Jagad av ett lejon

IMG_1858IMG_1856IMG_1857

Allt började en dag. Jag hade stor press på mig från alla olika håll. Jag jobbade helhjärtat med hästarna och satsningen, slet som ett djur dag in och dag ut, i alla dessa olika klimaten vi har här i Sverige. När det var snöstorm och minus 10 grader eller så varmt som i mitten av Egypten. Det fanns aldrig en tanke på att ge upp. Om jag gav mig in i något jag verkligen trodde på med hjärta och själ, visste jag att jag skulle vara stark nog att klara av det. Bara jag var realistisk och jobbade på med det JAG HADE. Alla har olika utgångspunkter till att lyckas, men DU behöver jobba med det DU har istället för att gå runt och gnälla om det du INTE har.

Samtidigt var det dags för sista terminen i nian. Alla dessa år har jag varit riktigt begåvad på att hålla fokuset i skolan även om jag jobbade skiten ur mig med mina hästar. Jag ville lyckas i båda delarna och visa alla att jag kunde fixa skolan också. Den skulle inte få bli flytande bara för att jag elitsatsade, utan jag ville visa att jag kan klara både och. Men en dag förändrades ALLT. Vi hade stora prov i skolan, prov du inte hade råd att misslyckas med för då rök betyget. Jag hade så obeskrivligt mycket i både skolan och i stallet och dagarna blev bara längre och längre. Vissa dagar kom jag hem vid midnatt. Jag var trött som ett as och det kändes som att jag inte ens visste vad jag själv hette längre. Jag la mig i sängen och grät mig själv till sömns. Inte på grund av någon, men på grund av något.

Alla sa till mig – stanna bara hemma några dagar i veckan för att plugga. Hästarna kan vänta. Och tack gode gud att jag inte bar ett vapen varje gång någon smart människa berättade detta för mig. Jag prioriterade fel, jag gjorde fel, skolan var det viktigaste. Och på något sätt kände jag ändå att dessa duktiga människor innerst inne hade rätt. Men samtidigt kände jag att mitt hjärta sa till mig att vara lycklig och leva livet med de som gör mig lyckligare än någon annan, mina hästar.

Allt gick som i en handvändning. En dag vaknade jag upp och kände mig … hur ska jag beskriva det … Ja, jag kände faktiskt ingenting. Jag var inte glad, inte ledsen, inte arg. Bara helt och hållet neutral. Som om jag tappat alla mina känslor. Saker blev annorlunda. Jag kunde inte skratta när min kompis berättade ett roligt skämt, jag kunde inte le när jag gjorde det bästa jag visste och jag kunde helt enkelt inte glad längre. Det ända jag kände var sorg. Ingenting hade någon mening längre och jag ville bara ge upp, och det var det mest skrämmande av allt. Jag har alltid haft den där kämparglöden till att avsluta mina kamper mot allting, men nu ville jag bara ge upp allt bara för att det inte fanns någon mening med något längre.

Vad hände med mig? Jag ville få saker gjort men hela min kropp kändes som en påse fylld av tunga stenar. Jag var inte mig själv längre. Vart var min riktiga själ? Vart var Esther?

Och allting utvecklades negativt. En dag i skolan var jag ledsen ännu en gång. Om någon mot förmodan skulle ha frågat mig varför, skulle jag faktiskt inte ens veta vad jag skulle svarat – för att jag hade inte en aning. Jag satt på min vanliga stol, vid min vanliga bänk, i mitt vanliga klassrum, med mina vanliga klasskamrater. Vi skulle starta lektionen med matte. Läraren bad oss ta upp våra matteböcker och när alla började rota runt i sina väskor kändes det som att tårarna trängde fram i ögonvrån. Jag försökte kasta blicken mot hörnet av rummet och tänka på något annat, men det var omöjligt.

Jag sprang ut ur klassrummet gråtandes. Ingen aning om varför och bara satt där i korridoren och gömde mitt fula ansikte. Mitt hjärta slog snabbare än någonsin och det kändes som att jag inte kunde andas. Jag fick panik.

I april 2017 fick jag förklarat för mig om vad jag går igenom. Jag var sjuk. Och min sjukdom kallas depression. Det känns som att jag är jagad av ett lejon i själen. Att känna en fara du borde fly från – men du kan inte se faran. Bara känna den inom dig.

Depression är ingen galenskap. Det är en sjukdom. Nu såhär i efterhand så ser jag vad problemet var – jag hade på tok för mycket, men jag har ingen aning om vad jag skulle gjort åt saken för att hästarna var uteslutet att skala av på, de var det ända som fortfarande gav lycka. Jag blev utbränd. Gick in i väggen. Jag skulle beskriva det som att jag stod inne i ett avgasmoln, och det fanns kvar. Det gick inte få bort.

Idag mår jag så mycket bättre. Det är fortfarande inte helt borta, men vi började med att skala av skolan. Jag gör det minsta lilla som behövs för att behålla mina betyg – för att jag ska må bra och få vara glad igen. Jag är extra mycket med mina älskade hästar och försöker att bara ägna mig till det jag tycker är kul. För att jag vet att tillsammans med underbara människor som jag får chansen att dela mitt liv med så kommer jag att ta mig ur detta.

Jag vet att jag inte är den ända som gått in i väggen redan som ung. Men jag vill att ni alla andra där ute som känner igen sig i det jag skriver ändå ska känna att ni faktiskt inte är ensamma. Livet är verkligen en berg- och dalbana på alla sätt. Ibland är man inte så glad och det är okej, bara du gör något åt det. Ta din tid med det DU tycker är kvalitet i livet – vare sig det är att sitta på hästryggen eller ta en kaffe med din bästavän.

MEN, nu vill jag lägga detta bakom mig. Blicka framåt och bara längta efter alla roligheter med hästarna och familjen i sommar. Nu rockar vi livet allihopa!!!

Hoppas ni mår bra!

Kram

Esther Högdahl

blogstats trackingpixel

Hur jag egentligen mår

IMG_0334

Det var ett tag sedan … och detta blogginlägget kanske inte kommer vara det roligaste mer än att jag får en chans att skriva av mig och även ”förklara” mig även om det egentligen inte borde behövas … Men i alla fall.

Jag lider utav något som kallas psykisk ohälsa, vilket man inte behöver vara hjärnkirurg för att veta vad det är. Tyvärr är det allt vanligare hos främst tonåringar i skolåren och jag är bara en i mängden. Men först och främst vill jag bara göra klart för er som läser att man behöver inte vara expert för att veta att man har någon typ utav psykisk ohälsa, och man behöver inte heller gå till någon som ska bekräfta att man har det, för att må dåligt psykiskt är otroligt allvarligt. Vissa mår sämre än andra, men det är fortfarande något man måste ta hårt på.

Kan börja med att säga att jag är hemma idag. IGEN. Alla pratar om min frånvaro, ”nu skolkar hon igen”, ”nej, hon är hos hästarna” men ursäkta språket nu … men alla som märker av min frånvaro ska väl ge fan i att slänga ur sig så dumma kommentarer bara för att ”de vet allt”, till och med mer än jag gör. De vet precis vart jag håller till och jag tycker inte att skolan är viktig. Såhär ser det ut för mig, HELA TIDEN. En massa duktigt folk som förklarar sig för MIN skull. De pratar för MIG och de vet ALLT. Och vet ni vad, det hade faktiskt varit väldigt enkelt om det faktiskt såg ut såhär, men tyvärr så gör det ju inte det.

Jag är inte glad. Mitt humör kan gå i som i vågor som skvalpar i havet. Upp och ner som en bergochdalbana. Och vet ni vad? Det är ganska jobbigt att jämt känna sig ledsen. Jag har svårt att dra på smilbanden för detdär skämtet en kompis i skolan drog, jag har svårt att göra som många andra bara för att jag vill vara mig själv, men får inte utrymmet att vara det – för att det helt enkelt inte ”passar in”. Nu har jag tagit det i en liten sammanfattning av det hela, men för att vara ärlig så mår jag helt och hållet för jävligt. I skolan känner jag mig ständigt som tjuren Ferdinand. Det snackas alkohol, fester och vem som blir av med oskulden först. Och jag bryr mig inte ett skit. Man ska vara med i snacken som går, och sedan när man inte är där snackas det istället bakom ens rygg.

Men det sjukaste är nog ändå hur lätt skolledningen tar på detta. De ringer och är sura och vrånga, undrar ”vart Esther är idag IGEN”, kallar till möte på grund av min frånvaro och på mötena får jag hela tiden ingnuggat att ”skolan är viktigast”, ”skolan går först” och ”man har skolplikt i Sverige, det är en lag”, och vet ni vad? Jag skiter blankt i detta. Det är inte viktigt överhuvud taget för mig, för jag har ändå insett i stunden att mitt välmående är oändligt mycket viktigare än att jag ska vara i skolan från 8-16 varje dag. Min psykiska ohälsa har fått mig att se väldigt sorgligt och mörkt på livet och jag tycker att det är en stor sorg i sig. Jag vill leva ett lyckligt liv där jag mår bra och är glad igen. Jag vill vara med mina hästar extra mycket de dagarna jag mår som värst och bara faktiskt vara lite ”egoistisk” och ”bara tänka på mig själv” för att om jag inte gör det nu så kan det vara för sent.

Jag är otroligt ledsen, väldigt ledsen till och med för att ledningen på min skola är så trångsynta. Jag tycker synd om er. För vet ni vad? Jag har en egen låga inuti mig som behöver hållas vid liv, och jag är mäkta stolt att jag innerst inne har den kämparglöden som gör att jag fortsätter kämpa och inte ger upp, så jag tackar mig själv innerligt att jag orkar kämpa vidare för jag vill inte sluta som alla dessa sorgliga eleverna och ungdomarna som tog sitt liv i slutändan.

Kanske att det var dumt att skriva ut dessa väldigt personliga tankarna här och visa er, men jag väljer att göra det för jag vill hindra alla andra som mår som jag mår att fortsätta gå i samma spår. Det viktigaste genom hela livet är att gå på sin magkänsla och följa sina drömmar – först då kommer både jag och du kunna leva ett lyckligt liv.

Jag är viktigare än skolan, den är inte viktigare än mig.

blogstats trackingpixel

”Rida för yttersidan komplexet”

IMG_0344IMG_0174IMG_2577

Tror att det är många av er som har det som jag kallar ”rida för yttersidan komplexet” om jag inte är helt ute och cyklar … Alla har vi blivit inlärda att vi ska rida för YTTERSIDAN och inget annat. Att ta i innertygeln är lag på att man inte får göra, för det är yttersidan allt jobbet sitter i 😉 Hm, tror vi ska vända lite på smeten faktiskt om jag och alla ni andra ska komma någonstans i ridningen.

Till att börja med så kan man inte rida för yttersidan förrän man tagit igenom innersidan. Det är alldeles för många som har tränare som säger att yttersidan är viktigast i allt arbete – både i markarbetet och i hoppningen, och därför är det inte konstigt att jag träffar flera som sitter fast i tanken om yttersidan och inte låter hästen flexa lite och komma ut med halsen och ställa igenom sig ordentligt inåt och släppa på spänningen på ytter.

Men vart kommer komplexet ifrån då? Jo, man säger att man ska rida för yttersidan för att inte släppa bogen så att ytter framben slinker ut och så att man helt plötsligt har en häst som springer på sniskan med benen kors och tvärs utanför ramen. Så lösningen på detta har alltså varit lättast att hitta genom att sitta fast i ytter … Men, ett knep som jag alltid tar hjälp av när jag rider är att mina hästar (och alla andra hästar) blir automatsikt mer avspända och avslappnade om man tar lite mer i innertygeln och ställer hästen eller ponnyn ordentligt inåt. Tänk på att vara mjuk i handen och rida med rörliga fingrar! Genom att ställa igenom ordentligt inåt låter man hästen komma ner i formen och sänka sig och avspändheten märker man genast på exempelvis frustningar, underhalsen är ”mjuk” och man kan se sammandragningar på magen som ett svagt sträck ganska långt ner på sidan.

När man ställt igenom sin häst ordentligt inåt och bara lättat för stunden och mjuknat i ytterhanden så har man också gett hästen en chans att släppa ut bogen utanför ramen medan den fått chans att ställa igenom och flexa halsen. Då är nästa steg, och detta är kanske efter en kvarts varv på fyrkanten, att man får med sig yttersidan igen och puttar tillbaka bogen och ytter framben inom ramen. Och detta kan man göra jättemjukt och avspänt. Kom intill hästen med din yttre skänkel och krama om yttertygeln med en mjuk och rörlig hand och rakställ lite mer än innan. Du kommer känna att hästen är mjuk och avspänd i hals och nacke och du får med dig bakdelen mycket bättre också när spänningen släpper fram, för då följer avspändheten med bakåt och man får en chans att kunna jobba igenom hästen vilket är det alla hela tiden strävar efter.

Många hästar reagerar också på så sätt att de saktar in lite när de fått ställa igenom och blivit avspända. De blir mycket lättare och lydigare i handen, och då är det lätt att ligga kvar i samma arbete varv efter varv. Men, tänk istället att det positiva du får när hästen svarar upp med att vara avslappnad och lydig så lägger du på benen så fort hästen svarat till 100% i handen. Det är först då som man kan leva upp till uttrycket att rida fram till hand. Det krävs alltid att hästen först och främst svarar i handen, och detta betyder inte att du ska fajtas i munnen på hästen, utan förhållande hjälper tar du med först och främst sits och magmuskler – och till sist hand. När hästen svarat upp i handen så kan man komma om med benen – och så rider du plötsligt fram till handen. :)

Det många gör fel när de ska rida fram till hand är att de blir ivriga och ger 5 olika signaler på en gång. Tänk på att det är lätt att göra hästen spänd om man inte tänker taktiskt och gör sakerna successivt. Tänk dig själv om det är någon som tjatar på dig om 100 olika saker på samma gång. Man blir något frustrerad då. 😉 Det betyder inte att det ska ta 10 minuter innan man är klar med det man ville göra, utan det kan snarare ta 10 sekunder om du gör allt på rätt sätt och i rätt ordning utan att bråka med hästen.

Kom nu ihåg! Rid för innersidan till yttersidan, rid med ben och så lite hand som möjligt. Ett knep till alla är att tänka på 3 ord när man rider och till exempel ska samla hästen. Först bli tung i sadeln och kom om med ben, spänn magmusklerna – och till sist använd en mjuk hand. Om du hela tiden jobbar successivt med dessa 3 delarna så kommer du märka stor skillnad på din ridning och på hästens beteende. För när du jobbar med så lite hand som möjligt får du till sist en häst som är fin i munnen och som är känslig och lyhörd för dina hjälper – för att DU hela tiden har skonat hästens mun.

Ha det så bra!

Kram,

Esther Högdahl, Equestrian Athlete

#pavofanclub #hästson #equijoy #niiadesign #ordmonstretab

blogstats trackingpixel

Ett youtubeklipp mot mobbning

YouTube Preview Image

Jag har aldrig varit en naturbegåvning på att sjunga, men jag har alltid älskat att göra det. Det jag vill förmedla med mitt youtube-klipp är att jag är emot de som mobbar och jag är inte rädd för att sjunga och visa det för andra. Musiken är något som vi alla har gemensamt – och jag tycker att vi kan låta det vara så utan att hata på varandra. Jag är inte rädd för att visa er vem jag är från hjärtat, och i videon ser ni en stor del utav min personlighet. Musiken gör mig glad och att sjunga gör mig glad. Ibland kan jag känna mig otroligt deppig och ledsen när det kanske inte går som jag har tänkt mig eller liknande, men med musiken blir jag alltid glad igen.

Vad är er nyckel till glädje?

Kram

Esther Högdahl, Equestrian Athlete

blogstats trackingpixel

Equestrian Athlete – sund & stark!

IMG_1059 IMG_1060

Hej igen! Nu byter vi samtalsämne ännu en gång … Tänkte att det kanske hade varit lite instressant att läsa om vad jag har för tankar kring just det uttrycket – Equestrian Athlete. Som säkert många utav er vet använder jag just det begreppet en hel del – i nya inlägg på instagram, när jag pratar ryttarlivet med någon och så vidare … Det är ett brett område och det vi alla har gemensamt i denna sporten som vi älskar över allt annat är att vi alla är Equestrian Athletes – vi är RYTTARATLETER. Just detta begreppet vill jag lyfta fram för att få alla er där ute som läser detta att faktiskt komma ihåg att vi ryttare också är atleter. Det kanske är många som tänker på att löpare – de är ju typiskt atleter … då kan ju inte vi kalla oss för samma sak. Men JO! Det är precis vad ni kan göra! Vi om NÅGRA är de som är Equestrian Athletes till 100%.

Vi sliter som djur dag in och dag ut i stallet. Mockar skit, fyller hö … ni vet resten. Och detta är bara grovjobbet. Tänk er egentligen hur många muskler som är igång och arbetar bara ni gör sysslorna under en halvtimma? Efter det ska ni även borsta bort leran och hoppa upp i sadeln och trimma ponnyn en timma – eller kanske till och med hoppträna – vilket är en ännu mer effektiv träning. Det jag vill förmedla är att det är lätt att tycka att ridsporten är en sport och det är det man ser det som – och ingen mer. Men jag vill att ni ska se er själva som atleter. Det krävs att man tar hand om sig själv och sin kropp för att i slutändan lyckas – det krävs att man äter sund mat i veckan och kanske unnar sig något på helgen – och det krävs att man är målinriktad och medveten om att det är en jobbig väg till toppen. Men man klarar det om man kämpar och aldrig ger upp.

När jag ser mig själv som en Equestrian Athlete så tänker jag på nyckelorden – sund och stark. Utöver att jag nötar 2 timmar på hästryggen varje dag – eller kanske går en powerwalk med hästarna i en monsterbacke – så älskar jag att kliva upp klockan 6 på skoldagarna – dra på mig joggingtajtsen och ge mig ut och springa i kanske 45 minuter. För mig är det livskvalité eftersom att jag vet hur gott just den joggingrundan gör mig efteråt. Jag känner mig starkare och mer välmående – så är det bara. Och det jag vill framföra till er därute är att kanske testa det jag gör någon morgon. Jag vet att det kan vara tillräckligt jobbigt ibland att gå upp för att bege sig till skolan – men jag tycker ända att ni ska testa på att gå upp i gryningen och bara ge er ut. Ni behöver inte jogga – ni kan powerwalka istället – men ge er bara ut och testa på, jag kan lova er att du kommer känna dig som en helt ny människa och få den bästa starten på dagen som finns. Jag vill även uppmana er just till att komma ut svintidigt på morgonen – det ger en helt annan effekt än om du ger dig ut på eftermiddagen. Tänk bara vad skönt det är att ha det gjort!

Så … utöver att man blir sund och stark utav att träna lite utöver stallet också så är kosten en otroligt viktig del för att man ska må bra och kunna rida bra. Först och främst är det bästa att utesluta skräpmat helt och hållet. En burgare på ett snabbmatsställe kan innehålla upp till 40% fett, och detta fettet är inte utav den nyttiga sorten. Det är onyttigt fett som sätter sig på kroppen direkt. Strunta i dessa snabbmatsställena och gör egen matsäck och ta med! Oftast så har man oturen att fiken på tävlingsplatserna endast säljer fika eller toast med vitt bröd – och då är den bästa räddningen att ha med egen matsäck för både frukost och middag.

Jag och mamma är oftast noga med att ha en egen matsäck med oss. Dagen innan tävlingen brukar vi förbereda – och jag äter oftast havregrynsgröt till frukost eftersom att det innehåller långsamma kolhydrater som ger mig energi länge – och så har vi alltid med oss mycket frukt. Till lunch är det mest populäraste att vi tar med lax med grönsaker. Det är fruktansvärt gott och ger en energi som man bara mår bra av och kan leva gott på resten av dagen. Detta är ett förslag utav hundra på enkel husmanskost som man kan ta med och det är faktiskt en stor del av de faktorerna som avgör hur du presterar inne på banan. Jag brukar tänka att det gäller att ladda kroppen med bra energi för att sedan sprida bra energi.

Jag vill alltså uppmana alla er där ute till att tänka till en extra gång. NI ÄR atleter och ni behöver rätt träning och motion och ni behöver en bra kost för att kunna prestera där ni vill. Börja ta hand om er NU och skippa onödigt socker! Detta kan jag lova er kommer ge stora förändringar i hur ni presterar inne på banan om ni bara är strikta med er själva och börjar idag. Se det som en utmaning där ni steg för steg klarar en vecka i taget utan onödigt socker och skräpmat. Jag lovar er – detta kommer ge sjukt härliga resultat i hur ni mår och känner er. Så ge inte upp! Se det som en liten fight med er själva, och tänk på att om du tar dendär bullen så har du förlorat.

Vill du vara en förlorare?

Kram

Esther Högdahl, Equestrian Athlete

blogstats trackingpixel

Våga vara ditt bästa jag!

IMG_8152 IMG_8153

Som ni alla vet och säkerligen känner igen så är det många som är aktiva på sociala medier som är ryttaratleter – främst på instagram. Man har konton där man delar med sig av sin resa med djuren man älskar mest – hästarna. Men en sak som alltid får mig att tänka är att det är ju självklart så att allt som visas upp på den där instagrammen med 5 000 följare är det som är bra – där man lyckas riktigt bra. Det är självklart så att man lägger upp en härlig bild och liksom ”Yes! Vi gjorde det! Nolla vår första MSV med placering!” – och detta sticker så otroligt mycket i andras ögon. Känslan av att de själva inte lyckas och tvingas följa dessa personerna som faktiskt gång på gång lyckas.

MEN, detta är otroligt tvåsidigt. Och med det menar jag att det finns två sidor av det hela. En sida som visas i sociala medier där allt är som en dans på rosor, men sedan finns det en bakgrund också som är full av bristningar och motgångar. Det som visas upp på instagram är det finputsade, allt det grovjobbet som faktiskt ligger bakom dessa framgångarna och alla dessa misslyckandena och motgångarna som man har varit med om, de finns också där – men de skyms undan. Det är något som jag tycker är otroligt viktigt att komma ihåg. Jag tror nämligen att det är lätt att tänka att ”Amen, henne går det bara bra för hela tiden”, men tänk er att det kanske är 50% av tiden som det går riktigt jäkla bra och där man är 100% nöjd med sin prestation. Medan man en annan start kommer fel på hinder 1 och hittar sedan inte flytet förrän vid hinder 5. Vad gör ni då – lägger ni ut rundan med 1 pet och 1 stopp – eller lägger ni ut dendär härliga dubbelnollan i nationell LA? Svaret på frågan vet alla. Men – självklart är det inget fel med att man lägger upp när det går bra! Jag tycker att det är en god egenskap att kunna lägga upp något där man visar att man är riktigt stolt över sin egna prestation där man verkligen hittade knapparna fullt ut.

Det jag vill förmedla är alltså att man ska inte vara snabb med att dömma sina konkurrenter – bara på grund av en instagram fylld utav placering efter placering. Tänk bara på den resan som du själv antagligen går igenom. Det går upp och så går det ner, och så går det upp igen och sedan ner igen. Men – det är normalt! Alla är med om det varje dag – och du är inte ensam! Om jag lägger upp en video från en hoppträning på instagram kan jag få otroligt peppande kommentarer av personer som är starka nog att glädjas med mig istället för mot mig när det går bra. Jag själv skulle jag säga att jag är likadan. Om det skiter sig eller går vägen för mig håller jag ändå alltid på mina kompisar – för jag vet att de också kämpar som djur där hemma i den blaskiga paddocken i halvt storm – och är precis lika värda dendär vinsten som jag är.

Alla har varit där – tro mig. En otroligt viktig egenskap som jag tycker att alla borde ha eller öva på att införskaffa är att man ska kunna glädjas med andra. Det visar bara på hur stark som person du är. Om det är någon i din närhet som inte är lika bra på det – strunta i det. Var stolt över att du själv är den du är, och att du kan stå upp för dig själv eller för någon annan. Sanningen är att alla går igenom saker i sitt liv – somliga mer tuffa händelser och vissa något mer lindriga. Men, det vi alla har gemensamt är att det är inte en dans på rosor i den sporten vi håller på med. I fotbollen gör motståndarlaget ett mål. Skit också! Det var ju inte bra … Men, guys vi tar igen dethär! Vi är exakt lika bra som dem är så nu tar vi igen dethär målet.

Det hade vi ju bara kunnat drömma om i våran sport. Ett pet och vi är körda. I de högre klasserna, oftast från åtminstone nationell LA och uppåt krävs det att man är igenom fas 1 för att ligga på placering. Och det är otroligt tufft eftersom att man hur lätt som helst kan komma lite framstupa i en svår sväng och få med sig den översta bommen. Men – till sist kommer alla knappar att sitta när du sitter i sadeln och nötar samma sak i veckor, månader och år. Jag lovar dig – det kommer ge resultat – bara du har tillräckligt med stake för att gå igenom de motgångar och framgångar som är vägen dit.

Börja med att vara ditt bästa jag. Tänk efter – när är du ditt bästa jag? När är du dig själv till 100% och när kan du släppa loss och visa den härliga personligheten som finns bakom masken för att man inte vill sticka ut i mängden. Tänk vad härligt om vi alla kunde köra en icebreaker och bara bryta oss ut ur skalet och visa vem man verkligen är – från hjärtat. Jag tror på att alla människor från grund och botten är vänliga – det finns inget ont. Men, det är sällskapet som sätter spår i livet, och inte minst ens uppväxt. Det är avgörande med vilka man får uppleva livets med- och motgångar med. Det är personerna runt i kring som gör dig till den du är. Så var säker på att du väljer rätt.

Under min barndom har jag varit utsatt för mobbning och det har säkert en stor del av ni som läser också. Så detta är inget jag skriver för att ni ska tycka synd om mig – snarare tvärt om. Jag vill ha er med mig för att sätta stopp på mobbningen och det starka grupptrycket som finns i varje hörne och vrå runt om i landet, runt om på jorden. Våga vara dig själv och våga stå upp för den du är – och inte minst stå upp för andra. Det kommer göra dig mycket starkare – det lovar jag.

Och trots att jag och många andra säkert har haft en något tuff uppväxt med mobbare – så ska ni veta att de som är svaga är inte ni – utan det är dem som mobbar. De själva har antagligen stora komplex med sig själva och deras eget liv. En som mobbar behöver inte vara en dum själv från början, och detta låter kanske vrickat, men i många sammanhang behöver personen bara hjälp att hitta rätt sällskap.

Som sammanfattning av mina något röriga tankar så vill jag att ni bestämmer er för vem ert bästa jag är. Med vilket sällskap är ni ert bästa jag och när är ni er själva från hjärtat – från grund och botten? Jag själv som person har alltid varit stark i att säga ifrån om något är fel. Jag har aldrig varit rädd för konsekvenserna – utan bara valt att agera om jag tycker att situationen känns fel. Och jag kan lova er att jag är mig själv – i alla lägen. Och jag gillar mig själv för den jag är. Lite sprallig, udda och speciell. Vill bara ge all kärlek jag kan till er där ute för att ni ska känna er starka i att vara er själva, för ni är så sjukt härliga allihop ! Det vet jag.

Du är bäst!

Kram

Esther Högdahl, Equestrian Athlete

blogstats trackingpixel

Nere på botten

IMG_1307 IMG_1318

Just nu känner jag mig så sjukt förkrossad inombords och lever just nu ett liv som är helt utöver det vanliga. Som många av er antagligen redan nu vet var jag med om en olycka för cirka tre veckor sedan med Wille. En ganska läbbig sådan … Det började med att han överhoppade sig något brutalt på framhoppningen på oxern, vilket gjorde att jag gång på gång höll på att flyga av. Det är inte så lätt att sitta kvar på en ponny som luftar 1,50 över ett 90 cm hinder.

I alla fall. Just där och då i stunden hade jag inte mer vett i mig än att ”Det blir bättre inne på banan”, medan mamma verkligen försökte få mig att förstå att det kommer till en gräns när det blir farligt för både mig och Wille, och inte minst för de runt i kring. Men, envis som jag är så tyckte jag bara ”Amen, det löser sig mamma”. Att jag agerade så i det fallet var helt fel – och det som följde får jag ta på mig helt och hållet själv. Jag gick in på banan och fick startsignal. Galopperade igång i ett friskt tempo, upp i lätt sits, för att sedan närma mig sadeln och få ordning på saker och ting. Han kändes precis som vanligt och var lika på hugget som han var innan, men precis när tiden börjat ticka så tvärnitade han i sista sekund på 1:an och jag flög av.

Det var en hård smäll och jag landade riktigt illa. Först med underarmen på ena träbommen och sedan landade jag med högra lårbenet mitt på trädekorationerna under hindret. Jag skrek, och skrek, och skrek – som aldrig förr. Benet domnade bort och jag var helt hundra på att det gick av på mitten. Nu är det kört. Sjukvårdare var snabbt framme hos mig och försökte lugna ner mig, och mamma och några goda vänner kom framspringandes. Jag var inte så lätt att få kontakt med då jag inte kände benet och låg och skrek av smärta.

Vi hade tur då en av sjukvårdarna råkade vara narkosläkare, så hon började genast ge mig morfin genom en nål i armen i omgångar. Dock hjälpte det inte något då smärtan var så stor, men efter ett flertal doser med morfin så var det som om det slog till på en millisekund och jag somnade nästan.

Efter kanske en halvtimma inne på banan med hjälp av läkaren och sjukvårdarna kom ambulansen inkörande i ridhuset. De klippte upp mina ridbyxor och tittade på benet, där jag hade fått ett kraftigt hematom över hela lårbenet. Det gick inte konstatera om benet var brutet eller inte, så en vidare undersökning behövde göras på sjukhuset. Efter en liten stund med en snabbundersökning och det sista morfinet lyfte de upp mig på båren och körde in mig bak i ambulansen. Ambulanspersonalen var jättetrevliga och snälla mot mig och försökte prata glatt med mig när jag nästan var helt borta i psyket. I ambulansen fick jag dropp och de kollade med jämna mellanrum min puls.

Efter en stunds bilfärd rullade vi in på Halmstads Sjukhus där jag direkt kördes in på akuten i ett rum som liknade en operationssal. Det kom in ett helt team för att titta och känna på benet, och sedan känna på rygg och nacke. De fick klippa upp kavajen för att komma åt att känna på baksidan och sedan satte de på en massa små knappliknande grejer som var till för att mäta både puls och hjärtslag (tror jag).

Efter ett tag kom läkaren och vi kunde inte göra någon stor bedömning innan vi röntgat, så jag blev inkörd på röntgen. Tur i oturen var det inget brutet. Alla ben var hela men jag hade en kraftig inre blödning, en så kallad lårkaka, över hela låret som satte stopp för ridningen under 4-6 veckor framåt, där jag bara skulle ta det lugnt och vila och gå till skolan när benet känns tillräckligt hanterbart. De första dagarna hoppade jag på kryckor eftersom att det gjorde fruktansvärt ont så fort jag satte ner benet i marken, och jag har fått gå på starka smärtstillande tabletter varje dag.

Idag är benet mycket bättre och jag är otroligt tacksam över att det inte var en bruten lårbenshals – då hade rehabiliteringen varit 6 månader istället för 6 veckor. Nu är det kanske ett par veckor kvar tills att jag får sätta mig i sadeln igen, men ännu är benet stort och svullet. Jag vill passa på att tacka ett fantastiskt gäng på Halmstads Sjukhus som var otroligt trevliga i bemötandet allihop. Även oändligt med tack till pappa som hastigt och lustigt åkte till Båstad för att hämta ponnyerna och alla saker med hjälp utav underbara vänner som hjälpte min inte så hästvana stackars pappa. Även tjejerna hemma i stallet var urgoa och hjälpte pappa lasta av ponnyerna. Till sist . STORT tack till huvudpersonen – min älskade mamma – för allt du gör för mig i alla lägen. Du är en guldmamma på alla plan.

Jag vill även säga till er där hemma att det jag gjorde och så som jag agerade i det läget var helt och hållet fel – och det är något jag tar på mig fullt ut. Jag är otroligt envis som person eftersom att jag vill så sjukt mycket med min satsning – men detta kan ibland innebära att jag får svårt att veta när det faktiskt är läge att ta ett steg tillbaka. I många lägen är det en bra egenskap att vara lite envis för att faktum är att om man verkligen vill lyckas så krävs det att man brinner för sin sport och går igenom det slitsamma med ett leende på läpparna. Men, nu har jag lärt mig en stor läxa om att man även måste kunna backa ibland.

Jag saknar dagarna i stallet sjukt mycket och jag saknar mina älskade ponnyer något enormt. Jag saknar de nyttiga träningarna – och ja, jag saknar till och med de riktigt jobbiga passen – bara för att dem i efterhand har gjort mig ännu starkare. Men, snart är jag tillbaka och då starkare än någonsin. Jag har en mängd fler erfarenheter med mig i bagaget, och jag tror faktiskt att denna ofrivilliga pausen har varit nyttig för mitt psyke på många sätt. Jag har hunnit vila upp mig och kommit ikapp i skolan. Så nu är jag mer än redo för att komma tillbaka och då starkare än någonsin!

Var rädda om er och gör inte samma misstag som jag gjorde. Det hade kunnat sluta riktigt illa.

Kram

Esther Högdahl, Equestrian Athlete

IMG_1278 IMG_1838

blogstats trackingpixel