eftersom att jag vet hur gott just den joggingrundan gör mig efteråt. Jag känner mig starkare och mer välmående – så är det bara. Och det jag vill framföra till er därute är att kanske testa det jag gör någon morgon. Jag vet att det kan vara tillräckligt jobbigt ibland att gå upp för att bege sig till skolan – men jag tycker ända att ni ska testa på att gå upp i gryningen och bara ge er ut. Ni behöver inte jogga – ni kan powerwalka istället – men ge er bara ut och testa på, jag kan lova er att du kommer känna dig som en helt ny människa och få den bästa starten på dagen som finns. Jag vill även uppmana er just till att komma ut svintidigt på morgonen – det ger en helt annan effekt än om du ger dig ut på eftermiddagen. Tänk bara vad skönt det är att ha det gjort!

Så … utöver att man blir sund och stark utav att träna lite utöver stallet också så är kosten en otroligt viktig del för att man ska må bra och kunna rida bra. Först och främst är det bästa att utesluta skräpmat helt och hållet. En burgare på ett snabbmatsställe kan innehålla upp till 40% fett, och detta fettet är inte utav den nyttiga sorten. Det är onyttigt fett som sätter sig på kroppen direkt. Strunta i dessa snabbmatsställena och gör egen matsäck och ta med! Oftast så har man oturen att fiken på tävlingsplatserna endast säljer fika eller toast med vitt bröd – och då är den bästa räddningen att ha med egen matsäck för både frukost och middag.

Jag och mamma är oftast noga med att ha en egen matsäck med oss. Dagen innan tävlingen brukar vi förbereda – och jag äter oftast havregrynsgröt till frukost eftersom att det innehåller långsamma kolhydrater som ger mig energi länge – och så har vi alltid med oss mycket frukt. Till lunch är det mest populäraste att vi tar med lax med grönsaker. Det är fruktansvärt gott och ger en energi som man bara mår bra av och kan leva gott på resten av dagen. Detta är ett förslag utav hundra på enkel husmanskost som man kan ta med och det är faktiskt en stor del av de faktorerna som avgör hur du presterar inne på banan. Jag brukar tänka att det gäller att ladda kroppen med bra energi för att sedan sprida bra energi.

Jag vill alltså uppmana alla er där ute till att tänka till en extra gång. NI ÄR atleter och ni behöver rätt träning och motion och ni behöver en bra kost för att kunna prestera där ni vill. Börja ta hand om er NU och skippa onödigt socker! Detta kan jag lova er kommer ge stora förändringar i hur ni presterar inne på banan om ni bara är strikta med er själva och börjar idag. Se det som en utmaning där ni steg för steg klarar en vecka i taget utan onödigt socker och skräpmat. Jag lovar er – detta kommer ge sjukt härliga resultat i hur ni mår och känner er. Så ge inte upp! Se det som en liten fight med er själva, och tänk på att om du tar dendär bullen så har du förlorat.

Vill du vara en förlorare?

Kram

Esther Högdahl, Equestrian Athlete

blogstats trackingpixel

Våga vara ditt bästa jag!

IMG_8152 IMG_8153

Som ni alla vet och säkerligen känner igen så är det många som är aktiva på sociala medier som är ryttaratleter – främst på instagram. Man har konton där man delar med sig av sin resa med djuren man älskar mest – hästarna. Men en sak som alltid får mig att tänka är att det är ju självklart så att allt som visas upp på den där instagrammen med 5 000 följare är det som är bra – där man lyckas riktigt bra. Det är självklart så att man lägger upp en härlig bild och liksom ”Yes! Vi gjorde det! Nolla vår första MSV med placering!” – och detta sticker så otroligt mycket i andras ögon. Känslan av att de själva inte lyckas och tvingas följa dessa personerna som faktiskt gång på gång lyckas.

MEN, detta är otroligt tvåsidigt. Och med det menar jag att det finns två sidor av det hela. En sida som visas i sociala medier där allt är som en dans på rosor, men sedan finns det en bakgrund också som är full av bristningar och motgångar. Det som visas upp på instagram är det finputsade, allt det grovjobbet som faktiskt ligger bakom dessa framgångarna och alla dessa misslyckandena och motgångarna som man har varit med om, de finns också där – men de skyms undan. Det är något som jag tycker är otroligt viktigt att komma ihåg. Jag tror nämligen att det är lätt att tänka att ”Amen, henne går det bara bra för hela tiden”, men tänk er att det kanske är 50% av tiden som det går riktigt jäkla bra och där man är 100% nöjd med sin prestation. Medan man en annan start kommer fel på hinder 1 och hittar sedan inte flytet förrän vid hinder 5. Vad gör ni då – lägger ni ut rundan med 1 pet och 1 stopp – eller lägger ni ut dendär härliga dubbelnollan i nationell LA? Svaret på frågan vet alla. Men – självklart är det inget fel med att man lägger upp när det går bra! Jag tycker att det är en god egenskap att kunna lägga upp något där man visar att man är riktigt stolt över sin egna prestation där man verkligen hittade knapparna fullt ut.

Det jag vill förmedla är alltså att man ska inte vara snabb med att dömma sina konkurrenter – bara på grund av en instagram fylld utav placering efter placering. Tänk bara på den resan som du själv antagligen går igenom. Det går upp och så går det ner, och så går det upp igen och sedan ner igen. Men – det är normalt! Alla är med om det varje dag – och du är inte ensam! Om jag lägger upp en video från en hoppträning på instagram kan jag få otroligt peppande kommentarer av personer som är starka nog att glädjas med mig istället för mot mig när det går bra. Jag själv skulle jag säga att jag är likadan. Om det skiter sig eller går vägen för mig håller jag ändå alltid på mina kompisar – för jag vet att de också kämpar som djur där hemma i den blaskiga paddocken i halvt storm – och är precis lika värda dendär vinsten som jag är.

Alla har varit där – tro mig. En otroligt viktig egenskap som jag tycker att alla borde ha eller öva på att införskaffa är att man ska kunna glädjas med andra. Det visar bara på hur stark som person du är. Om det är någon i din närhet som inte är lika bra på det – strunta i det. Var stolt över att du själv är den du är, och att du kan stå upp för dig själv eller för någon annan. Sanningen är att alla går igenom saker i sitt liv – somliga mer tuffa händelser och vissa något mer lindriga. Men, det vi alla har gemensamt är att det är inte en dans på rosor i den sporten vi håller på med. I fotbollen gör motståndarlaget ett mål. Skit också! Det var ju inte bra … Men, guys vi tar igen dethär! Vi är exakt lika bra som dem är så nu tar vi igen dethär målet.

Det hade vi ju bara kunnat drömma om i våran sport. Ett pet och vi är körda. I de högre klasserna, oftast från åtminstone nationell LA och uppåt krävs det att man är igenom fas 1 för att ligga på placering. Och det är otroligt tufft eftersom att man hur lätt som helst kan komma lite framstupa i en svår sväng och få med sig den översta bommen. Men – till sist kommer alla knappar att sitta när du sitter i sadeln och nötar samma sak i veckor, månader och år. Jag lovar dig – det kommer ge resultat – bara du har tillräckligt med stake för att gå igenom de motgångar och framgångar som är vägen dit.

Börja med att vara ditt bästa jag. Tänk efter – när är du ditt bästa jag? När är du dig själv till 100% och när kan du släppa loss och visa den härliga personligheten som finns bakom masken för att man inte vill sticka ut i mängden. Tänk vad härligt om vi alla kunde köra en icebreaker och bara bryta oss ut ur skalet och visa vem man verkligen är – från hjärtat. Jag tror på att alla människor från grund och botten är vänliga – det finns inget ont. Men, det är sällskapet som sätter spår i livet, och inte minst ens uppväxt. Det är avgörande med vilka man får uppleva livets med- och motgångar med. Det är personerna runt i kring som gör dig till den du är. Så var säker på att du väljer rätt.

Under min barndom har jag varit utsatt för mobbning och det har säkert en stor del av ni som läser också. Så detta är inget jag skriver för att ni ska tycka synd om mig – snarare tvärt om. Jag vill ha er med mig för att sätta stopp på mobbningen och det starka grupptrycket som finns i varje hörne och vrå runt om i landet, runt om på jorden. Våga vara dig själv och våga stå upp för den du är – och inte minst stå upp för andra. Det kommer göra dig mycket starkare – det lovar jag.

Och trots att jag och många andra säkert har haft en något tuff uppväxt med mobbare – så ska ni veta att de som är svaga är inte ni – utan det är dem som mobbar. De själva har antagligen stora komplex med sig själva och deras eget liv. En som mobbar behöver inte vara en dum själv från början, och detta låter kanske vrickat, men i många sammanhang behöver personen bara hjälp att hitta rätt sällskap.

Som sammanfattning av mina något röriga tankar så vill jag att ni bestämmer er för vem ert bästa jag är. Med vilket sällskap är ni ert bästa jag och när är ni er själva från hjärtat – från grund och botten? Jag själv som person har alltid varit stark i att säga ifrån om något är fel. Jag har aldrig varit rädd för konsekvenserna – utan bara valt att agera om jag tycker att situationen känns fel. Och jag kan lova er att jag är mig själv – i alla lägen. Och jag gillar mig själv för den jag är. Lite sprallig, udda och speciell. Vill bara ge all kärlek jag kan till er där ute för att ni ska känna er starka i att vara er själva, för ni är så sjukt härliga allihop ! Det vet jag.

Du är bäst!

Kram

Esther Högdahl, Equestrian Athlete

blogstats trackingpixel